OmTag. Framkallning (rodinal).

Småbild Ilford FP4+, ei 100 asa, rodinal 1+50 12 minuter.

Mellanformat Ilford FP4+, ei 50 asa, rodinal 1+100 19 minuter.

Läser Wolfgangs blogg om framkallning av Ilford FP4+ i rodinal. Jag har en del egna erfarenheter av rodinal som jag tänkte jag kunde berätta om och visa ett par bilder.

Rodinal beter sig ganska olika beroende på vilken spädning man kör med. Men generellt kan man säga att den ger ett ganska distinkt korn, en del tycker att det är snyggt personligen tycker jag att det blir lite väl mycket av det goda för småbildsfilmer med traditionellt korn som till exempel Ilford FP4+ åtminstone i ”normala” spädningar 1+25 eller 1+50, högre spädningar ger ett lite mindre distinkt korn.

Däremot Tkornsfilmer tycker jag fungerar mycket bättre även i småbildsformat (135 film), Kodak TMAX 400 som exempel ger underbara negativ framkallade i rodinal 1+50. Man får där en mustig gråskala som  ger bilder som påminner mycket om hur de riktigt gamla silverrika emulsionerna tecknade gråskalan tycker jag och detta utan det markanta kornet man får från samma framkallare med dagens filmer med traditionellt korn.

Jag har även testat att framkalla i olika spädningar med så kallad stand och semistand framkallning. Standframkallning innebär att man kör rodinalen med ännu högre spädning, 1+100 eller ännu mer, och bara låter filmen stå i dosan under längre tid utan att agitera. Tanken med detta är att framkallningen skall förbrukas mer i täta områden på negativet och att därmed framkallningen avtar i dessa vilket skall ge en kompenserande effekt.

Steve Anchell, en av de främsta ”guruerna” när det gäller de analoga processerna, menar att denna teknik fungerar sämre när det gäller dagens tunna emulsioner då utbytet av kemi fortgår i ytskiktet i alla fall. Min erfarenhet är att han har rätt, jag vet att det finns många som inte håller med. Skillnad med semistand innebär att man istället agiterar väldigt sparsamt, kanske någon enstaka vändning av framkallningsdosan var annan eller var tredje minut.

Ett problem när man drar ned på agitering är att man ofta får bromid-rinningar/-stråk i negativen som ger sig till uttryck som mörka stråk och/eller fläckar i bilden. Som jag upplever det är det i första hand spädningen och inte agiteringen som ger en kompenserande effekt och ett mindre korn under förutsättning att man inte överagiterar (jobo-dosor med kontinuerlig agitering och liknande) där jag får låta resultatet vara osagt då jag inte har någon erfarenhet av detta.

Rodinal är en framkallare som ger en unik gråskala och väldigt hög akutans vilket ger ett intryck av väldig skarpa bilder, men det är på bekostnad av ett väl markerat korn, då detta hänger ihop. Om jag inte är ute efter just detta väljer jag andra framkallare för småbild om jag fotograferat med filmer med traditionellt korn, tkornsfilmer fungerar bättre åtminstone de jag testat (acros, TMAX, Delta).

För småbild använder jag Kodak XTOL 1+1 som standardframkallare, den ger negativ ungefär som D76 1+1 men man får ut lite högre känslighet ur filmerna.

När det gäller mina nattbilder i mellan och storformat kör jag som regel rodinal 1+100. Oftast har jag använt en tkornsfilm vilka som regel ger mindre reciprocitetsavvikelse än filmer med traditionellt korn och favoriten har varit Ilford Delta 100 då jag uppfattar att den ger en mer ”traditionell” gråskala än till exempel TMAX som jag dessutom upplever som hårdare i kontrasten.

Annars är den gamla (?) Fuji acros den film som har överlägset minst reciprocitetsavvikelse och tillåter exponeringar ända upp till ett par minuter utan att man behöver kompensera för denna. Reciprocitetseffekten innebär alltså att känsligheten sjunker när exponeringstiderna blir långa, i praktiken ökar kontrasten vilket är svårt att kompensera för i framkallningen om man kommer över ett par steg (man förkortar framkallningstiden för att sänka kontrasten och öka den för att öka kontrasten).

Nu visade det sig att Ilford FP4+ har samma reciprocitetsegenskaper som delta 100, vilket är unikt för en film med traditionellt korn, så jag har kört några rullar FP4+ på natten då jag gillar hur den tecknar gråskalan.

För att summera:  Rodinal i hög spädning (1+100 eller mer) ger en kompenserande effekt och dessutom en vacker gråskala och ett högt skärpeintryck (hög akutans). Däremot blir kornet väldigt framträdande med rodinal jämfört med t.ex. D76 eller XTOL vilket blir tydligt med småbild om man använder filmer med traditionellt korn.

När jag plåtar på nätterna gör jag det dels med filmer som är väldigt finkorniga i sig och dessutom överexponerar jag och underframkallar vilket gör kornet ännu mindre. Enkelt uttryckt, om du har ett större negativ kommer inte kornet påverka på samma sätt av förklarliga skäl då förstoringsgraden blir mindre, om man dessutom överexponerar och underframkallar blir kornet ”ännu mindre”.

OmTag. Katten på Pustegränd.

Många sena kvällar och nätter har jag knallat runt med mina kameror på stadens gator tillsammans med mina hundar. Ibland har det varit stativ och långsam fotografering med film i mellan och storformat och ibland har det varit småbild.

Ganska länge föredrog jag film framför det digitala även fast jag haft digitala systemkameror sedan början av 2000-talet. Men nu plåtar jag sedan ganska många år i stort sett uteslutande digitalt när det gäller småbild.

Vändningen när jag började tippa över mot det digitala var nog i samband med att jag skaffade min först FF en Canon 5D Mk2 i början av 2010-talet. Det sammanföll till viss del med att programvaror och plug in blev tillräckligt kompetenta för att enkelt konvertera bildfilerna till svartvitt som jag ville ha dem.

Hur som helst, många kvällar och nätter med kameror på stadens gator har det blivit. Och det fylls på med bilder hela tiden även om det är ganska sällan jag springer på något riktigt bra (som jag tycker).

Om man inom gatufoto brukar använda den gamla klyschan ”man sliter ut ett par skor på varje bra bild” så kanske man inom nattgatufoto får säga att det går åt två par skor, helt enkelt för att det händer mycket mindre på nätterna när man i stort sett är ensam ute.

De statiska bilderna som det blir mest av är en annan sak givetvis, husen står ju där de står liksom. Man kan krydda med lite dimma, gatublänk och ibland snö och sådant är ju inte så svårt att förutse.

OmTag. Gammalt & Nytt.

Man kan väl lugnt påstå att arkitekturen och utformningen av det offentliga rummet ändrats en del genom tiden. Vad man gillar kan säkert vara en smaksak, jag vet i alla fall vad jag tycker. 

OmTag. Grabben vid fönstret.

Vad är det som gör att jag gillar vissa bilder? En fråga jag ställer mig ibland utan att hitta några vettiga svar. Kanske associerar jag bilden till tidigare upplevelser? Vissa bilder kan få mig att minnas en annan tid. Men det skiftar också mellan olika typer av bilder.

Den här bilden kanske påminner mig om mig själv när jag var i samma ålder? Eller så påminner den mig om sådant jag ”såg” i början av att jag tog detta med fotografi mer på allvar? Oavsett så finns det saker i en del bilder som slår an något hos mig.

OmTag. Vad är ett bra porträtt?

En person jag ofta träffade i området för en massa år sedan, han tyckte mycket om mina hundar.

Lasse Mellberg på Kulturhuset.

Micke Jansson på Café Fix på Hornsgatan.

Bengan vid Tårtan/Ellens på Hornsgatspuckeln.

Sitter och kollar mina gamla bilder och hittar några porträtt. Detta med porträtt är svårt tycker jag och inget jag heller håller på med. Jag avundas dem som lyckas ta bra porträtt i studio. Att få människor att slappna av framför kameran och dessutom skapa sig en uppfattning om ”vem” personen man fotograferar är och försöka översätta detta till en bild är inte lätt.

Att sätta ljus fixa bakgrunder osv. kan man lära sig från instruktionsböcker och experimenterande. Men detta att fånga personen bakom ytan är något knepigare. När jag tittar på porträtt så tycker jag att det verkar finnas ganska många som är duktiga på det rent tekniska, att hitta personen bakom ytan däremot är det inte så många som kan tycker jag.

Sedan beror det ju också på vilket syfte man har med sitt porträtt, vill man tillfredsställa den avbildade eller vill man berätta vad man själv anser om den avbildade? Ett av världens kanske bästa porträtt (tycker jag) är Arnold Newmans porträtt av Alfred Krupp, jag förstår dock att Krupp kanske inte ville bli presenterad på det viset.

Mina bilder här rör sig inte i de högre sfärerna utan är några bilder på vänner i möten helt enkelt.