OmTag. Bildbehandling är nödvändig

För att omvandla bilden kameran fångade till en bild som stämmer överens med hur vi uppfattade det vi fotograferat, eller till vår föreställning om hur bilden skall se ut krävs bildbehandling. För det första uppfattar ögat verkligheten på ett sätt som skiljer sig ganska markant från hur kameran gör det. För det andra är det en helt annan sak att försöka visualisera en stämning i en bild än om man faktiskt står mitt i händelsen, det vet alla som försökt fånga en solnedgång på bild. För det tredje är det ofta ett stämningsläge vi försöker gestalta vilket ofta kräver bildbehandling just för att förmedla känslan vi har inför bilden.

Det finns dem som tycker att ”rakt ur kameran” är det som gäller. Men då skall man vara medveten om att något ”rakt ur kameran” knappast existerar, skillnaden är för det mesta att man överlåter bildbehandlingen till några tekniker hos kamerafabrikanterna i stället för att ta hand om den själv. Dessa ”i kameran bildbehandlingar” är också gjorda för att fungera hjälpligt under relativt ”vanliga” ljusförhållanden. Dessutom vet kameran ganska sällan vad jag som fotograf anser är viktigt i bilden och hur det skall presenteras.

I den analoga världen startar bildbehandlingen redan vid val av film och framkallning för att sedan fortsätta genom hela kedjan fram till färdig bild. Jag väljer alltså en film som ger den tonalitet och andra estetiska egenskaper som korn, mellantonskontrast osv. som jag eftersöker. Jag väljer en framkallare som jag tycker fungerar bäst för de negativ jag vill ha. I mitt fall skiljer sig detta beroende på vad och med vad jag fotograferar, men även hur jag vill ha just den specifika rullen/bladen spelar in, vilket i sig kan bero på något så trivialt som min egen dagsform.

Jag eftersträvar att få mina negativ så att de fungerar vid en rak kopiering på ett medelhårt fotopapper. Men själva finputsningen tillkommer som regel med en del efterbelysning och skuggning av delar i negativet. Om man skannar är inte negativen lika viktiga då det går att göra betydligt större förändringar i datorn och dessutom med en helt annan precision. Negativ för skanning tjänar som regel på att vara lite mjuka, alltså ha lite lägre kontrast än om jag skall kopiera dem med diffusljus som jag använder.

För att illustrera det hela är här en bild som jag exponerat för att få teckning i de mörkaste motivviktiga detaljerna som jag ser det. Om denna bild skulle kopieras ”rakt ut ur kameran” skulle den bli som den övre bilden. Och den har inte mycket gemensamt med hur jag uppfattade ljuset och motivet när jag stod där.

I den nedre bilden har jag jobbat med kurvor, efterbelysning och skuggning för att få den som jag uppfattade motivet och ljuset. Ganska stor skillnad, eller hur? Sedan om man vill kalla detta manipulation och föredrar ”rakt ut ur kameran” så får man väl göra det. Men sanningen är att alla bilder måste bildbehandlas på något sätt för att bli acceptabla och detta oavsett om man kör analogt eller digitalt, färg eller svartvitt.

OmTag. Våren

När våren väl bestämmer sig gör den det med besked. För ett par dagar sedan var träden nakna och det var lite gråkallt i luften. Men ett par dagar är det som skiljer vinter från vår. Är det bara jag som kommer ihåg barndomens utdragna vårar med porlande bäckar och långsam snösmältning? Kanske romantiserar jag, men nog var det annorlunda förr?

Ha en fin helg och passa på att njuta av det fina vädret!

OmTag. Robert Frank på fotografiska

Jag var och tittade på Robert Frank på fotografiska igår. Jag måste säga att jag blev lite kluven av utställningen, kanske har tiden sprungit ifrån Frank? Det är svårt att ge ett rättvist omdöme eftersom Robert Frank odiskutabelt är en av de mest tongivande och viktigaste fotograferna under 1900-talets andra hälft. Han skapade en ny estetik med sin banbrytande The Americans i mitten av 50-talet. Men kanske är det just för att han har så många följare som hans bilder nu sextio år senare känns en smula förbrukade och även lite taffliga i vissa lägen.

En kritik mot utställningen i sig är den ojämna kvaliteten på printarna, en hel del kontrastlöst grådaskigt och även skräp på en del bilder, så skall inte en så stor och viktig utställning behöva skötas tycker jag. Behållningen för mig var de bilder som han kanske fått minst uppmärksamhet för och som kanske ses som minst originella, England och Frankrike-bilderna. Där finns bildpoesin och ett mildare anslag.

Jag tycker att det finns en vattendelare i Franks fotografi där han blir hårdare mer opersonlig och svartare i sin fotografi. Men med bakgrund av att han förlorat två barn i unga år så kan det säkert vara begripligt att han blivit mer inbunden och dyster i sitt fotograferande. Hur som helst tycker jag att Frank är bättre i bokform än upphängd på väggar, inget som är unikt för just honom.

OmTag. En fin film med Micke Berg av Anders Frick-Meijer

OmTag. Inspiration

Som jag skrev i förra inlägget fick jag ny inspiration av Sergio Larrains bilder. Jag tror också att hans förhållningssätt till fotograferandet var helt rätt, åtminstone för mig. I korthet bygger det på att vistas en massa tid i miljöer man trivs att vistas i och att vara öppen för intryck. Att låta bilderna komma i stället för att försöka jaga dem.

Det sökta får alltid något jagat över sig och blir sällan spontant och således inte heller speciellt bra. Men detta med att öppna sitt sinne och titta på världen med ”ett barns ögon” är inte snutet ur näsan direkt. Men mycket ger sig själv om man ger det tid tror jag, skippa stressen över att komma hem med bilder, de kommer när de själva behagar om man är observant.

Fotograferandet bör nog vara en del av en inre resa där man tillåter sig att förundras över det vardagliga och triviala. Många har sagt liknande saker, men det är svårare än det låter. Hur som helst tror jag att det är ett personlighetsutvecklande förhållningssätt, oavsett om det blir några bilder eller inte.

Annars har vi fikat på hörnet här vid Hornstull i kväll, mycket som avhandlades i vanlig ordning precis som det skall vara.