En dyster tid

Där jag befinner mig i Göteborg är det verkligen inte tider för bra foto. Det är för det mesta grått och allt går i svartvitt. Så man får ägna sig åt att underhålla den databas man har av foton från bättre dagar. Jag har ägnat en hel del tid åt att slänga gammalt skräp.

Jag har nu cirka 50 000 bilder kvar. Även det är alldeles för många. Vem skall orka titta igenom det när jag är borta. Så det gäller att koka ner detta till något som eftervärlden tycker är värt att titta igenom och behålla. Alla landskapsbilder och bilder av djur som jag älskar att fota kan jag nog glömma. 

Bilder från resor och gatufoto likaså. 

Jag har själv suttit där och valt och vrakat bland gamla bilder jag fått från olika källor i släkten. Både från den Österrikiska delen och från Dalsland, Värmland och Göteborg. Bland dem är jag stenhård.

Alla naturmotiv om det inte är väldigt speciellt ryker. Bilder av människor man inte känner igen väljs bort. Gatufoto, glöm det. En plats eller ett kaféet man känner igen kan bli kvar om det är gammalt nog. Wien har ju mängder av gamla kaféer. 

Annars är det mest människor som betytt något för oss som man väljer att skanna in och lagra.

Vi tar så mycket bilder idag att det riskerar att dränka nästa generation. Vi som har tagit hand om ett dödsbo vet att det är tillräckligt att ta hand om alla handlingar utan att behöva ta hand om många tiotusentals bilder.

Att skapa fotoböcker med  inriktning på framtiden är förstås ett bra sätt. Precis som vi valde ut speciella bilder och klistrade i album tidigare.

Annars kan man ju i LR skapa samlingen Bör Behållas och Kan Nog Slängas.

Vilka bilder som våra efterlevande tycker är värda att behålla kan vi inte veta och är upp till dem.

Själv tycker jag att bilder som visar våra förfäder har ett stort värde. De är inte bara ett namn utan man kan även se morfars far och hur han levde. Eller åtminstone få en aning om det.

Några exempel:

Först en bild på min svärfar runt 1929. Han är den lille krabaten i sin mormors knä. Troligen är bilden tagen av en kringvandrande fotograf. 

Vid 18 års (cirka 1943) ålder tvingas han in i Wehrmacht. Det går dåligt för Tyskland och som Ostmarker (Österrikare) måste han gå i krig för Tyskland eller vägra och anses som desertör och ta straffet. Vilket var döden. En Ostmarker var var nästan Tysk men inte helt. De var andra rangens tyskar. Såren han fick under åren i armén har han kvar även vid 89 års ålder. Offren i ett krig är inte bara de som dör. 

Detta är fotografier som har ett värde för mig och hoppas jag också har ett värde för de som kommer senare.

Några bilder som beskriver vår släkts historia. Givetvis finns det många fler. Samtidigt vet jag att många gamla glasbilder och annat redan har slängts.

Detta är bilder som är från förra året. En härlig paddling bland öarna väster om Orust. De har definitivt ett värde för mig och min fru som njöt av vädret och paddlingen. Kommer de anses ha ett värde för våra barn och barnbarn. Vem vet?

Det är inte vi som skriver vår historia. Det är de som kommer efter oss som har det privilegiet.

Om vi inte förbereder och rensar bland mängden bilder riskerar nog en stor del av det att landa på sophögen. Bland alla våra bilder finns det säkert guldkorn som kommer ha värde för kommande generationer. För att de skall hitta dem måste vi nog vaska fram dem. Vi bör nog fundera på hur vi lämnar över de viktiga bilderna till nästa generation. 

Our Killer Queen

Det finns kattmänniskor och det finns hundmänniskor. En del föredrar det ena och en del det andra. Sedan finns det de av oss som tycker båda är trevliga som sällskap. Själv hör jag till de senare.

Hundar måste man idag ta stort ansvar för men för katter finns inga egentliga restriktioner. De pissar och skiter i närmaste sandlåda utan att någon ägare behöver ta ansvar för det.

Våra katter är både till psyke och personlighet en individ som gör som den själv vill. Man kan få en bra hund att lyda sin hen till nästan 100%. En katt gör däremot som den själv vill.

Detta är djuret som dödar fler fåglar, ekorrar och andra smådjur än något annat i Sverige. Vår egen Killer Queen. 

Det händer inte sällan att jag hittar fåglar, näbbmöss och annat som gåvor från våra katter under min arbetsstol eller på andra platser i huset. Djur de dödat inte på grund av de svälter utan för jaktens skull. En jakt och ett nöje som kan pågå väldigt länge. De har dödat 100-tals av fåglar, möss och råttor. Vår 55 kilos hund har däremot aldrig dödat något. Hur ser ni på den ojämlika syn vi har på våra vanligaste sällskapsdjur? Är den korrekt eller är det hundskräcken som spökar?

Religion är ett opium för folket

Detta är väl sämsta tiden för fotografering. Åtminstone i min del av landet.

Göteborg. 

För det mesta blir det aldrig ljust eftersom solen vägrar visa sig. Sedan är det endera storm med regn eller bara regn.

Nästa år vid den här tiden tänker jag inte befinna mig på de här breddgraderna.

Visst kan man gå ut och vara storm chaser. Men jag har provat och det är inte särskilt kul. Blåsigt, blött och kallt. Dramatiken som kvällspressen manar fram för varje oväder finns inte heller i verkligheten. De har lyckats ta bild på det enda trädet som föll eller den enda viadukten som vattenfylldes därför kommunen inte rensat brunnarna och skapa ett nationellt drama av det hela.

Så som blivande pensionär och är undersysselsatt får jag kanske blogga lite mer. Öka på min sociala kompetens. 

En av fördelarna av att vara företagare med sitt eget lilla AB och ende anställde är att man kan avskeda sig själv och gå i pension när man tycker ekonomin tillåter det och det inte är roligt längre.

Nu just fyllda 62 tänkte jag tillåta mig detta. Istället för att jaga poäng som konsult tänkte jag ägna mig åt att utveckla mig själv istället för datasystem och företag.

Så från av varit projektledare för stora IT-system och verksamhetskonult som stadigt var jagad har jag blivit nästan pensionär. En radikal förändring. Svår att anpassa sig till. 

Telefonen ringer inte längre varje minut och mailen regnar inte in.

Nu gäller det att sätta sina egna mål och själv se till att få sina egen tid fylld av meningsfulla delmål.

Plötsligt inser man hur mycket ens personlighet och liv varit förknippad med arbetslivet. 

Nu är det plötsligt mer allvar och mitt eget ansvar. Vad vill jag göra under de sista 20-25 åren av mitt liv om hälsan tillåter? Fotografera. Ja det kommer jag säkert göra. Sälja av allt ting och skaffa en stor båt och segla i varma vatten som alltid varit en dröm för en gammal seglare. Inte lika lätt att realisera. EN fru som blir sjösjuk bara hon ser havet är ett problem. De är inte så vana med havet de där från Ostmarken. Kanske också ett väldigt ensamt liv. Samtidigt har plötsligt första barnbarnet blivit en verklighet och man skall vara farfar också. En ny roll. Medan jag funderar får jag ägna mig åt annat. 

Så idag lekte jag med lite gamla bilder i brist på nya spännande. Kommentera gärna

Först min svärfar som är från Österrike och kämpade för Hitler mot sin vilja. Tvingades in i andra världskriget som 18-åring. En tysk från det Östra riket men inte lika mycket tysk som en från gamla Tyskland fast nästan. En Ostmarker.

Hela hans liv har varit präglat av de 2 åren i kriget. Idag vid 89 kan han fortfarande inte sluta berätta om det. Hur många andra som han skapas varje år i alla världens konflikter? De valde inte att ansluta sig utan tvingades in. Alternativet var döden.

Så olika de som idag åker ner till IS för att slåss för en religion och i tron de slåss för sin gud och beredda att döda oskyldiga människor var som helst deras religiösa ledare ber dem. Strindberg sa att religionen är ett opium för folket. Han kunde inte ha mer rätt 100 år senare.

Fortsättning följer i morgon. Om min svärfars dotterson som var den förste att få ett körkort med en spagettisil som huvudbonad. Alltså min son Niko. En riksdagsman i Österrike som tagit ställning.

Göteborg i December, inte kul!

Har ända sedan jag var liten tyckt att Göteborg är deprimerande i slutet November och December till det kommer snö. Det tycker jag fortfarande många år senare.

Jag minns fortfarande när jag fick en aha-upplevelse när jag var i 4-5 årsåldern när en dag solen sken i början av December. Plötsligt insåg jag att solen faktiskt fanns där uppe också under denna normalt grå årstid.

Idag tog hunden och jag en promenad runt vårt berg medan det var uppehåll. Fast man kan ju inte påstå att omgivningarna visar sig från sin bästa sida.

Radhusen längs vår gata är inte de vackraste i normala fall men idag såg de extra trista ut. Nog tänker man på Pete Seeger och We all live in little boxes. Arkitekten som ritade dessa måste ha studerat i Moskva.

Kanske var det en kollega till honom som ritade kyrkan lite längre ner längs gatan. Ingen av de värsta missfostren jag sett men nog tycker jag att tidigare generationer lyckades bättre med sina kyrkodesigner.

Skolan längs vägen har byggts ut i omgångar. Den senaste för något år sedan. Den del som nu är dagis byggdes säkert i slutet av 50-talet. En riktigt lyxbygge jämfört med de träcontainrar man smällde upp härom året.

Hyreshusen längs Arvid Lindmansgatan är byggda på 50-talet och renoverade för kanske 10 år sedan. Riktigt hemtrevligt jämfört med 60-tals arkitektur. Längs gatan fanns fram till 5 år sedan en allé med träd längs trottoarkanten. Antar det var alldeles för snyggt så man tog ner dem. Nu är allt enhetligt asfaltsfärgat. Det är också konsekvent att nästan ingen stolpe står rakt.

I Slättadamms parken har man låtit någon konstnär tjäna en slant och utforma designade tankshinder. Det är ju praktiskt nu när ryssen börjar bli mer aktiv och skramla med vapnen. Antar att politikerna tänkt att om de har minubåtar så har de nog också minitanks och då är det ju bra att redan ha hindren på plats.

I ena ändan på parken har troligen samma konstnär fått tjäna ytterligare en slant. En bänk för kontemplation misstänker jag. Bågen över bänken skall säkert leda, förstärka och omge de som sitter där och ge dem bättre kontakt med de högre makterna. Nu hade det börja regna så jag provade inte utan både hunden och jag ökade takten istället.

Det är tur att naturen är pålitlig och inte bryr sig om modesvängningar eller ambitioner att till varje pris vara nyskapande. För visst kan synen av en damm i skogen där regnet faller ock skapar ringar på vattnet vara rogivande även en så här grå dag. En trevlig helg på er alla från hunden och mig.

Red Bull Illume

Hörde på P4 Göteborg att man nu tänt ljulljusen i stan. Förmodligen hörde jag på dåligt för det var mest Liseberg och lite dekorationer i centrum som hade tänts.

Nu hade jag ändå planerat en fotopromenad i stan med en av sönerna. Så vi hade lite prylar från Hasselblad till låns över helgen.

Så även om de bättre juldekorationerna ännu dröjer fick det bli en tur till centrum. Fotoutställningen Red Bull Illume pågår på Gustav Adolfs Torg så vi ställde stegen dit. Mer om detta på slutet.

Först en test av hur man använder H5D 50C för nattfotografering. Det skedde från kajen nere vid SVT eller gamla Hasselbladshuset lämpligen.

Det blåste kuling från väst och plus 7 grader.  För en norrlänning låter det väl som midsommar, men Göteborg med 14m/s och hög luftfuktighet är inte att leka med. Kläderna som man klarar -20 med i Kiruna räcker knappt till i det här klimatet. Blåsten och fukten går igenom allt.

Mitt lätta resestativ från Gitzo hade också svårt att hålla den stora kameran med 150/3,2 still i vindstötarna. Så helt skarpt blev det inte. Får bli att välja ett kraftigare stativ till nästa tillfälle.

Så när vi nu hade koll på spegeluppfällning, displaybelysning mm. Så bar det av till stan.

Red Bull Illume blev en besvikelse som event. Här i kylan på Gustav Adolfs Torg. Bilderna är i många fall mycket intressanta och bra. Fast det finns inget runt omkring.

Det är en bildutställning, thats it:

Här glider ett litet antal personer runt bland skärmarna som gråa vålnader. En stackars vakt går uttråkad runt och ser till att ingen stjäl något eller stör den allmänna ordningen.

Sonen hade inte pälsat på sig den tjocka vinterjackan utan frös snart som en hund.

Hade detta varit i Wien eller München hade det serverats varma Maroni (kastanjer), funnits Glühwein, Jägertee och annat att värma sig med och naturligtvis minst ett Würstelstand. 

Fy sjutton vilka puritanska tråkmånsar vi är många gånger i denna mörka kalla nord.

Fast vi får väl fortsätta smyga runt som skuggor i vintermörkret eller bege oss ner till Danmark eller längre söderut för att få lite stämning och folkfest på sådana här event.

Bilderna är tagna med H5D 50C, Fuji X-PRO1 och 5DMKIII med 85/1,2.

Återkommer med mer bilder från Göteborg när de större juldekorationerna har tänts den 5/12. Lite snö till det hela skulle ju också öka stämningen.