OmTag. En fadäs i natten.

Man kan ju även berätta om sina klavertramp för att inte försöka framställa sig som bättre än vad man är. I natt luftade jag Hasselbladaren. Jag tänkte att jag skulle kolla så att den fungerade som den skall och att den utgångna filmen fungerar innan jag ”ger mig ut på riktigt”.

Sagt och gjort, i med en film och ut med hunden och stativet. Vi knallade ut vid ett på natten ungefär och tog en sväng till Långholmen där det blev några bilder och vidare hemåt via Högalidsskolan för ytterligare några bilder. När jag vid 3 tiden stod och exponerade de sista bilden på rullen såg jag ett blänk på sidan av filmmagasinet som inte skall vara där!?

En skyddsplåt kan ställa till det.

Jag hade kört hela rullen utan att avlägsnat skyddsplåten för magasinet, alltså den plåt man skjuter in i magasinet för att filmen inte skall exponeras om man byter magasin eller kör med flera stycken! Med andra ord inga bilder! Nu skall det inte gå att ta bilder när plåten är på plats så det indikerade att jag behöver serva magasinet.

Jag har ett magasin till, men jag vet att det ena magasinet behöver nya tätningar då det läcker ljus och att det drar fram filmen ojämnt så jag hoppas att är samma som det som inte funkade som det skulle med skyddsplåten.

Jag var ute och tog en rulle med det andra magasinet nyss så efter framkallning vet jag. Hur som helst behöver jag lämna in magasinet eller magasinen för service och reparation, så kan det gå….

Bilden av mannen och kvinnan togs för en massa år sedan med samma kamera då magasinen fungerade som de skulle.

OmTag. Fotografera som terapi?

Västerbron med ett sovande Kungsholmen i bakgrunden.

En bild till på Västerbron från samma natt.

Pålsundskanalen fotograferad från Långholmsbron.

Många ensamma nätter med kameran har det blivit genom åren. Nå ja, inte riktigt ensam, jag har haft mina hundar med mig.

Mitt långsamma fotograferande, alltså det analoga i större format än småbild, på nätterna startade på allvar som en konsekvens av att jag ”gick in i väggen” för ungefär 25 år sedan.

Under en lång period orkade jag inte med speciellt mycket socialt liv, tidigare var jag en ganska högpresterande person som var i farten för det mesta, men utbrändheten satte punkt för det livet.  Att gå ut med kameran och hundarna på natten blev en form av meditation samtidigt som det gav en mening åt tillvaron.

Något kanske inte alla tänker på är hur den som råkar ut för den här typen av psykisk ohälsa drabbas på flera plan? Inte bara mår man dåligt i form av oro och ångest utan kanske värre är hur det slår mot det sociala livet och därmed hela ens tillvaro.

Det är deprimerande i sig att förlora kontakten med det tidigare livet, arbetet och de flesta aktiviteter och människor som fyllde det, att från att vara högpresterande få vänja sig med att endast orka kanske en liten syssla om dagen.

Ofta utvecklar man som mig en form av allergi mot stress, man klarar det inte helt enkelt utan all energi rinner av så fort man utsätts för stress. Med stress menar jag då inte bara sådant som de flesta upplever som stressande utan det kan vara vilket litet måste som helst.

Jag kommer ihåg i början, det var på den tiden då man fick gå till banken och posten för att lösa sina ärenden, hur jag fick ta banken ena dagen och posten nästa för att jag inte orkade göra bägge ärendena samma dag. Hur jag ibland blev tvungen att lämna kön på affären och gå hem då jag inte orkade med stressen att vänta osv.

Detta var länge sedan, så de problemen har jag inte längre. Men jag har fortfarande svårt att hitta energin och därmed glädjen i att göra saker som ligger utanför vardagen så att säga. Nätterna med kameran och minna hundar blev mitt andningshål och ett sätt att ta mig vidare.

Jag gick och går ofta runt och fotograferar även på dagarna, men jag gör det alltid utan annat sällskap än med mina hundar. Detta att fotografera i grupp har aldrig fungerat för mig, inte heller innan jag blev utbränd.

De här bilderna tog jag en natt vintern 2011-2012 när vi tog en sväng runt Långholmen min hund och jag. 

OmTag. Är teknisk kunskap viktig eller irrelevant?

Det kan vara svårt att vara objektiv till sina egna bilder. Varför vi gillar dem kan bero på så många andra saker än de som ses av en betraktare utan bakgrundsinformation eller någon som inte delar samma erfarenheter av använd utrustning till exempel.

Den här bilden är en sådan som har ett speciellt värde för mig både för att jag kommer ihåg natten och stämningen när den togs och för att jag vet vilket pyssel det är att ställa in storformatskameran i natten när man knappt ser motivet på mattskivan, hur viktigt det är med exponering och framkallning osv. kort sagt kräver en sådan här bild tagen med de prylarna den togs en hel del jobb och kunskap för att få till.

Någon utan samma erfarenheter ser bilden som en bild vilken som helst av naturliga skäl och kanske rycker på axlarna där vi som plåtat en del storformat vet hur extrema exponeringstider ställer till det, krånglet att ställa in kameran när ljuset tryter osv. kanske tycker att det är en häftig bild.

Det finns dem som är tekniknördar där tekniken i sig blir det viktiga, jag tillhör inte dem. Men det finns också dem som är direkt teknikfientliga och nästan verkar bli förbannade om någon tar upp något tekniskt.

För att ta en sådan här bild som exempel kommer man inte undan att fördjupa sig en del i tekniken. Eller om jag vill kunna få mina bilder att se ut som jag vill ha dem oavsett i datorn eller i mörkrummet kommer man inte ifrån att man måste lära sig en del teknik.

En del kanske lär sig namnen på de olika momenten och teknikerna som används, andra kanske använder dem utan att sätta namn på dem. Men ganska få har någonsin kunnat prestera något fotografiskt utan att lära sig en viss mängd teknik.

Så till det tekniska om denna bild: Fotograferad med Wista 45SP en 4 * 5 tums storformatskamera, objektivet var ett Rodenstock Apo Sironar-n 150/5,6, filmen Kodak TMAX 100, ljusmätaren en Quantum Calcu-Light XP är viktig då den är en av få mätare som mäter tillräckligt svagt ljus för att fungera på nätterna, stativet har jag för mig var ett Berlebach report (ett tungt trästativ) med ett Manfrotto 410 växelhuvud. Växelhuvuden är de exaktaste och stabilaste jag kommit i kontakt med, men ganska långsamma att jobba med. Exponeringstiden på f/22 blev ca 20 minuter. Framkallade gjorde jag i rodinal 1+100 i ca 15 minuter med sparsam agitering för att få ned kontrasten i negativet.

Detta med teknik må vara trist, men ibland är det direkt nödvändigt att grotta ned sig i för att kunna ta de bilder man vill ta.

OmTag. Skriva själv eller låta AI göra det?

Roade mig med att fråga ChatGPT vad det var för fördelar med Gamla kameror och objektiv och fick svaret:

"Fördelarna med gamla kameror och objektiv

I en tid där kameror uppdateras nästan lika ofta som mobiltelefoner är det lätt att tro att det senaste alltid är det bästa. Snabbare autofokus, fler megapixlar och avancerad bildbehandling lockar – men samtidigt finns det något i äldre kameror och objektiv som ny teknik inte alltid kan ersätta. Dessa äldre verktyg har både praktiska och estetiska fördelar som gör dem värda att bevara och använda.

Gamla objektiv är ofta byggda med enklare optisk design och utan den hårda digitala skärpeoptimering som moderna linser har. Resultatet är bilder med mjukare kontrast, unik bokeh och små optiska “fel” som vinjettering eller kromatisk aberration – egenskaper som kan ge en organisk och levande känsla. Där dagens kameror ibland kan kännas kliniska i sin perfektion, ger äldre glas en mer analog och personlig touch.

Många äldre kameror och objektiv är byggda som precisionsinstrument av metall och glas, med mekaniska fokusringar och bländarringar som ger ett taktilt motstånd. Den känslan är svår att hitta i dagens plastdominerade konstruktioner. Att använda ett manuellt objektiv kräver mer eftertanke, och det gör fotograferingen mer medveten. Man fotograferar inte på “autopilot” – man engagerar sig i varje inställning.

På andrahandsmarknaden kan äldre kameror och objektiv ofta köpas för en bråkdel av priset för nytt. För den som vill utforska fotografi utan att tömma plånboken är det ett perfekt alternativ. Dessutom är återanvändning av äldre utrustning ett miljövänligt val – det förlänger livscykeln för prylar som annars riskerar att hamna i elektronikskrot.

Äldre kameror har inte alltid snabb autofokus, hög ISO-prestanda eller burst-lägen. Det kan låta som en nackdel, men begränsningarna tvingar fotografen att sakta ner och tänka mer. Att komponera bilden manuellt och vänta på rätt ögonblick kan leda till mer genomtänkta och starka fotografier.

Med hjälp av adapterringar går det att använda många gamla objektiv på moderna digitala kameror, både spegellösa och DSLR. På så sätt kan man kombinera det bästa av två världar: den klassiska bildkaraktären och den moderna digitala bekvämligheten. Detta öppnar för en nästan oändlig variation av kreativa uttryck.

Att fotografera med äldre kameror och objektiv är inte bara nostalgi – det är ett aktivt val att värna en annan sorts bildspråk och arbetsprocess. I en tid där tekniken går mot snabbare, enklare och mer automatiserat är det befriande att ibland arbeta långsammare, mer manuellt och med verktyg som bär på en historia. Det påminner oss om att fotografi inte bara handlar om teknik, utan om känsla, närvaro och berättande."

Imponerande men samtidigt skrämmande utveckling, kan vi ens avgöra om det finns en människa bakom det vi ser, hör och läser?

Avslutar med en bild på farsan vid köksbordet, garanterad tagen av mig själv med "gammal" utrustning.

OmTag. Sommarens olika ansikten.

Somrarna är inte längre som jag minns dem från min ungdom. Antingen är det (för mig) olidligt varmt eller så är det ingen sommar alls varvat med torka och skyfall?

Nere i Europa har man haft rekordvärme och torka som förorsakat gigantiska bränder, eller så får man skyfall så att hela samhällen mer eller mindre spolas bort. Extremväder har blivit vanligare över hela planeten.

Hur som helst går sommaren mot sitt slut, vi har fått några fina dagar nu och i går kväll gjorde vi en sväng på stan Tobbe och jag.

Sommaren har olika ansikten, för några dagar sedan kom en ordentlig skur när vi var ute.

I Stockholm pågår kulturveckan, jag försökte hitta om det var några intressanta musikuppträdanden som vi kunde gå och titta på hunden och jag, men hittade inga vettiga program på nätet?

Jag såg inte heller att de flaggade för Planketutställningen på någon officiell sida? Jag kanske missat det? Annars är det lite konstigt tycker jag, det största fotoeventet under året borde givetvis få lite uppmärksamhet även utanför kretsen av normalt fotointresserade människor?