OmTag. Bakom fördragna gardiner.

Vad händer bakom stängda dörrar och fördragna gardiner? Ibland kan man snubbla över dramatik när man är ute med kameran. Men det går också att skapa dramatik med kameran, det beror på vad vi riktar den mot och när vi väljer att trycka av.

Den här bilden som exempel föreställer inte en kvinna som misshandlas bakom de fördragna gardinerna. I själva verket är det en fotostudio där och fotografen justerade modellen under en fotografering, det var flera personer där som arbetade.

Som sagt det handlar om när vi väljer att exponera och vad vi väljer att visa. Så har det alltid varit och något värt att ha i bakhuvudet när vi ”konsumerar” bilder.

OmTag. Månsken över Reimersholme.

I dag var det (nästan) fullmåne, tydligen var det fullmåne i går. Att fotografera månen i miljön kan vara rätt knepigt i mörker. Inte så konstigt då månen ligger i direkt solljus och kräver mycket kortare tid än den mörka omgivningen.

Jag skulle tro att de flesta som ägnar sig mycket åt den typen av bilder slår ihop flera exponeringar för att få till det. Men det går att få till hyfsat om månen slöjas av lite moln.

Jag har visserligen ingen teckning i månen men den upplevs ändå inte som en vit prick beroende på strukturen i de omkringliggande molnen.

Jag underexponerade ganska kraftigt och lyfte exponering och lågdagrarna i efterhand i ACR (adobe camera raw, jag skickade över bilden från Lightroom till Photoshop eftersom jag skulle konvertera den i Silver Efex).

Skillnad att lyfta exponeringen i efterhand jämfört med att exponera mer i kameran är att det går att plocka tillbaka högdagrarna i bildbehandlingen vilket av naturliga skäl inte går om man blåst ut dem redan vid exponeringen, då finns ju ingen information där i bildfilen. I skuggpartierna däremot går det som regel att hämta hem mycket mer information från ursprungsfilen.

Att plåta digitalt är alltså tvärsemot att plåta med svartvit film, man får exponera så att högdagrarna inte går i taket istället för att exponera efter skuggorna som man gör med svartvit film. Den ”nya” brusreduceringen där man använder AI-teknik (eller maskininlärning eller vad det egentligen handlar om) är också guld värd.

Bilden är tagen på iso 4000, 1/60 sek och f/2,5. I efterhand har exponeringen ökats ca 2,5 steg generellt och dessutom har lågdagrarna höjts och högdagrarna dragits ned en del, det var ACR i Photoshop som användes. Konverteringen till svartvitt gjordes i Silver Efex som vanligt.

Exponeringen som den obehandlade filen ser ut i svartvitt.

OmTag. Tobbe.

Jag är en så kallad hundmänniska, alltså jag tycker om hundar och har levt med hundar en stor del av mitt liv. Två bilder av min Tobbe.

OmTag. Att fotografera människor.

Funderar lite över detta med porträtt, ljussättning osv. Jag har aldrig själv jobbat med att sätta ljus vilket är en konstart i sig själv. Kolla in till exempel Gregory Crewdsons storformatsbilder om ni vill se en mästares ljussättning.

När det kommer till porträtt tycker jag nästan alltid att de är bäst tagna i befintligt ljus. Porträtt handla för mig mycket om att försöka fånga personen bakom ytan och då tycker jag att såväl det naturliga ljuset som en naturlig miljö gör det enklare.

Nu skall jag i ärlighetens namn medge att porträtt aldrig varit min pryl, numera tar jag sällan bilder av människor över huvud taget. Jag lever ett liv där jag har ganska få sociala kontakter förutom kortare snack med företrädesvis andra hundmänniskor jag möter när jag är ute med hunden.

Den översta bilden föreställer dock en fantastisk fotograf som porträtterar en annan fantastisk fotograf. Det är Eva Karlsson som snackar med Gunnar Smoliansky inför tagningen av ett porträtt i våtplåt med storformatskameran. Tyvärr har Eva lagt sitt våtplåtsfotograferande på hyllan, jag hoppas hon tar upp det igen.

De andra bilderna föreställer min pappa där den första bilden är tagen då han besöker mamma på det särskilda boendet och den andra är tagen vid köksbordet där han bodde i Åmotfors, Värmland. De flyttade dit till mammas föräldrahem efter pappas pensionering.

OmTag. Introvert.

En ensam man står på nattkröken och fixar med båten. Jag känner en själafrändskap med mannen, han med sin båt, jag med min kamera.

Att vara ”ensamvarg” är ett introvert personlighetsdrag. De flesta som träffat mig tror kanske inte att jag är introvert med tanke på hur mycket jag snackar och har åsikter om det mesta. Men det är en anan sak.

Jag har alltid haft behov av att få vara ensam och lider inte av det. Tvärtom så dräneras jag på energi om jag deltar i aktiviteter med en massa människor. Det är inte det att jag inte tycker att det är trevligt och kul, det är bara det att det tömmer mig på energi.

Det andra kan uppleva som sin livsluft och något de behöver för att ladda batterierna kan tvärt om dränera oss introverta på energi.

Bäst är vänskap med kamrater där man inte behöver ”underhålla” varandra hela tiden. Nu har jag en del sådana vänner där de kan pyssla med sitt och jag mitt utan att det blir konstig stämning och utan att någon känner sig pressad att anpassa sig efter den andre.

Men för mig funkar det bäst att leva med min hund, får han bara komma ut och pyssla med sitt är han nöjd oavsett vad husse håller på med, även om både han och jag tycker att det är kul att göra saker tillsammans.