OmTag. Fröderberg på Långholmen och Leica MP

Är det Magnus som lämnat sin bock på Långholmen?

Bilden plåtad med en Leica MP, en utsökt snapshotkamera. ;)

OmTag. Hundar och deras människor

Hunden är inte bara sällskap i sig själv, den är också en fantastiskt dörröppnare för sociala kontakter. Jag tror att jag pratade med fler människor i området den första veckan jag skaffade hund än vad jag gjort sammanlagt under alla år innan som jag bott här.

Även för folk som inte har hund själva är hundar en anledning till ett samtal. De flesta, i synnerhet de lite äldre har haft hund om inte annat i sin barndom. Hunden är en dörröppnare helt enkelt, den bjuder in till kravlösa sociala kontakter där man inte riskerar att framstå eller ses som en foliehatt bara för att man tar kontakt.

Jag har varit ganska dålig på att fotografera hundmänniskor, däremot mina bilder av folk på stan har ofta startat med klappar på hunden. Några hundägare springer man på ofta, man kanske har ungefär samma tider och går på samma platser. Andra blir mer enstaka kontakter.

Damen med kryckan och hennes gamla hund brukade jag träffa på ganska ofta, efter den här hunden skaffade hon en annan snarlik men svart. Hon var väldigt hundkunnig och sekreterare i belgarklubben, de belgiska vallhundarna är rena brukshundar där bland annat polisen använt mer och mer Malinois på senare år. Nu var det några år sedan damen flyttade från området till ett hus utanför staden.

Mannen träffade jag på i Tanto, han var ute med en valp av rasen Skotsk hjorthund, en ullig och gullig historia. En annan sak som slagit mig är att hundmänniskor ofta är sociala, inte så konstigt kanske, hundar ger bra träning i sociala kontakter.

OmTag. Farsan

En av mina viktigaste och bästa bilder. Just att han ser så tillfreds ut är det jag tycker om. Ett långt och strävsamt liv går mot sitt slut, det har inte varit lätt alla gånger. Men han är säkert medveten om att han alltid gjort sitt bästa, mer kan man inte begära av någon människa. Jag tror att han i detta ögonblick tittade tillbaks på sitt liv med en förvissning om att han gjort allt han kunnat och kan känna sig nöjd.

OmTag. Gatufoto och empati

En fika på Stadsmuseet i sommarvarmt väder, snart är det dags igen. Här Bengan och i bakgrunden Hans, mannen som gör fina kameraremmar i läder till en vettig peng.

Det har varit mycket snack om gatufoto den senaste tiden; finns bilder man inte bör ta och publicera även om man råkar ha juridisk rätt att göra det? En annan diskussion som aldrig tar slut är hur gatufoto skall definieras, om det är nödvändigt.

När det gäller den första frågan handlar det om empati, och att försöka förklara detta för någon som saknar empati är förmodligen lika fruktlöst som att försöka förklara hur en banan smakar för någon utan smaksinne, nog om detta och var och en gör och tycker som hen vill.

När det gäller vad som är gatufoto och varför det är så knepigt att definiera så tror jag att förklaringen ligger i att det snare handlar om ett sätt att förhålla sig till plåtandet än vilka bilder som tas. Gatufotograf är ju en benämning på fotografer som rör sig i den urbana miljön med sin kamera och tar bilder, även om det tidigaste användandet av begreppet handlade om dessa som stod eller gick runt i städer och på marknader och tog bilder av folk mot betalning.

Hur som helst handlar nog gatufoto mer om ett förhållningssätt till fotograferandet än exakt vad bilderna föreställer.

Sedan har det varit lite snack, som vanligt, om detta med färg eller svartvitt i gatufoto. För egen del föredrar jag svartvitt som regel, inte för att jag är nostalgiskt och tycker att det är ”mer rätt” utan för att det är enklare att renodla. Färg tenderar lätt att ta över innehållet i bilden eftersom det är ett så starkt visuellt uttryck, det är ofta som något ovidkommande i bilden tar uppmärksamhet bara för färgens skull.

Oavsett så fungerar helt olika bilder i färg jämfört med svartvitt tycker jag, det kräver olika bildtänk. Så att många väljer att fortfarande plåta svartvitt har nog ganska lite med nostalgi att göra, för övrigt har ju färgfilm funnits ganska länge vid det här laget. Två som var mästare på färg i gatumiljö var Saul Leiter och Ernst Haas, på senare tid har vi ju Alex Webb, Martin Parr och vår egen nyss bortgångne Lars Tunbjörk. 

OmTag. Svenska Kort

Idag var jag till Gert på Svenska Kort och fyllde på förrådet med svartvit film, en fotoaffär av den gamla sorten som det inte finns så många kvar av.

I morse tittade jag på McCullin i play, sanslöst bra dokumentär om en av de bästa krigsfotograferna. Den går att se på play som sagt så gör det om ni missade den.

Annars rullar det på, våren har tagit ordentligt avstamp de senaste dagarna och det känns skönt med lite ljus och värme även för en nattuggla som mig.