Om Gatufoto och problemet med passfoton.

Gatufoto är något jag har problem med. Jag kan historian och har sett mycket som är bra.

Fast när det kommer till mina egna bilder hamnar det mesta med tiden i papperskorgen.

För mig måste en bra bild innehålla något annorlunda. En udda miljö eller en händelse.

 Så jag tar en av mina egna bilder som exempel. Detta var några billder som inte åkte i papperskorgen.

De följer inga av gatufotots standardrecept. 600 mm är ju inte direkt standard.

Detta var miljön. En sol som just gått ner. Gatubelysning som just börjat tala om att det börjar bli mörkt.

Då ser jag ute på en pir att man håller på att ta bröllopsbilder.

Med dagens moderna kameror som kan ta bilder också när jag själv har svårt att se detaljerna så tar jag ett par bilder.

Det var blåsigt och grymt kallt. Själv hade jag på mig en dunparka som skulle klara minus 40 i Kiruna.

I ett nollgradigt Göteborg med 100% relativ luftfuktihet och 10 ssekundmeter var det fortfarande kallt.

Där stod hon då bruden och skulle se söt ut.

Den ene assistenten verkar åtminstone vara bättre klädd för vädret och beredd med pälsen om bruden skulle klappa ihop.

Stackars brud. Fast vad gör man inte för att få bra bilder.

Nu till dagens andra fråga.

Vart går man om man vill ha ett passfoto?

Inte ens i Göteborg är det så lätt att svara på.

När passpolisen bestämde att de själva skulle ta alla foton och göra allt annnat ryckte det undan mattan för många små fotobutiker. De butikerna finns inte längre.

Vi får väl också passa på att utnämna passpolisen till Sveriges sämsta porträttfotograf. 

Själv ser jag alltid ut som jag har en stor flint. Nu har jag egentligen en stor kalufs av vitt/grått hår.

I alla passkontroller måste de tro att jag har en tupé på mig

Fast ibland behöver man en passbild för att söka visum. Jag känner bara till ett par ställen i Göteborg.

Att jag känner till dem beror på att jag under en tid jobbade mycket i Moskva och varje resa betydde ett nytt visum. Ända till jag gjort tillråckligt många resor för att söka ett så kallat mulipel visa som gällde i ett år. Fast då ingick också ett HIV test som inte fotobutiken kunde hjälpa till med.

Nåväl. Min dotter skall nu åka till Thailland och behöver söka visa.

Så då ber man förstås pappa ta bilden. Fast vad gör alla som inte har en pappa som är fotofreak?

Nog lyckas hon nog se seriös nog ut för att passera gränskontrollen. Fast det syns åtminstone att hon har hår på huvudet. Så där lyckades jag bättre än passpolisen.

Annars vill hon väl helst se ut så här på bild. Fast som passbild blir det knappast godkänt.

Fuji, och nördvarning igen.

Det har diskuterats mycket om vilken raw-konverterare som är bäst.

Ni som föredrar SOOC kan somna om. 

Jag har alldeleles för många raw-konverterare. Jag vet.

Så jag testade LR som ändå  är mitt huvudsystem att hålla reda på bilder. Sedan nya Capture One Pro och On1 preview.

De är på många sätt olika. Först tyckte jag nog att C1PRO och ON1 kunde få fram mer detaljer. Med facit från de programmen försökte jag få fram samma resutat ur LR. Det fungerade ganska bra när man hade ett mål att uppnå.

Så låt mig ta er igenom det hela.

Detta är raw-filen.

En raw-fil är platt och skalk ockås vara sådan. Här finns ingen uppskärpning eller förstärkning av färger eller konstrast. Det är en obearbetad bild.

Jag ville ha bilden varmare eftersom Kasper belystes av den nedåtgående solen.

Ni vet den gamla vanliga visan om vad fotografen såg.

Sedan provade jag C1PRO och tyckte nog det blev lite bättre.

Det mest intressanta är kanske att i LR ser de här 2 bilderna väldigt olika ut. Medan de i web inte gör det det. Har det med färgprofil att göra. Hur som helst ger antalet Kelvingrader väldigt olika resultat i LR och X1PRO.

Titta också på blomman mot hundens päls. Det finns mycket mer detaljer i C1PRO bilden.

Tittar vi sedan på ON1 RAW kan man värma upp bilden ytterligare.

Detta är nog resultatet jag strävade efter. En varm och drömsk bild.

Ni kan ju tycka jag har dålig smak. Kan väl ge er Acros varianten som en balans mot all färg.

Detta är Acros som den kommit ur kameran om jag inte hade ändrat bildstilarna ganska mycket.

Ha en trevlig kväll.

Vårväder idag

Idag öste solen ner sitt ljus över västkusten. 

Landskapet badade i stråkastaljus och visade upp tusentals nyanser av brunt.

Så många motiv som drar till sig blicken direkt finns inte just nu. Man får leta lite och sedan göra det bästa av det.

Jag bestämmer mig på vägen att motljus får bli dagens tema. Får leta efter lämpliga motiv.

Det första dyker strax upp.  Bländare 16 och solen intill en trädstam så blir det fina strålar.

Nere vid stranden kryllar det av motljusmotiv. 

Det är bara att köra på i HDR och ta för sig av motiven.

Ja men Kasper. Du sa jag skulle slänga i en pinne. Detta är en riktigt stor pinne. 

Husse det är så halt att jag kan halka och bryta benet. Det var simpelt av dig att slänga i den stora pinnen här.

Det där var riktigt elakt gjort. Du kan hämta din djäkla pinne själv!

Tjura inte nu Kasper. Titta vilket fint motljus det är.

Jag bryr mig inte om ditt dumma motljus husse. Du var dum.

Nu är solen alldeles vid horisonten. Så nu får vi strax börja ta oss hem.

Sluta nu att sitta och tjura Kasper. Vi går till sandstranden så skall jag kasta pinnar du får hämta i vattnet. Det hinner vi om du skyndar dig.

Är du nöjd nu Kasper för nu måste vi skynda oss på? Blåtimmen börjar om några minuter.

Full fart hemåt. Ett torkat grisöra väntar på dig när vi kommer hem.

Fuji i skarpt läge.

Idag var det dags att döpa mitt tredje barnbarn. Som vanligt var jag ombedd att fungera som fotograf och dokumentera tilldragelsen.

Tidigare har det blivit ett antal gånger att fotografera i kyrkor både som uppdrag och för vänner och bekanta. Fast vid de tillfällena har jag alltid använt Canon 5D kameror och haft tillgång till 3 blixtar som  upplättning om det skulle krävas. Vilket det ofta gör. Jag är inte den som tackar nej till att kunna sänka ISO om prästen går med på att man använder blixt. Ännu är det ingen präst som sagt nej.

Idag var det Kungälvs gamla kyrka som gällde. Som vanligt högt i tak och detta trätak hade dessutom  målningar i hela taket. Belysning väldigt varm men svag.

Ute var det helmulet och disigt så nästan inget ljus från fönstren. Nog den mörkaste kyrkan hittills. Jag hade dessutom bara en enda blixt.  

Fuji skulle allltså få göra premiär i sämsta möjliga utgångsläge.

Jag använde en X-PRO2 med 16-55/2,8 och en X-T2 med 50-140/2,8 OIS. Alltså motsvarande en 24-70 och en 70-200 på småbild.

Jag ville föröska matcha det naturliga ljuset så blixeffekten inte skulle bli för kraftig. För det var jag tvungen att ligga på mellan 3200 och 6400 ISO.

Jag hade lovat prästen att inte slå blixten i ögonen på folk utan rikta den mot taket. Beroende på var jag slog blixten fick jag använda tider mellan 1/30 och 125/del.

Svenska kyrkan har tydligen effektiviserat. Den här gången var det 3 barn som skulle döpas.

Det gör att man har mycket mer folk framme hos prästen och i koret samtidigt. Vilket gör det svårare att få bilder på det par man känner utan att andra man inte känner  står i vägen.

Efter ceremonien kunde jag i alla fall få till ett gruppfoto med mamma och pappa, lilla Ebba, gudmor och gudfar samt pappans två tvillingbröder. Ursäkta skall inte heller glömma en stolt farmor.

Gudmor Felicia med lilla Ebba som verkar mest intresserad av nappen.

Efter kyrkan var det dags för kaffe, saft, tårta och kakor. Här Ebbas mamma och pappa.

Lille Charlie tyckte det var på tiden att få lite att äta.Mitt barnbarn nummer 2.

Att fota inne i församlingshemmet där taket är vitt och takhöjden mycket lägre är förstås  betydligt enklare. Gudfar Magnus har skaffat ett ordentligt skägg sedan jag såg honom sist.

Sonen Andreas har också låtit skägget växa. Vilket gör att jag nu har gott sällskap när jag låtit mitt eget växa några veckor efter varit slätrakad i 30 år. Verkar vara inne med skägg just nu. I alla händelser blir det varmare om hakan när kylan kommer.

Gudmor saknar fortfarande skägg.

Den andra tvilligsonen Victor med fru och barn. Victor har också lite skägg.

Huvudrollsinnehavaren Ebba tyckte tydligen att dopet var ansträngande och har somnat i mosters famn.

Själv har jag slutfört mitt uppdrag och skall åka hem för att ta en ordentlig promenad med den lille svarte.

Utanför har mörkret sänkt sig över kyrkan.

Julgranen och ljusen i fönstren på de gamla trähusen i Kungälvs gamla centrum lyser varmt i blåtimmen,

och uppe på kullen ruvar den gamla fästningen så alla skall kunna känna sig trygga.

Jag tyckte själv att Fuji klarade sig riktigt bra med tanke  på förutsättningarna.

Vad tycker ni?

Strövtåg i en av Göteborgs mer okända pärlor.

Fram till 1966 hette stället Färjestaden. Här fann då många fler hus. 

Ursprunget till Färjestaden grundlades redan i början av 1600-talet. Då etablerade Karl IX en bosättning för Holländare som i utbyte mot religionsfrihet och tullfrihet skulle driva handel.

När jag gjorde mina första upptäcksfärder på egen hand på cykel med mina jämnåriga gick några av turerna hit. För att sedan via hamnen och Göta älvbron ta oss hem igen.

Här fanns då här en reguljar färja som gick till Klippan.

Jag minns att det var fullt med varvsarbetare på färjan och de flesta på cykel. Några på moped och någon enstaka bil. På varven jobbade då mer än 15 000 man. För det var män. 

När Älvsborgbron invigdes 1966 av Olof Palme så döptes färjestaden om till Färjenäs. I april 1967 avgick sista färjan. Lite senare revs mycket av bebyggelsen som hade fått stå och förfalla. Tidens anda var ju att gamla kåkar bara var ruckel och det skulla byggas nytt.

Fast några blev kvar.

Många av husen som man 1967 kallade ruckel är nu upprustade till tjusiga villor. Enda nackdelen är väl närheten till Älvsborgsbron.

I det här huset finns det ett galleri men också Göteborgs mest genuina kaffe. Det heter helt logiskt Kaffe Färjenäs. Detta är ett äkta arbetarkaffe. Speciellt tidigt på morgonen är det proppfullt med lastbilchaffisar, sopbilsåkare och liknande. Här några bilder från ett tidigare besök.

Damerna som jobbar här är av den barska typen som sett alla typer av människor och kan handskas med  dem alla. Här är det damerna som bestämmer och gud nåde den som tror något annat.

Kortbetalning. Sådana nymodigheter är förstås portförbjudna. Här gäller kontanter eller så kan ni glömma kaffet och bullen.

När värsta ruschen är över kan man lugnt läsa sin tidning och ta en påtår.

Här andas det mesta 1960-tal fast stället måste ha renoverats med varsam hand för allt är fräscht och rent. Har ni inte varit här så bör ni se till att göra ett besök. Mackorna och bullarna är av toppklass.

Glöm inte kontanterna bara.

Kasper och jag hade både ätit lunch och klarat av kaffet så vi gick ner till stranden istället. Där upptäckte jag en färgrann pippi jag inte sett förut. Åtminstone inte på så nära håll. En storskrake uppenbarligen. Han simmade runt bland alla gräsänder

Han verkade vilja visa att han minsann inte var någon vanlig djäkla gräsand utan av finare härkomst.

Kasper verkade tycka han skulle simma ut till pippin. När vattnet gick honom till magen tyckte han också att vattnet var för kallt för en simtur.

ag skJulle fotografera måsarna som alltid sitter tätt på räcket till den gamla piren. Det brukar sitta något hundratal här. Oftast olika arter av mindre måsfåglar.

Jag hinner ta en bild innan Kasper upptäckt det hela och rusar ut på piren för att jaga bort dem alla. Lyfter de inte ögonblickligen så skäller han på dem så de får fart. 

Längst ut på piren sitter de tuffa grabbarna från det lokala gänget trut. De lyfter också när Kasper kommer stormande men så fort Kasper gått tillbaka 10 meter så är de på plats igen. Det här är inga lättskrämda typer. De är minst lika hårda som sina mänskliga motsvarigheter i Biskopsgården.

Härifrån piren kan man också få bra bilder in mot centrum när vädret är bra. Det var det inte idag.

Disigt och mulet är inget bra väder för långa telen.

Rätt över ligger Sjömagasinet. Tidigare Leif Mannerströms domäner. Numera är det Gustav Trägårdh som basar i köket. Antar julbordssittningarna avlöser varandra i högt tempo just nu.

Till höger om Sjömagasinet så ligger Klippans gamla sockerbruk. Numera också Novotel. En mycket sevärd byggnad som idag husear en mängd olika verksamheter.

För att nu sluta där jag började. Med det gamla färjestället. Jo det finns kvar och har stått och förfallit sedan sista färjan gick. Alltså i 50 år. De som byggde det måste ha gjort ett gediget arbete när det stått pall för så lång tid med is, stormar och översvämningar.

Innanför färjeläget ligger en sandstrand och en omklädningshytt. Nu har jag bara sett änder och hundar plaska där men det är kanske en och annan modig som också provar.

Själv var jag i vattnet på andra sidan några gånger under 1977 vid Stenas Tysklandsterminal. 

Jag låg då i röjdykarna och vi var i Göteborg. Stena bad oss att inspektera botten vid piren och pirens skick. För man skulle muddra för att kunna ta större färjor.

Innnan vi fick hoppa i älven fick vi besöka Sahlgrenska och få en mängd sprutor mot gud vet vad. Vi kunde ju råka få en kallsup och det var tydligen bedömt som riktigt ohälsosamt.

Vi får väl hoppas älven är renare numera men det finns nog bättre ställen att bada på.

Inga bilder på Kasper idag. Han sa att modelljobbet i går var tufft och att  han behövde vila upp sig ett par  dagar.

Roger and out från Göteborg.