OmTag. En säregen man och hans butik

Skall man ligga i topp så är det minst två inlägg om dagen som gäller vad jag förstått. Sedan om man har så mycket att säga spelar mindre roll. :)

En man och hans fotoaffär, Gert och Svenska Kort har ju nästan kultstatus numera. Dels är det en fotoaffär av en sort som det finns ganska få av numera när det mesta handlas på nätet, och dels är Gert ingen dussinmänniska direkt. Han gillar att snacka och han gillar att provocera lite ibland, jag tror att en del kanske missuppfattar detta och därför finns två läger; de som gillar honom och de som inte gör det.

Jag gillar honom, men han lämnar knappast någon oberörd. Han är nog så långt ifrån den lismande vattenkammade försäljaren man kan komma, och hans framtoning faller inte alla på läppen har jag förstått. Hur som helst är det en unik butik som säljer allt från ved till gamla analoga kameror och givetvis även nya digitalare, väl värt ett besök om man inte redan brukar gå där. Jag tillhör ju dem som även brukar handla hos Gert, svartvit film till exempel kan man få bra pris på om man köper en tiopack eller mer.

OmTag. Svartvitt i vårblomningen

Det är ju populärt med körsbärsträd nu, och de skall givetvis ses i sin färgprakt, därför kommer här lite körsbärsblommor i svartvitt plåtade på Reimersholme i går. Det blir mycket Reimersholme nu när Sally blivit gammal, långpromenaderna som förr ofta var på en mil eller mer är nu ersatta av promenader på max 3-4 km, men tidsåtgången blir ungefär den samma. Det går inte så fort med andra ord, men hon mår bra och har inte ont och husse har inte så bråttom så det funkar fint.

Men jag saknar våra upptäckarpromenader på stan en del, att bara knalla runt utan mål i sällskap med hunden/hundarna och hitta nya saker och träffa människor är något jag gillar. Med andra ord blir det inte så mycket plåtande eftersom naturfoto/landskap inte är min likör riktigt, även om jag kan tycka om att titta på det ibland. 

OmTag. Nybyggen

Bygget vid Liljeholmskajen går vidare, nu håller man på att resa det andra höghuset och de nya byggnaderna i anslutning. För några år sedan hade Vin & Sprit med flera lokaler där den nya stadsdelen växer fram, jag kommer inte ens ihåg hur det såg ut längre.

Minnet är kort och förändringarna snabba, om ytterligare några år kommer området att se helt annorlunda ut och då är det fint att ha lite bilder. Jag har gamla bilder också, innan det började byggas bostäder på kajen, får rota fram dessa så småningom. Det fantastiska med en kamera är förmågan att bevara minnen, det kan vara miljöer som här, eller något annat.

Hörde att det mullrade en del i leden hos kristdemokraterna när den nya partiledaren deklarerade att kristdemokraterna var ett högerparti. Förstår inte riktigt att detta kan vara en nyhet för någon, det är ju svårt att vara både värdekonservativ och liberal och omöjligt att vara både reaktionär och radikal. Men förmodligen siktar man in sig på SD och de konservativa moderaterna som inte känner sig bekväma med detta partis nya retorik och i vissa delar liberalisering.

Kanske är det ett smart drag att försöka fylla ett hål i dagens politik, en konservatism som i dag tagits över av SD. Kanske kan ett uttalat högerparti attrahera sådana som inte sympatiserar med SD:s invandringspolitik och dessutom ta över de som känner sig hemlösa i moderaterna? Hur som helst är det nog sista chansen för kristdemokraterna, ett parti som överlevt med hjälp av borgerliga taktikröster ganska länge nu.

OmTag. Rättshaverister och deras osmakliga framfart

Läser med olust Göran Lambertz envetna hävdande att Quick, numera Bergwall, var skyldig till de mord han en gång utpekades för och tog på sig. För alla sunt tänkande människor som följt och tagit del av den info som finns runt detta är det givetvis en befängd tanke. Att alla skulle vara förda bakom ljuset utom just den handfull personer som, i egen sak, hävdar Bergwalls skuld är givetvis nys.

Vi hade ett gäng psykologer som levde i någon sorts egen Dr. Jekyll och Mr. Hyde villfarelse, i symbios med dessa utredande poliser som i jämförelse skulle fått Kling och Klang ur Pippi Långstrump att framstå som rena genier och som lök på laxen en åklagare som sin inkompetens till trots verkade vilja gå till världshistorien som den som en gång för alla klarade upp alla olösta mord i landet.

På andra sidan bordet satt en tacksam motpart, en drogberoende mytoman och narcissist som genom att - med en god portion hjälp - säga rätt saker fick sina behov tillfredsställda. När det kom i dagen hur man falsifierat bevis, selekterat i materialet som presenterades vid rättegångarna så att det skulle passa åklagarna och när det dessutom visade sig att Quicks advokat hade som sin självpåtagna uppgift, inte att försvara, utan att få fram fällande domar och övertyga rätten om Quicks trovärdighet i hans fabulerande var rättsskandalen, den värsta i vårt lands historia, ett faktum.

Att Lambertz är kompis med de som ursprungligen såg till att allt spårade ur och att skandalen växte lavinartat är en sak som väl inte visar mer än att han borde vara mer selektiv i sitt val av kamrater. Att han sedan tar strid för dessa personer och tillsammans med dem ingår i ett sällskap där konspirationsteorierna nått astronomiska höjder tyder kanske på att allt inte står rätt till.

Lambertz är inte vilken foliehatt som helst, tidigare var han JK och en kontroversiell sådan, skillnad då var att han ofta drev väsentliga frågor i opposition och ofta med rätta. Då var hans hårdnackade envishet och rättframhet många gånger en tillgång, han vågade svära i kyrkan så att säga. Men frågan är om han inte var en rättshaverist redan då?

Nu framhärdar han i sin ganska ensamma övertygelse trots att alla ”bevis” smulats sönder, allt lirkande för att få Quick att till slut säga ”rätt saker” kommit fram, alla vilseledande uttalanden från olika häxdoktorer i rättssalarna blivit kända och dementerats av världsledande expertis, trots att bevisningen var både missvisande och selektiv, allt för att vaska fram fällande domar som annars skulle varit en omöjlighet, trots allt detta framhärdar han.

Det beklagliga är att han, vad jag förstår, inte kan avsättas från sin post som domare i högsta domstolen. Det är också beklagligt att han kanske lyckas så ett frö av villfarelse hos några av dem som inte är inlästa på ärendet. Att hela karusellen tilläts snurra på så länge som den gjorde har också ställt till det genom att det finns ett antal olösta mord som ingen tagit i och därmed en mängd anhöriga som varken har kroppar eller gärningsmän som kan behövas för att sätta punkt och gå vidare.

Allt detta ignorerar Lambertz i sin självbild där han tydligen är ofelbar, han ger sig dessutom ut och misskrediterar en numera avliden journalist, smaklöst och tragiskt är bara förnamnet.

OmTag. Om att välja objektiv

Jag tog del av det senaste poddradioavsnittet om objektiv, intressant. Personligen tycker jag kanske att det snackas lite för mycket om detta vilka objektiv ”man skall ha” och för lite om ”vilka bilder vill man ta”. Detta hänger ganska intimt samman i min värld, det är ju bilderna som man vill ta som avgör vilka objektiv man väljer, eller?

Jag tror också att de flesta graviterar mer mot den brännvidd som känns ”rätt” vartefter man plåtar. Själv plåtar jag i stort sett med normal eller en moderat vidvinkel, jag vill att det jag fotar skall överensstämma hyfsat med det jag ser som jag ser det.

Jag använder sällan zoomar, detta eftersom jag vill ha mina brännvidder i ryggmärgen så att jag ser bilderna utan kameran. Ofta kör jag med samma brännvidd ganska länge, flera månader, just för att jag skall ”ställa in seendet”.

Det fiffiga är att jag efter ett tag börjar se bilder för den brännvidd jag använder och på så sätt ser ”fler” bildmöjligheter med bara denna enda brännvidd än om jag till exempel är splittrad med en zoom eller försöker hålla ordning på en massa olika objektiv. Det har nästan aldrig hänt att jag tyckt mig sakna något objektiv när jag är ute och plåtar, även fast jag bara har det som sitter monterat på kameran.

Kort sagt: kontinuerlig användning av en brännvidd som ligger nära hur jag ser saker och ting tenderar att skärpa mitt seende och därmed också ge fler bilder än om jag har en massa valmöjligheter. Sedan håller vi ju på med ganska olika former av fotografi som i sig kan kräva ganska olika objektiv, men oavsett tror jag att det är nyttigt för de flesta att verkligen jobba sig in i en brännvidd så att den blir en förlängning av det egna seendet.