OmTag. Promenader och att selektera sina bilder.

Jag promenerar en hel del som de flesta säkert förstått. Nästan alla mina bilder tas under mina promenader med hunden.

Jag fotograferar sådant som dyker upp och som jag tycker kan bli en bild. 99% av bilderna kommer på sin höjd att visas i mitt flöde på Facebook, jag publicerar en hel del där och några kommer att visas i min blogg här.

När det kommer till bilder jag tycker är bra så kanske det blir ett tiotal om året, bilder som kanske kommer med på någon utställning.

Jag har flera vänner som fotograferar mer för husbehov och inte har det som ett stort intresse. Alltså likt den absoluta majoriteten av befolkningen som tar bilder för att dokumentera händelser i största allmänhet.

Några av mina vänner fotograferar mycket hundar, ganska naturligt då jag även har hundar som intresse och känner en hel del folk genom detta.

Det jag brukar säga om någon frågar är att en av de stora skillnaderna mellan en mer rutinerad fotograf och en mindre rutinerad är, åtminstone när det gäller hundar, att den mer rutinerade kanske tar 50 bilder och väljer ut de 3-4 bästa som hen visar då den mindre rutinerade tar lika många bilder men visar allihop.

Inget är rätt eller fel givetvis, men för personlig del tycker jag att vi ofta visar alldeles för många bilder istället för att visa några färre som berättar det vi vill ha sagt.

Om jag översköljs av bilder blir jag lätt avtrubbad och även om guldkornen finns med i massan är det lätt att jag missar dem då jag ”inte orkar” titta igenom så många bilder åt gången som ofta publiceras.

På nätet måste man vara sin egen redaktör och kanske oftare än vad vi gör ställa sig frågan: Är den här bilden intressant, eller har jag kanske redan visat flera snarlika? Är det kanske bättre att välja ut en eller ett par?

Jag ser som exempel ofta riktigt bra bilder här på fotosidan där effekten förtas av att personen lägger upp många snarlika i samma inlägg. Detta är givetvis bara mina åsikter som man inte behöver dela.

Bilderna är från gårdagens långpromenad i det ostadiga vädret. Den ena föreställer järnvägsbroarna mellan Årsta och Södermalm från årstasidan, den andra visar ett konstverk jag passerade i ett fönster på Hornsgatan, jag vet inte vad men något gjorde att jag fastnade för det.

OmTag. Tunneln.

Vi tog en långsväng idag hunden och jag. Vädret såg en smula hotfullt ut och regn var utlovat. Vi klarade oss ganska bra, det var bara under de sista kilometrarna som det regnade lite. I gångtunneln under broarna vid Gullmarsplan har det blivit några bilder genom åren. 

OmTag. AI i bildbehandling.

Jag tog en bild här om dagen när vi passerade vid Dianelunds koloniområde min hund Tobbe och jag. När jag lade ut bilden i flödet skrev någon något i stil med att det var som på landet om det inte vore för husen i bakgrunden.

Jag fixade till bilden i photoshop där jag plockade bort husen och dessutom bytte ut den lite överexponerade himlen.

Verktygen i dagens redigeringsprogram har i kombination med kraftfulla datorer och AI-teknik skapat helt nya möjligheter för vem som helst att göra bildmanipulationer som inte syns. Jag bara markerade husen och en flaggstång och lät AI göra jobbet och valde "byt ut himmel" direkt i en meny i Photoshop där man sedan kan välja mellan en massa himlar och justera dessa, programmet fixar även ljuset i bilden så att färgerna i övrigt stämmer med hur de blivit med den himmel man valt.

Fint och kul kan man tycka, men det ställer en del frågor när det gäller fotografi: Vad kan vi tillåta oss att göra och fortfarande kalla det för ett fotografi? Kan vi över huvud taget lite på bilder när man kan lägga till och ta bort hur man vill utan att det syns att något är ändrat i den färdiga bilden?

Men kanske framför allt, om alla bilder bedöms och betittas efter samma måttstock, hur värderar vi ett bra fotografi? Tidigare var ett bra fotografi något som fotografen lyckats fånga i ögonblicket där och när det utspelade sig.

Om man kan skapa sina egna fantastiska bilder i godan ro framför datorn och fixa till allt som inte blev "rätt" när man tog bilden är det då att jämställa med en bild där fotografen verkligen lyckats få bilden rätt vid tagningsögonblicket? Eller är den ens att betrakta som ett fotografi?

Detta känner givetvis de flesta här på fotosidan redan till, många kan detta betydligt bättre än mig. Men det skulle vara intressant med en diskussion runt ämnet.

OmTag. Teknik och datoriserade spökskrivare.

Jag liksom många andra känner mig bekymrad över vansinnet i världen just nu. Det blir svårt att försöka tralla på och skriva om fotografi eller hur goda midsommarjordgubbarna var som om inget hänt när man ser vad som sker i och med världen.

När det gäller midsommar och jordgubbar så flöt helgen på som vanligt för mig numera, alltså som vilka dagar som helst och det blev inte heller några jordgubbar.

På fotosidan går snacket vidare om det analoga vs det digitala, olika gluggars förträfflighet osv. Jag tar mina bilder och lyckas få dem, rent tekniskt, som jag vill ha dem. Men det handlar inte så mycket om teknik, egentligen är dessa diskussioner lika intressanta som om man gjorde en huvudsak av vilka penslar någon konstnär använde.

Det viktiga är som vanligt om vi har något att ”säga” med våra bilder och om vi har förmågan att få det sagt.

Gillar man det analoga skall man givetvis köra analogt, gillar man det digitala skall man lika självklart köra digitalt. Det ena ger inte bättre fotografer och bilder än det andra, bra bilder handlar om något helt annat.

Sedan detta med AI? Det är en helt annan sak då det blir tveksamt vem som skapat. Det dyker allt oftare upp både i bild och text och det kan vara i stort sett omöjligt att avgöra vad som är skapat av AI och vad som inte är det.

Jag träffar ofta på texter som är misstänkt AI genererade, men återigen är det omöjligt att bevisa om den som påstår sig vara skribent inte är öppen med det och knappast någon skulle erkänna att de inte själva skrivit det som de påstår sig skrivit. Man kan ibland bli misstänksam när texter skiljer sig stilistiskt från det som man vet att personen skrivit själv, men som sagt längre än till en misstanke kommer man inte.

Hur som helst tycker jag att det är en tråkig utveckling om människor börjar hålla sig med datoriserade ”spökskrivare”, framför allt ställer jag mig frågan om de inte har något att säga själva.

OmTag. Stämningen för dagen.