OmTag. Varför jag plåtar RAW och konverterar till svartvitt i pluginprogram.

För att få mina bilder som jag vill ha dem är det viktigt för mig att ha kontroll över slutresultatet. Därför plåtar jag alltid i RAW och konverterar till svartvitt i antingen Silver Efex eller DxO Photolab 7.

Mitt arbetsflöde går till så att jag grundjusterar bilden i färg innan jag konverterar till svartvitt. Ofta väljer jag en filmtyp i konverteringen som överensstämmer med hur jag vill ha bilden vilket kan variera en hel del beroende på bild.

Jag använder ibland kontrollpunkter i Silver Efex och för det mesta justerar jag bilden en del där så att kontraster och struktur blir som jag vill ha den.

Sedan återstår det slutliga arbetet som jag gör i Lightroom, som blivit så mycket bättre med de nya maskeringsverktygen vilket betyder att jag gör mycket där som jag tidigare gjorde i Silver Efex och/eller i Photoshop.

Ofta, som i denna bild jobbar jag en hel del med att ljusa upp och mörka ned olika delar av bilden för att få stämningen och tyngdpunkten i bilden som jag vill ha den. Alltså på ungefär samma sätt som dodge och burn i det analoga mörkrummet.

Slutligen lägger jag ofta till en ram, antingen bara en vit kant som här, eller så väljer jag ram i Silver Efex. Arbete tar sällan mer än 5-10 minuter allt som allt.

Det är alltså hur jag gör och för mig och mina bilder är det ofta avgörande att jag själv har kontroll över processen. Andra får sina resultat som de vill ha dem på andra sätt, inget är rätt eller fel.

För personlig del skulle det inte fungera att plåta jpg och svartvitt direkt i kameran, jag har ett liknande arbetsflöde när det gäller mina färgbilder för övrigt. För mig är det samma skillnad som att jämföra en rak kopia från mörkrummet med en färdig utställningskopia.

Bilden som den ser ut "rakt ut ur kameran".

PS. Detta gäller de bilder som jag "vill lite mer med" än rena dagboksbilder som bara visar vad jag möter med kameran rakt upp och ned och bara är justerade i ljus och kontrast.

OmTag. Vardagsbilder eller varnattsbilder.

Jag plåtar ju en massa hela tiden, jag dokumenterar mina promenader som en form av dagbok. Som regel blir det färgbilder så också i natt när jag gick den mycket sena rundan med hunden.

Normalt publicerar jag den här typen av bilder på Facebook och sparar de bilder som jag tycker är värda lite mer till fotosidan. Gör ett undantag för att visa hur mitt fotograferande ser ut när jag bara dokumenterar en runda som jag gör flera gånger om dagen för det mesta.

Här är bilder från nattens runda i närområdet:

OmTag. Ett par bilder.

Jag skriver ju en del om min syn på detta med att fotografera och när man hållit på ganska länge så kan man lätt glömma bort allt man faktiskt lärt sig och som man kämpade med i början.

Det blir lätt att glömma att man kämpade med sådana saker som skärpedjup och hur det kopplas till bländare och brännvidd eller vilka exponeringestider man behöver för valt objektiv och motiv osv.

Det finns givetvis en massa grundläggande saker som man måste lära sig för att kunna ta de bilder man vill ta och givetvis underlättar det och snabbar på processen om man får vägledning innan man lärt sig detta ordentligt. Alltså, jag är ingen motståndare till fotokurser eller utbildningar.

När det kommer till sådant som bildanalys så handlar nog motsättningarna ofta om att man pratar om olika saker, vilket jag fick en hint om under mitt senaste inlägg. Det jag vänder mig emot är när någon försöker tala om för mig eller någon annan varför hen skall se saker på speciella sätt eller vad jag skall tycka är bra och inte vilket jag upplever kan vara ganska elitistiskt.

Hur som helst, det som har varit mest utvecklande för mig är utan tvekan att titta på andra fotograferas bilder, därför har jag en hel del fotoböcker med deras bilder. Jag har däremot ingen bok som handlar om hur man skall fotografera utefter olika regelverk, jag har haft sådana men samtliga har varit ganska värdelösa för mig. Jag kommer ihåg att jag hade en bok som var väldigt populär i början på 70-talet där författaren var inne och och drog linjer och cirklar i sina Hasselbladbilder för att visa alla former av kompositionsregler och att bilderna var skittråkiga.

Nog om detta.

OmTag. Fotografi, känsla eller regler?

Även extremhögern har fått sin martyr, polariseringen som eldas på av ren ondska oroar mig.

Bakom häckar och staket lever idyllen vidare, åtminstone ett tag till.

Jag fotograferar sådant som dyker upp under mina promenader. Resultatet blir, liksom andras, styrt av vilket känsloläge jag befinner mig i.

Att betrakta våra egna bilder över tid kan ge oss insikter tror jag, speciellt om vi går in i efterhand och tittar. Som andra sagt innan mig är alla våra bilder en form av självporträtt.

Kameran är ett verktyg för att registrera hur vi ser och uppfattar världen och vi ser och uppfattar ganska olika som individer.

När det kommer till att tolka andras bilder spelar givetvis samma saker in, det är därför vi gillar olika bilder. Jag måste kunna relatera till det jag ser, något måste slå an hos mig.

Där någon ser en tragedi ser någon annan komedi, där någon ser känslor ser någon annan endast gråskalor och kompositionsregler.

Oavsett vilka bilder vi tar och gillar och oavsett varför så är det väldigt subjektivt. Därför är jag ganska negativ till analyserande av bilder och konst.

Visst kan det vara intressant att veta konstnärers bakgrunder och i vilken kontext bilden kommit till, men det kan också föra mig bort från min egen spontana känsla mot något som andra anser att jag bör känna eller tänka runt bilden.

Att försöka göra om något i grunden subjektivt emotionellt till något objektivt rationellt riskerar att döda spontaniteten. Om man dessutom påverkas att införa detta tänk i sina egna bilder finns risken att man förvandlas från en fotograf som försöker ge uttryck för sitt eget sätt att förhålla sig till det avfotograferade till en regelstyrd linjepusslare, där känslan dödas av viljan att ”göra rätt”.

Bilderna tog jag under en av gårdagens promenader och de visar hur jag, just nu, ser och upplever en liten del av min värld.

OmTag. Varför analogt och större format på natten?

Långholmen. Hasselblad 503 cx, Ilfordd FP4+ 125 asa, 10 minuter f/11.

Cementa Liljeholmen. Nikon Zf iso 6400 1/8 sek f/4

Detta med att plåta analogt i större format på natten är ju något jag hållit på med ganska länge. Varför? Kan man kanske undra. När det kommer till den slutgiltiga bilden är det ganska svårt att se att den ena är exponerad i 10 minuter på en 125 asa film och den andra tagen i steget på, som i detta fall, 1/8 sek och iso 6400.

När skillnaderna i bildkvalitet är så pass små, varför krångla till det?

För mig är det två helt olika typer av sysselsättning, den ena är spontan där man knallar runt, ser något, lyfter kameran och tar en bild mer eller mindre på samma sätt som när jag plåtar i dagsljus.

Den andra är mer meditativt, jag går runt och söker bilder och utsnitt. Är noga med att ställa upp kameran och ställa in den, mäter eller uppskattar ljuset för att komma fram till exponeringstiden för vald bländare som jag valt beroende på vilket skärpedjup jag vill ha i bilden. Kompenserar exponeringen för den reciprocitetsavvikelse som ges av den valda filmen och när detta är klart trycker jag in trådutlösaren och startar timern. Sedan är det bara att vänta tills det är exponerat.

På en natt med Hasselbladaren hinner jag med en rulle, alltså 12 bilder, med storformatskameran har det aldrig blivit mer än 4 exponeringar. Dessutom måste filmen framkallas och torka innan den kan skannas eller göras kopior från. Det handlar kort sagt om två väldigt olika sätt att fotografera.

Jag ägnar mig åt bägge sorterna, den snabba med digitalkameran på frihand och den långsamma med större format och stativ. Men om man inte testat att plåta långsamt så är det väl värt att testa, det ger som sagt en helt annan upplevelse.

Det går givetvis bra med digitalkamera och stativ också. Bara att ställa in kameran på bas-iso och blända ned för skärpa och skärpedjup och ta sina bilder.