OmTag. En praktvurpa

Det var natten mot den 23:e november 2008, hundarna och jag var ute som så många gånger förr och plåtade. Det hade fallit ned lite snö, förrädiskt. När vi kom ner till Tantolunden gick jag på en dold isfläck och gjorde en sådan där riktig praktvurpa med bägge benen rakt upp i luften. Stativet skramlade i backen, jag hade tur att alla prylar klarade sig. Hundarna tittade förvånat på husse och jag anade ett par små leenden i deras mungipor, de vände bort sina ansikten och hostade lite försynt tyckte jag.

Resultatet av nattens bravader blev i alla fall två bilder som jag tycker mycket om, speciellt den ut över gräsmattan tycker jag är en av mina bästa nattbilder. Det är något med känslan i bilden som berör mig. Ofta är det så med bilder, de man själva gillar bäst kan lämna de flesta andra oberörda. Vet inte riktigt vad det beror på? Men i just detta fall är det inte kopplat till någon speciell händelse eller något speciellt minne; vurpan hade jag klarat mig lika bra utan.

OmTag. Västerbron

Västerbron, ett av Stockholms landmärken, som invigdes för trafik redan 1935 är att fascinerande byggnadsverk. Bor man som mig i närheten blir det en hel del bilder genom åren. Tyvärr har bron också varit populär för dem som inte vill leva, därför har den sedan några år utrustas med vajerräcken ovanför de vanliga.

Bilderna är dock tagna före vajerräckenas tid, de är inte heller tagna lika sent som mina nattbilder brukar vara, detta är snarare på kvällen. Jag brukar oftast ge mig ut sent, eller tidigt, hur man nu ser det, den rätta känslan i nattbilder får jag egentligen först när det bara lyser i något enstaka fönster, eller inte i något alls.

Dessa bilder är som sagt däremot tagna på kvällen vilket alla upplysta lägenheter i bakgrunden skvallrar om. Som jag skrev i mitt förra inlägg tycker jag att Långholmen är ganska ödsligt på natten och det trivs jag inte riktigt med, därför har det inte heller blivit så många riktiga nattvändor med kameran där även om de förekommit.

Jag håller som sagt på att skanna om en del nattbilder efter en hårddiskkrasch och de som intresserar sig för tekniken; alltså kamera, objektiv och film m.m. kan läsa det förra inlägget där jag tar upp lite om detta.

OmTag. Utforska närområdet

Jag plåtar gärna mina nätter i närområdet, Reimersholme är ett populärt mål för mina utflykter. Det finns olika skäl till detta, det främsta är säkert lathet men också att jag gillar att plåta i ett område jag verkligen känner. Att mina hundar som alltid är med på mina promenader kan vara lösa är också en fördel.

Även på Långholmen har det blivit en del nattbilder, men jag tycker att Långholmen känns lite ödsligt på natten. I bland har vi gjort utflykter till andra delar av staden, men då har jag som regel bestämt mig för det i förväg, inte samma spontanitet med andra ord.

Jag håller på och skannar om en del nattbilder eftersom hårddisken de låg på havererade, en del av dessa bilder har jag visat tidigare, andra inte.

Eftersom många är intresserade av teknik kommer här lite information:
Mina kvadrater, vilket är de flesta nattbilderna, är plåtade med en Hasselblad 503 cx, jag använder 50, 80 och 150 mm objektiv. 80 mm är min standard och 50 åker på i trängre stadsmiljöer, 150 mm använder jag ganska sällan.

Jag plåtar med svartvit film på natten, som regel en 100 asa tkornsfilm. Ilford Delta 100 är en favorit eftersom den är lite mjukare i kontrasten än till exempel Kodak Tmax 100. På dagtid föredrar jag film med traditionellt korn, men på natten föredrar jag tkornsfilm eftersom de som regel har bättre reciprocitetsegenskaper vilket innebär att de inte förlorar känslighet vid långa tider på samma sätt vilket i sin tur betyder att kontrasten inte skenar lika mycket.

Just kontrasten är annars det som kan ställa till det, exponerar man för teckning i lågdagrarna rusar högdagrarna av naturliga skäl, dels är kontrastomfånget väldigt stort på natten i stadsmiljö och dels gör nämnda effekt sitt till för att ytterligare öka kontrasten. Det går att kompensera en del för detta vid framkallning, jag underframkallar regelmässig 1-2 steg (mer blir inte bra då negativen tenderar att bli grå och kontrastlösa) och dessutom väljer jag framkallare och spädning som ger en kompenserande effekt. Rodinal i spädning 1+100 med försiktig agitering var annan minut funkar bra för mig har jag kommit fram till.

Bilderna är tagna inom 10 minuters gångväg hemifrån.

OmTag. Varför?

Såg att Göran T var förbannad i sin blogg idag, jag brukar också vara förbannad i bloggen ibland men har tonat ned det eftersom resultatet bara blir att jag blir förbannad och vem vill vara det i längden? Att många är väldigt intresserade av prylar och mindre av fotografi känner vi ju alla till och jag tror inte att det går att göra så mycket åt, om man vill ha det intresset så är det ju ganska harmlöst.

Att det finns andra som tror att valet av prylarna i sig är avgörande för om bilder kan vara bra eller inte kan väl vara lite tråkigt, men säger väl egentligen bara något om den som hyser dessa åsikter. Att det finns en massa snobbism åt det ena eller andra hållet inom fotografi och val av prylar och metod är ju också ganska uppenbart, men jag mår bäst av att försöka att inte bry mig om det.

Jag tar ju själv upp frågor av teknisk karaktär då och då, men jag gör det mer ur ett bildperspektiv (tycker jag själv). Mitt intresse för bilder gör att jag ibland frågar mig varför fotografen valt den teknik hen gjort. Som nu senast när jag spånade lite runt färg vs svartvitt och hur jag försöker finna en röd tråd mellan valet och vad man vill med sina bilder. Inget djuplodande och inte det minsta vetenskapligt och säkert inte heller rätt, men en ansats att försöka hitta en röd tråd oavsett om en sådan finns eller inte.

För mig kan det vara berikande att ibland söka förklaringar hos fotografen varför denne tar sådana bilder hen gör och varför hen väljer teknik som hen gör, för mig berikar det förståelsen för bilderna om jag vet på vilka bevekelsegrunder de tas. Brassaïs liv ger en förklaring till hans nattbilder liksom Don McCullins bakgrund och liv ger mig en större förståelse för svärtan, smärtan och vreden i hans bilder liksom för sökandet efter försoning och helande i de senare landskapsbilderna.

Kanske färgar det mitt sätt att se på Cartier-Bressons bilder när jag vet att han var en ytterst politisk person med starka vänstersympatier, jag tycker att hans bilder ofta är starkt politiska, ett budskap som kanske går många förbi om man varken bryr sig eller känner till fotografens egna förhållande till sin samtid.

Nu kan man givetvis göra som man vill, antingen bara betrakta bilder som bilder rätt av, eller också försöka få svar på frågan varför fotografen tar dem som hen gör. Som detta med att välja färg eller svartvitt till exempel, antingen kan jag fundera över valet eller skita högaktningsfullt i det, det är helt upp till mig själv.

Det finns givetvis en fara i att låta analysen springa iväg med känsla och förstånd, det är lätt hänt att man läser in saker som inte finns där; Kejsarens nya kläder lurar alltid bakom hörnet och det måste man givetvis vara så pass medveten om att man inte ramlar i fällan att offra känslan på det analytiska altaret.

Bilden ovan tog jag på Reimersholme tidigare idag, inte mycket att skriva hem om men åter igen blev den betydligt bättre (tycker jag) av att presenteras i ett nostalgiskt skimmer än om jag bara hade publicerat den rakt av från kameran. Se där; åter igen ett val för att försöka förstärka en känsla eller till och med skapa den, val som man kan skita i eller fundera över.

OmTag. Färg eller svartvitt

Färg eller svartvitt den eviga frågan, det ena är inte bättre än det andra bara olika. När det gäller det som populärt kallas gatufoto tycker jag också det handlar en del om förhållningssättet till fotograferandet. Om jag generaliserar skulle jag påstå att många svartvitt-fotografer i första hand är intresserade av att skildra människor och deras leverne medans färg-fotograferna oftare är intresserad av bilden i rent visuella termer.

Givetvis finns en massa undantag, som att man jobbar med grafiken i svartvitt och att man skildrar människor i färg. Men om jag jämför framstående fotografer som jobbar i svartvitt och färg tycker jag mig finna ett mönster där de svartvita mer graviterar mot att dokumentera och färg ofta har sin tyngdpunkt mot det mer konstnärliga.

En sak är jag dock säker på och det är att det är ganska sällan en bild funkar både som svartvit och som färg, vilket borde ge en indikation om att de olika presentationssätten fungerar olika. För egen del blir det mest svartvitt, anledningen är att färg är för svårt för mig och kräver ett bildseende som jag inte har.

Jag kommer säkert att försöka utveckla detta eftersom jag tycker att det är spännande, men kanske framför allt för att lösgöra mig från att dokumentera rakt av. Jag tycker nämligen inte att det är så mycket intressant som utspelar sig på gatan längre och jag deltar inte heller i något gatuliv på det sättet.

För att ni skall förstå vad jag menar ger jag några exempel:
Svartvitt: Cartier-Bresson, Doisneau, Willy Ronis m.fl.
Färg: Saul Leiter, Ernst Haas, Garyaert m.fl.

Jo jag vet, gamla gubbar allihop, men de yngre kör vidare i ungefär samma tradition tycker jag.