OmTag. Graffiti

Graffiti som tidsmarkör, vi har i alla tider uttryckt oss genom att måla eller rista allt från grottmålningar via hällristningar och runstenar till dagens graffiti. Skillnaden med dagens graffiti är att omloppstiden är så kort, det saneras och målas över under en konstant process. Ayotzinapa syftar givetvis på de lärarstudenter som rövades bort och förmodligen mördades i México 2014 och som har väckt vrede och upplopp bland befolkningen i det genomkorrumperade landet.

Många fotografer har intresserat sig för graffitti och klotter, en av dem var Brassaï som ofta fotograferade graffitins förvandling genom att återkomma och fotografera samma platser över tiden. Personligen är jag kluven, det mesta tycker jag är klotter och ofta förstörelse, ett hus hinner knappast putsas innan man varit där och taggat.

Ps. Don McCullin på kunskapskanalen kl 21.00 i kväll, får inte missas om man är intresserad av dokumentärfotografi.

OmTag. Rent mjöl i påsen

Finns det egentligen några ”regler” för vad som är ok att fota och vad som inte är det? Det får nog bli upp till var och ens moral och samvete att avgöra, olagligt är det ju som regel inte. Personligen plåtar jag inte försvarslösa människor i utsatta situationer, jag smygfotar inte människor och jag fotograferar aldrig människor för att de ser ”annorlunda” ut.

Jag kan fotografera både utsatta och annorlunda, men inte av den anledningen. Att exploatera på människor som är i en prekär situation tycker jag både är smaklöst och hjärtlöst. Tyvärr finns dem som verkar göra sport av detta också, och det säger nog mer om dem själva än de som avbildas.

Nu kan givetvis sådana bilder vara viktiga, till exempel i en kontext där man synliggör ett problem och vill påverka en opinion. Men som rena ”underhållningsbilder” för att förstärka sitt eget ego tycker jag att det ofta blir förkastligt. Detta är min syn på detta, den står jag för, men andra får tycka som de vill.

Något som är viktigt och kommer med övning när man plåtar i offentliga miljöer är att uppträda så pass smidigt så att inte människor upplever det som obekvämt och/eller hotfullt när man plåtar. Det bör gå ganska snabbt, ske öppet och kanske det viktigaste; att man själv är avspänd i det man gör.

En del har förmågan att plåta på ett sådant sätt att människorna i bilderna slappnar av, eller inte ens tar notis om fotografen. Jag tror att detta blir mycket enklare om man har rent mjöl i påsen och inga baktankar med sina bilder. 

OmTag. Den eviga frågan om gatufoto

Diskussionen om vad som är gatufoto är ständigt aktuell. Här på fotosidan har man sin definition vad som gäller i gatufotopoolen och det är inte mycket att orda om. Man behöver ju inte dela den synen, men det är begripligt att man på något sätt måste begränsa poolen.

Nu är jag ingen bra gatufotograf själv, men jag vet ungefär vad jag gillar. För mig handlar det om att bilderna är i samklang med miljön och människorna: att avbilda vemodet, kärleken, ömheten i och till omgivningen och dess människor.

Detta är en svår konst, en gatans poesi, där jag tror att det viktigaste är att man själv ger sig tid att bli en del av miljön och låter bilderna, i den mån de gör det, komma istället för att försöka jaga dem. Det man försöker förmedla är inget mindre än sin känsla inför livet som det utspelar sig framför kameran. För mig är det denna poesi som gatufoto handlar om, för andra kan det handla om något annat.

En mästare av mycket få på den fotografi som jag menar var Sergio Larrain, det finns en ömhet, omsorg, respekt och kärlek i hans bilder som jag inte sett någon annan stans. Jag är verkligen glad att jag upptäckte honom, om än ganska sent. Boken finns att köpa på bokus till exempel och en bättre investering för att vidga sin förståelse för gatufotografi finns knappas, om man gillar poetiska bilder åtminstone.

Några bilder ur boken:

OmTag. Lägret på Långholmen avhyst

Lägret i vintras

Platsen i går

När vi var runt Långholmen igår så såg jag att tältlägret var borta. Snackade med en av dem som jobbar i parkförvaltningen på Långholmen och han berättade att det nu var avhyst och sanerat av en saneringsfirma.

Tydligen får de tälta där på vintern men inte när våren och människorna kommer till ön. En lite konstig ordning, oavsett vad man tycker om dessa kringresande EU-medborgare borde det väl snarare vara på vintern man inte fick/behövde tälta?

Han jag snackade med förresten berättade att han hade varit arbetslös och hade ett år kvar till pensionen, 10000 kr/månad fick han för att jobba i parken. Då skall man veta att gubbarna där gör ett jättejobb med att hålla fint för oss andra. Man betalar alltså mindre än vad han skulle fått på socialen.

Han berättade om en annan polare där kommunen skulle få 85% i bidrag och bara behöva skjuta till några tusenlappar i månaden för en avtalsenliga lön. Det tyckte man blev för dyrt och försökte pruta, och nu snackar vi om jobb som faktiskt behövs och inga fas 3 historier, men så har vi låg kommunalskatt också.

Om folk faktiskt vill jobba och det finns jobb som går att få utfört för en mycket låg penning och man ändå vill pruta och tvinga dessa människor till förnedrande ersättningsnivåer, vilka signaler sänder man ut då och hur känns det för den berörde att ytterligare en gång få värdelösheten nedkörd i halsen?

OmTag. Att skapa ett uttryck

Ibland när jag ser ett motiv föreställer jag mig den slutliga bilden som ganska annorlunda än hur det faktisk ser ut i verkligheten. Som denna klippa med klotter till exempel, ursprungligen var det en ganska tam historia.

Men bilden ville jag dels skulle framhålla det kryptiska budskapet bättre och dels visa mer struktur i klippan. Dessutom ville jag ha bilden i svartvitt med lite skitigare look.

Jag började som alltid med att justera bildens svart och vit punkt liksom högdagrar och skuggor i Lightroom.

Sedan tog jag in bilden i HDR Efex för att få fram detaljer, främst i klippan, jag hittade en svartvit preset som jag använde.

Efter detta körde jag hdr-bilden genom Silver Efex och använde Film Noir 1 som preset.

Slutligen använde jag det selektiva markeringsverktyget i Lightroom för att mörka ned himlen lite och la på lite extra clarity.

Givetvis skiljer sig den färdiga bilden ganska mycket från originalet, och det var meningen också. Jag funderar också lite över varför vi vanligtvis stöter på mindre kritik, från de renläriga, när vi gör en bild svartvit i stället för färg även fast vi fixat med den lika mycket eller mer? Kanske kan det vara ämne för en diskussion?

Så såg det ut (ungefär)

HDR bilden

Resultatet