OmTag. En sväng upp på Atterbomsvägen.

Biden tagen från Mariebergsbron och visar Essingeleden där den går in under Fredhäll och Atterbomsvägen ovanför.

Från Atterbomsvägen ovanför Essingeleden. Vägen som går under Essingeleden på Lilla Essingen och fortsätter som bro från Lilla till Stora Essingen är Gamla Essinge Broväg där vi gick lite tidigare.

Ett ungt par satt och tittade på utsikten från Atterbomsvägen.

Nästan alla mina bilder tas under mina hundpromenader. Inte så konstigt kanske då mina hundar i stort sett alltid är och sedan 25 år varit med mig när jag är ute. Jag har också varit collierasen trogen under dessa 25 år.

Först var det Kajsa som hängde med, senare blev det tillskott av Sally, så jag hade två hundar under närmare 10 år innan Sally blev ensam kvar. De senaste 9 åren har det varit min nuvarande hund Tobbe.

Vi går gärna våra långpromenader sent på kvällarna och ibland på nätterna. En av rundorna vi brukar ta går från Hornstull där jag bor över Liljeholmsbron och vidare till Gröndal för att där promenera över Essingeleden och upp på Gamla Essinge Broväg, genom Lilla Essingen till Marieberg och över Västerbron hem. En promenad på ca 8 km.

I går kväll tog vi av efter Mariebergsbron upp mot Atterbomsvägen på Fredhäll. Atterbomsvägen bjuder på en magnifik utsikt där den ligger ovanför klipporna. Många bilder har det blivit under våra promenader genom åren. De 3 som visas i inlägget togs sent igår kväll.

Fotografi kan vara så mycket, allt från att gestalta någon form av inre upplevelse till att försöka återge en verklighet som man uppfattar den. Eller som så ofta i mitt fall, en form av dagbok över mitt liv som jag lever det.

OmTag. Den mörka årstiden står för dörren.

Sommaren går mot sitt slut, de ljusa nätterna är snart ett minne blott. Jag känner mig varje år kluven inför detta. Dels gillar jag den mörka årstiden då allt lugnar ned sig. Speciellt att ta nattbilder blir lättare när löven fallit och mörkret infunnit sig. Samtidigt finns något livsbejakande med de ljusa sommarnätterna.

Årstidernas växlingar går fort nu när man kommit upp i min ålder, veckorna blir som dagar och åren känns som månader. För inte så länge sedan var jag en liten parvel som besökte gammelmormor i Värmland och hälsade farfar välkommen när han besökte oss i Vallentuna.

Detta med tid ”är ett förunderligt ting” som Sune Jonsson, den store fotografen, uttryckte det. Det som framstod som en evighet när man var liten känns idag, en evighet senare, inte alls som så länge sedan. De ljusa sommarnätterna är över för denna gång, men snart är de här igen.

I helgen blir det Planketutställning här i Stockholm, stort deltagande som vanligt och säkert mycket intressant att titta på.

OmTag. Analogt vs digitalt eller bägge delarna?

Som jag skrev tidigare har jag kört en rulle svartvit film (Ilford FP4+) med utgångsdatum april 2019 genom Leican. Filmen har iofs legat i kylskåp hela tiden, men jag förväntade mig ingenting. Efter framkallning visade det sig att filmen fungerade fortfarande, jag vet inte om den påverkats av ålder då jag framkallade den i rodinal 1+50 och de tidigare alltid framkallades i xtol 1+1 som ju i sig ger en annan karaktär till korn och gråskalor. Bilderna från den senaste rullen.

När jag köpte mina rullar kostade en 50-pack 135/36 2400 kr om jag inte minns fel, nu är det billigaste priset för en rulle jag hittar 129 kr. En prisökning på nästan 170%! Så även om jag tycker att det är kul att köra en rulle genom kameran då och då skulle jag helt enkelt inte har råd att plåta analogt småbild idag.

Om man gillar mörkrumsarbete och analoga kopior är det en sak, men om jag ändå skannar för att lägga ut på nätet eller skriva ut så blir det i mitt tycke att gå över ån efter vatten, dessutom med en ganska dyr broavgift.

Rent objektivt ur en rent bildteknisk synvinkel är det ingen tvekan om att dagens digitala kameror i samma format (FF) är överlägsna och om jag vill ha den specifika känslan som film kan ge så kan jag plocka fram den i bildbehandlingen.

En helt anan aspekt är att det analoga drar ned tempot, ett stressmoment som ligger i tiden dämpas av naturliga skäl när filmen måste tas färdigt, framkallas och skannas innan någon bild kan visas och/eller läggas upp på nätet. Den aspekten kan vara nog så viktig.

När jag knallar runt med Leican så försvinner ”stressen” i att ta bilder för att genast visa upp. Jag vet att det tar sin lilla tid och jag låter det göra så. Inget jag funderar så mycket över när jag plåtar digitalt heller iofs men det ligger nog där undermedvetet kanske?

Bilder kan man ta med vilken kamera som helst, vissa bilder kan givetvis kräva någon speciell teknisk plattform för att kunna tas, men om det är själva bilden som intresserar oss så betyder tekniken som regel ganska lite, eller så skaffar vi oss och lär oss det som krävs för att göra de bilder vi vill göra.

En gammal Leica, Nikon, Pentax eller vad som helst fungerar alldeles utmärkt och på bilderna kommer det sällan gå att avgöra vad som använts. Sedan kommer vi till detta med känslan i prylarna och där handlar det om subjektivt tyckande. Personligen gillar jag Leicans mätsökare och den kameran fick mig att ta flera steg i min fotografiska utveckling. Jag känner dem som har den precis motsatta erfarenheten. Tycke och smak som sagt.

När det kommer till objektiv är jag ganska kräsen vilket beror på att jag ofta fotograferar när det är mörkt och därför vill ha objektiv som presterar bra på stora bländaröppningar. Har man inte dom kraven så är nästan alla objektiv bra om man bländar ned några steg. Nu finns det även en massa objektiv med mycket distorsion (raka linjer i bilden blir krokiga) och objektiv som klarar motljus och stora kontrastövergångar dåligt och de går också bort för mig. Men i det stora hela är allt från billiga kitzommar bra idag om de bländas ned några steg.

Men för att komma tillbaks till detta med varför det finns dem som föredrar det analoga idag?

Jag tror att det är i huvudsak fyra kategorier:

Den första kategorin är de som är genuint intresserade av det analoga hantverket i allt från film och pappersval och framkallning till att göra sina kopior i mörkrummet.

Den andra kategorin gillar det i huvudsak för att de får dem att gå ned i varv, det blir lite långsammare och bidrar därmed inte till dagens stress på samma sätt som om man hoppat på tåget med ständiga och ändlösa publiceringar på nätet.

Den tredje kategorin gör det kanske av nostalgiska skäl, det kan också finnas ett motstånd mot att skaffa sig och lära sig ny teknik som krävs när det gäller bildbehandling till exempel. Har man väl lärt sig hur man skall få sina analoga bilder att se ut som man vill ha dem kan det finnas en tröskel att lära sig de digitala verktygen för att få de digitala bilderna som man vill ha dem.

Den fjärde kategorin är de trendstyrda, det är mer trendriktigt i vissa grupper att knalla runt med en analog Leica eller en Hasselbladare än med en digitalkamera. Med dagens priser på film och framkallning liksom de trendriktiga kamerorna är det också en markör att ”man har råd”. Jag har märkt här i hipstertäta Hornstull att en gammal Leica ligger högt i imponeringsvärde. Nu kan man givetvis vara en blandning av dessa olika kategorier.

Detta är ungefär som jag ser det, andra kan givetvis ha helt andra synpunkter på detta. Men en myt jag vill slå hål på är att det skulle krävas så förfärligt mycket mer kunnande och erfarenhet att ta analoga bilder jämfört med digitala, bägge sätten kan vara precis lika lätta eller svåra beroende på vilken ambitionsnivå man har. 

PS. Kul att se att flatbäddsskannern (Epson V850 Pro) räcker utmärkt även för småbild för att skanna till nätet och till utskrifter upp till ca A4, om jag behöver högre upplösning för större utskrifter kan jag skanna dessa negativ separat i den andra skannern. Men andra ord kan den andra få stå kvar i garderoben!

OmTag. Leica och utgången FP4+

Ja då har jag kört en rulle FP4+ genom Leican igen, det var ganska länge sedan sist, filmen hade gått ut för flera år sedan så det blir spännande att se om det blev några bilder.

Kameran verkar i alla fall funka som en klocka det enda som behövdes var nya batterier till ljusmätaren, de brukar hålla ett par år.

En gammal bild tagen med samma kamera, det måste ha varit 2007 på väg hem från Fotografins hus på Skeppsholmen där Thomas Håkansson och varit och tittat på David Goldblatts utställning om jag inte missminner mig. Kameran var utrustad med Summicron-M 28/2,0 asph den gången, en glugg som Martin Hertzius senare köpte.

Hur som helst skall det bli kul att se om mina knäpp satt några avtryck i den utgångna emulsionen.

Uppdatering 22:45

Det verkar som att filmen fungerar som den skall fortfarande trots att det var flera år sedan den gick ut, men den har förvarats i kylskåp hela tiden.

OmTag. Pråmen.

Ett gammalt stamställe på Söder Mälarstrand. Det fungerade i princip som mitt vardagsrum från sent 70-tal till början av 90-talet. Pråmen kallades och kallas stället av oss som var stammisar när det begav sig. Det var ett ställe där många av oss motorcyklister träffades, ”klubben” eller Ekens MC som den heter hade sina lokaler i Mariahissen snett över gatan.

Det var ett unikt ställe i staden. Pråmen var och är vandrarhem och restaurang och ligger fortfarande kvar även om det flyttat ca 100 meter väster ut beroende på byggjobb i vattnet och på kajen. Jag har skrivit en del om Pråmen tidigare så jag skall inte upprepa det här.

Bilden tog jag en natt 2012.