OmTag. Har vi tid?

Driver dagens flöde av bilder och övrig information en ”banalisering”?

Om jag jämför med musik, som jag tycker gått samma väg som bilder, så kommer jag ihåg hur jag i min ungdom när jag köpte en ny LP-skiva satte mig ned och lyssnade igenom sidan ett och sedan vände på skivan för att lyssna på sidan två. En skiva var en hel upplevelse, dels lyssnade man igenom den nästan lite andaktsfullt och dels granskade man omslaget, läste vilka musikerna var osv.

Ofta tog man med sig skivan till sina vänner där man gemensamt lyssnade igenom den. En skiva var en upplevelse som man först efter att man lyssnat igenom den ordentligt kanske hittade vissa favoritlåtar som man spelade oftare än andra.

Likadant med bilder, man konsumerade dem ofta i bildtidningar och böcker. Man tog in bilder i en kontext där man såg flera som hörde till samma händelse eller var tagna av samma fotograf. Man gav sig tid att sjunka in i bilder.

Sedan kom nätet där allt fanns och allt skulle gå fort, om inte musiken grabbade tag på ett par sekunder hoppade man över till nästa låt/artist. Ofta plockade man ut något speciellt solo mitt i någon låt, hoppade över ”det sega introt”, snabbspolade osv. Likadant med bilder, fångade de inte uppmärksamheten omedelbart blev de raskt bortspolade till historien skräphög.

Fler och fler anpassade sig till detta, det gällde att fånga betraktaren/lyssnaren snabbt, man hade bara några sekunder på sig. När det gällde bilder tog man i mer och mer i bildbehandlingen och sökte mer det slagkraftiga. Naturbilder började se ut som om de var hämtade från Sagan Om Ringen, bildjournalistiken skulle se ut som en Hollywoodproduktion.

Verkligheten räckte inte till längre, om du inte syns finns du inte och det gäller att synas och nätet är måttstocken.

Men jag tror att vi förlorar djupet om allt skall vara slagkraftiga oneliners. Många av mina egna favoriter såväl inom fotografi som musik och litteratur skulle varit omöjliga idag då de kräver eftertanke och ett lugnt tempo. Det går inte att backa utvecklingen, men jag tror att vi missar något viktigt om vi förlorar förmågan att i lugn och ro ta till oss, bearbeta och reflektera över sådant vi ser, hör eller läser.

OmTag. Grannen, hans hund och bokeh.

Träffade grannen och hans hund i ett lite annorlunda utsnitt idag. En jäkligt trevlig grabb liksom hunden.

Funderat lite på allt skrivande och tyckande om objektiv och hur gamla objektiv har ”karaktär” och nya är för ”kliniska” som en del anser. Visst finns gamla objektiv som tecknar speciellt på stora bländaröppningar men personligen föredrar jag i 99 fall av 100 ett väl korrigerat objektiv då jag tycker att det som regel tecknar mer harmoniskt.

Visst finns det bilder där det kan vara häftigt med ”såpbubbleeffekter” från ljuspunkter i bakgrunden och dubbelkonturer. Detta kallas för harsch bokeh på fackspråk, sedan kommer en del av denna hårdhet kompenseras av att gamla objektiv ofta tappar skärpa och vinjetterar ganska kraftigt på stora bländaröppningar när man kommer ut i bakgrundsoskärpan som ju ofta ligger i bildens periferi. 

De nya objektiven är som regel skarpare i skärpeplanet, speciellt när man kommer ut en bit från bildcentrum. Sedan tror jag att skillnaderna i hur de tecknar oskärpa framför allt bakom skärpeplanet (vilket är det som brukar betyda mest) är mindre än vad många tror. Jag tror att många av dem som framhåller objektivet x förnämliga egenskaper till skillnad från objektiv y faktiskt inte skulle kunna skilja dem åt när det gäller bokeh om de inte ligger ganska långt ifrån varandra.

Bilderna är tagna med Nikkor-N 35/1,4 och Nikon Z 35/1,8. Bägge på full öppning, skärpedjupet blir såklart kortare på 35/1,4 vilket nog syns mer än skillanden i bokeh. Man ser dock att den gamla gluggen inte är lika skarp i skärpeplanet och att den är lite hårdare i bakgrundsoskärpan.

Det visade sig också att brännvidden skilde lite så att jag blev tvungen att flytta stativet lite bakåt när jag plåtade med den gamla gluggen. Bägge bilderna är vitbalanserade för att inte färgerna skall skilja så mycket.

OmTag. Att vara där.

Vi var ute som vanligt i gryningen hunden och jag. Klockan var strax före fyra. Bilden tog jag för 4 år sedan, men den skulle lika gärna kunna varit tagen nu. Dimma i gryningen är alltid tacksamt och speciellt i svartvitt blir det bra tycker jag.

När det gäller mina bilder så slår det mig hur mycket tidpunkt och väder spelar in på vad som blir ”bra”. En bild med samma utsnitt i dagsljus och utan dimma skulle knappast vara särskilt ”speciell”.

Men kanske är det detta som gör skillnaden, jag var ju faktiskt där med kameran vilket ingen annan var. Jag kan känna igen det i bilder jag tycker om även från fotografiska storheter, den främsta egenskapen kanske inte är utsnitt osv. utan det enkla faktum att de faktiskt var där och tog sin bild till skillnad från alla andra?

OmTag. Bernt Carlzon ställer ut sina häftiga illustrationer på Galleri KORN!

Bernt och Fjellis.

Bernt.

Jag och Tobbe (min hund) tittade förbi Galleri KORN Hornsgatan 147 där Bernt Carlzon hade vernissage med sina fantastiska illustrationer. Tobbe morsade på alla på sitt intensiva sätt, han har för vana att kärleksbomba alla som vill snacka med honom.

Bernt är en fantastisk illustratör och visade delar av de senaste årens arbete. Ett tema är musiker även om det även fanns många andra illustrationer. Bernt är även en duktig fotograf och grafisk designer. För er som missat detta finns möjlighet även fredag, lördag och söndag.

OmTag. Spännande glugg?

Upptäckte just att jag har en intressant glugg på min Nikon F2. Jag har inte plåtat med den själv då jag fick kameran efter en vän som gick bort för ett par år sedan. Någon som har erfarenhet av objektivet? Och vad tycker ni i så fall om det? Jag har en adapter till Z-systemet men den är tyvärr trasig så jag kan inte testa själv om jag inte vill köra en film i F2:an och det lockar inte just nu.