OmTag. Mörkret är det bästa ljuset

Vilket är det bästa ljuset för att fotografera? En fråga som ställts oändliga gånger, för mig är svaret enkelt: Det bästa ljuset är så lite ljus som möjligt. Jag gillar som de flesta vet mörkret. Mörkret städar i motiven, det banala försvinner i skuggorna. Mörkret ger spänning, man vet inte riktigt vad man tittar på. Mörkret ger lugn, det är inte så många ute och rör på sig. I mörkret blir det lättare att renodla sina bilder. Men framför allt, mörkret ger en stämning som dagsljuset aldrig kan ge.

För mig handlar det om svartvitt och film, ibland fotograferar jag med långsamma filmer och kameror på stativ. Ibland fotar jag med handhållen Leica-M och snabbare filmer. Tiderna hamnar ofta mellan 1/8 sek och 1/30 sek, då är det praktiskt att inte ha några speglar som skapar vibrationer i kameran.

Som en skytt exponerar man på utandning, sällan tar jag mer än en bild på varje motiv. Katten satt vid trapporna på Pustegränd vid Hornsgatan.

OmTag. Vill slå ett slag för det mjuka och följsamma

En kvist över en kantsten plåtad i Värmland med Hasselbladaren för kanske tio år sedan. Trots att bilden är från ett skannat negativ där jag använt en vanlig flatbäddsskanner (Epson 750) finns en mjukhet och en följsamhet i gråskalan som jag inte får fram med mina digitala kameror. Om man sedan gör en analog kopia blir det ytterligare skillnad.

Det speciella tycker jag är att man kan få fram mjukheten utan att bilden blir grådaskig och kontrastlös. När jag tittar på fotografi i till exempel LFI där man ofta har såväl gamla som nya bilder blir det ganska uppenbart att de nya är betydligt hårdare, det finns inte samma följsamhet i svärtan och högdagern som man oftast hittar i äldre fotografi. Nu beror detta givetvis till en del på att bildestetiken förändrats mot det hårdare. Men frågan är om inte tekniken har haft en betydande del i att driva fram den hårda bildestetiken? Hönan eller ägget är den eviga frågan.

Givetvis kan jag göra även mina analoga bilder hårda i efterbehandlingen så att de inte går att skilja från de digitala. Jag har dock aldrig lyckats fullt ut med att göra de digitala så mjuka och följsamma när jag velat gå åt det hållet. Jag tror att det handlar om något grundläggande i de olika medierna. Nu vet jag att jag kommer att få mothugg av de med en annan åsikt, men det spelar ingen roll:

Visa mig bara bilderna som bevisar motsatsen så är jag beredd att omvärdera. Hittills har ingen lyckats med detta, oavsett hur namnkunniga de varit och vad de påstått.

OmTag. Samtidigt i ett annat Stockholm

Vid sidan av parader och turiststråken försiggår en lugnare sommarlunk. Man kan ta sig fram i sakta mak över vattnet eller kanske hitta en egen liten oas mitt i stan, de finns bara man vet vart man skall leta.

Parader i all ära, men jag tycker att det blivit så där lite lagom småborgerligt, vi som låtsas vara lite lagom radikala mellan båtturerna till Sandhamn och oxfilén och finvinet i den centrala bostadsrätten på något sätt.

OmTag. Fika på stadsmuseet och en gammal glugg

Bengan plåtad med sin Sonnar 50/1,5

I onsdags tog vi en fika på stadsmuseet, ett ställe jag trivs på där det ligger lite i skymundan på Ryssgården. Just att uteserveringen ligger lite nedsänkt på gården gör att många missar stället tror jag. Stressen bara några meter bort vid Södermalmstorg och Slussen känns avlägsen.

Vi reflekterade lite över förra lördagens Gnesta-Plank och kom fram till att det inte var riktigt lika mycket folk i år, förmodligen beroende på vädret. I och för sig tyckte jag att tillströmningen var jämnare än tidigare år då det varit ganska intensivt någon timma mellan 11 och 13 för att sedan tunnas ut. I år tyckte jag att det kom en jämn ström med besökare ända fram till 15 när vi avslutade. Hur som helst var det lyckat och som vanligt prickade vi in fint väder.

Jag passade även på att ta några bilder med Bengans Sonnar 50/1,5 och kan väl konstatera att skillnaderna är ganska små mot min Summilux 50/1,4 asph när man bländat ned ett par steg. Ganska imponerande för en konstruktion från 1929 (har jag för mig). Den är nog ganska lik den pre asfäriska Summiluxen i hur den tecknar har jag förstått. Jag har haft en sådan och jag gillade den också, anledningen till att jag skaffade den nya var att jag ofta plåtar när det är ganska mörkt och på stora bländaröppningar är den nya bättre.

Hur som helst är de flesta gluggar så pass bra att man måste pressa dem för att se skillnad och den är ofta ganska subtil. Jag hade hoppats att få klämma lite på Kristers Fuji X-T1 men han fuskade med att bara ha med sig en Canon-kompakt, får ta det vid ett annat tillfälle. Fast för egen del tror jag att jag blir kvar i mina analoga prylar, jag har alltid fallit tillbaka till dem oavsett vilka digitala apparater jag har. Gillar det helt enkelt, det är något med de fysiska originalen och hur gråskalorna blir utan handpåläggning som tilltalar mig.

OmTag. Konst eller bara konstigt?

Konst eller misstag? Det handlar nog främst om vilka intentioner man har med bilderna. Ofta blir det nog som i det här fallet, en misslyckad bild som kanske blivit till av en ren olyckshändelse som man senare genom att dra i reglagen kan få att se lite häftig ut.

Konst eller bara konstigt, det kan vara svårt att avgöra, jag tror att det har med bildens avsikt att göra? Finns ingen ursprunglig avsikt, som i detta fall till exempel, är det inte heller konst tycker jag. Det blir inte konst bara för att man gör bilden konstig.

Hur som helst, jag skrev om krackelerad film i mitt förra inlägg - alltså film som blivit förstörd vid framkallningen genom för stora temperaturskillnader i de olika baden – och den här bilden är ett exempel på hur det ser ut.

Delförstoringen är 100% från en skanning på 4000 dpi.