HAN SÅG NÄSTAN UT ATT SVÄVA FRITT

SOLNA 27/2

.

...mellan himmel och jord, där han satt i solskenet på den märkliga bänken. Det såg väldans avkopplande och skönt ut. Och vilken kontrast till världen jag möttes av 30 sekunder senare. Det vill säga innanför den stora entrén i det hiskligt stora Mall of Scandinavia.

Klokt val att stanna utanför...

.

SVART PÅ VITT HELT ENKELT

Vid Aula medica igen 27/2

.

Ja, så var det dags då med Blogg100 igen. Och så roligt att vi blir flera här från Fotosidan som bestämt sig för att delta. Men egentligen är det väl inte så märkvärdigt med Blogg100. Det vill säga att blogga minst en gång om dagen i 100 dagar - många bloggar ju redan varje dag här på Fotosidan. För egen del har jag dock svårt att få till den där regelbundenheten utan någon piska, men med Blogg100 fungerade det åtminstone för mig förra året. Därför hoppar jag nu på det i år igen. Trots att jag har tillräckligt att stå i, även utan blogg. Men jag känner dessutom att jag behöver en motvikt till arbete och heltidsstudier. Annars drunknar jag i förskolemetodik och Vygotskij...

Men jag säger som Björn i sitt första Blogg100-inlägg; för att det skall fungera får det bli tämligen kravlöst. Det får bli bilder från vardagen, helgutflykter och en och annan bild från arkivet.

För mig kommer det nog dessutom att handla mycket om det svartvita uttrycket här i bloggen. Jag är nämligen helt såld på det för närvarande. Och jag känner inga hämningar när det gäller att experimentera och doppa bilder i Silver Efex eller dra i spakarna i Lightroom. Men än sen, tänker jag. Det här gör mig lycklig just nu. 

.

.

FINT FÖNSTERLJUS...

är det bästa tycker jag om man vill försöka fånga vardagsporträtt. 

.

JANNE

...fångad mitt i ett telefonsamtal

.

Porträtt fångade i vardagen, är något som jag skulle vilja använda kameran till lite oftare. Den riktiga kameran.
Att fotografera människor känns helt enkelt på något vis särskilt meningsfullt, trots min förkärlek för vackra linjer. Att också få med en bit vardag, en bit dokumentation känns ännu mer meningsfullt.
Till exempel så är mina bilder från min mormors lägenhet guld värda för mig idag. Såklart finns ju mormor med på bilderna, men att bilderna dessutom visar hur det verkligen såg ut känns också mycket värdefullt.
Även bilder som inte visar så mycket av miljön - som dagens bild, kan ändå väcka mycket; när den här bilden dök upp ur gömmorna häromdagen ramlade massor av minnen och känslor över mig från platsen, som i det här fallet är Sahlgrenska sjukhuset. Men jag minns också det glada samtalet som försiggick framför mina ögon.

-

(Bilden på Janne som är min dotters pappa har varit med i tidigare inlägg,

men då i mindre format och i färg)

På återseende!

TRE ÅR...

av mitt liv har jag gått och funderat på om man verkligen behöver Lightroom. Nu i veckan hämtade jag hem det, och det tog en knapp timma för mig att bli helt såld...

Här ser ni två sekunder av mig.

.

.

.

.

kameran inställd på en sekund, framför duschdraperiet... :)

.

.

Nu har jag dessutom en ny STOR datorskärm att jobba vid, så det här inlägget får bli lite av ett test. (Jag har länge enbart jobbat i min laptop). Börjar lite försiktigt med svartvitt, i alla fall. Det är gamla bilder i dagens inlägg som fått sig ett nytt dopp på den nya vägen - Lightroomvägen.

Trevlig lördagskväll!