OmTag. Plagiat och upphovsrätt

Jag såg att man överklagar den friande plagiat-domen där en konstnär målat av ett fotografi av Christer Pettersson. Högsta domstolen skall nu eventuellt avgöra frågan.

Jag är en smula kluven efter att jag tänkt igenom det hela lite mer. Visst vill man ha rätten till sina bilder, det är begripligt och också en ekonomisk fråga. Men var går gränsen mellan att ta någon annans bild och att använda den som förlaga till eget skapande? Är det rimligt att ett fotografi i form av en avbildning av verkligheten skyddas på det sättet?

Hur förhåller man sig då till att någon, medvetet eller omedvetet, ställer sig vid samma plats och tar en snarlik bild till exempel? Och vad händer om alla andra konstnärer och arkitekter börjar hävda samma rätt, blir det då ens möjligt att fotografera som vi är vana att kunna göra idag?

Alla har vi bilder som innehåller andra konst eller arkitektoniska verk, hur skulle det gå med detta om man hårdrar principen på samma sätt som i det aktuella fallet? Det är ju till och med tillåtet, vad jag förstår, att måla av andra konstnärers verk så länge man inte sätter konstnärens signatur då det blir en förfalskning. Att det då skulle vara förbjudet att måla av ett fotografi kan kanske i det sammanhanget ses som lite underligt.

En fråga som har bäring på detta är givetvis hur eventuell verkshöjd skall bedömas, men det om något är ju subjektivt och rättsväsendet har ju av naturliga skäl svårt att avgöra subjektiva frågor. Svåra frågor detta, skall bli spännande att följa fortsättningen i det aktuella fallet. 

OmTag. Om jag vore stålmannen

Jag har i stort sett slutat ta upp politiskt laddade frågor, nätet funkar dåligt för en sansad diskussion tycker jag. Det blir ofta någon form av skyttegravskrig med fastlåsta positioner i stället.

Men om jag vore stålmannen, då jäklar skulle jag tvinga länder att ta ansvar för sina medborgare, ingen skulle tillåtas exportera sin fattigdom och ingen skulle heller komma undan med att inte ordna situationen för sina medborgare.

Om jag vore stålmannen skulle det inte behöva finnas några flyktingar, extrema organisationer och maktfullkomliga diktatorer skulle inte få möjlighet att ställa till med elände för andra.

Om jag vore stålmannen skulle jag inte tillåta rovdriften och den systematiska förstörelsen av vår planet, de som försökte trotsa detta skulle få ångra sig bittert.

Om jag vore stålmannen skulle resurserna fördelas på ett jämlikare sätt, ingen ekonomiskt övergödd bråkdel av befolkningen skulle kunna äga mer än alla de andra tillsammans.

Om jag vore stålmannen skulle kvinnors lika rätt vara en självklarhet, överallt, de som motsade sig detta skulle få ångra det.

Om jag vore stålmannen skulle det inte gå att komma undan med fördrivning av andra människor med religionen eller någon annan ideologi som täckmantel.

Om jag vore stålmannen skulle det vara ganska bra med det mesta.

Nu är jag ju inte stålmannen så jag kan inte göra mycket mer än att uttrycka mina åsikter, eftersom jag har turen att leva på ett ställe där jag får göra det.

Men stålmannens kapacitet finns sedan länge i händerna på demokratiskt valda och, normalt, sunt tänkande människor: Så varför händer inget!?

OmTag. Spår i natten

Vi hade gått ganska långt hundarna och jag, men nu var den större delen av promenaden avklarad för den här gången. Vi stannade till en stund på Barnhusbron och tittade ut över Centralens spårområde, hur många gånger har man inte färdats till och från staden på dessa spår? Järnvägsspår, själva symbolen för längtan. Nu är det bara Kungsholmen och Västerbron kvar innan vi är hemma tänkte jag och gick vidare.

OmTag. Alla dessa måsten

Jag går runt med min kamera och tar bilder på sådant jag ser, jag är som regel ganska oplanerad och utan syfte eller mål. Om det skall bli något bestående för en bredare publik kanske det krävs både sammanhållet ämne, projekt och deadline.

Många plåtar mot något, en bok, en utställning osv. För egen del är plåtandet mer av en ständigt pågående process där jag sälla har något specifikt mål eller några klara tankar om vart jag är på väg. Lite som jag lever mitt liv alltså, jag har sällan några checklistor där heller.

Jag tillhör dem som mår dåligt av att ha en massa måsten hängande över mig, jag vill låta det hela ta mig dit det råkar göra, med tyngdpunkten på råkar. Dessutom är det inte speciellt viktigt för mig att ställa ut eller göra bok, det är plåtandet i sig och gå runt och ta emot intryck som är viktigt för mig.

Nu menar jag inte att alla dem som gör jättebra jobb och jobbar mer i projektform har fel, men vi är olika och ibland kan jag ana att vi inte alltid förstår varandra och varför vi håller på. Du måste ställa ut, du måste göra bok, du måste komma till avslut,,, är sådant jag hört ganska ofta. Alla dessa måsten! Måsten som får mig att må dåligt.

Om jag själv kände dessa måsten skulle jag förmodligen lagt av med att fotografera för länge sedan. Det är just det kravlösa, befriat från alla deadline, projekttänk och måsten som gör att jag älskar att gå runt med kameran. Jag plåtar det som möter mig på min väg, ibland är det människor men ofta inte och jag gör det helt och hållet för mitt eget höga nöjes skull. Här några blandade bilder huller om buller helt utan måsten.

OmTag. Lars Tunbjörk är död

Många anser honom vara en av våra främsta fotografer, det gör jag också. Men jag var aldrig riktigt i samklang med hans bildvärld, framför allt på senare år tycker jag att den inkännande vänligheten i bilderna mer och mer ersattes av ett mörker.

Tunbjörk förefaller mig inte varit någon lycklig människa, men få skapande människor verkar vara det, åtminstone inte de vars skapande sätter avtryck.

Att Tunbjörk var en stilbildare och känd långt utanför landets gränser går inte att snacka bort, oavsett vad man själv tycker om hans bilder.  59 år är alldeles för tidigt, han borde fått många år till för sitt skapande och sitt liv.