Bland pelarna på Skogskyrkogården...

Eller....blir det bättre bilder med en Nikon?

I går var det klart och vackert väder i Stockholm. På eftermiddagen tog jag tunnelbanan till Skogskyrkogården. Jag hade inte besökt platsen på över en månad och jag ville se om hösten även kommit dit. 

Det hade den förstås och solen stod lågt och la stora delar av kyrkogården i skugga. Skönast var det i eftermiddagssolen på den stora gräsmattan framför skogskrematoriet och de tre kapellen. Och även intressantast fotomässigt tyckte jag.

Och tänka sig...jag höll för första gången en Nikon i min hand, sådär på riktigt. Jag hade lånat en av Thomas gamla trotjänare...och tagit med mig manualen i ryggsäcken... :)

...

Skogskyrkogården 19/10-13

...

...

...

...

Den 24 oktober är det FN-dagen...då är det fri visning av de fem kapellen under ett par timmar. Det får man ju bara inte missa om man är i krokarna....

Dessutom kan man vara med och dokumentera en världsarvsdag på Instagram...

http://www.skogskyrkogarden.se/besok/fn-dagen.php

.

...

Damer i rött...

...och ensamma vandrare, de är tacksamma att fotografera. Tycker jag. Och när de också dyker upp i dimman är det bara att tacka och ta emot...

Då blir det minimalism!

Himmelstalundsfältet 13/10-13

..Jag närmade mig de stora gräsvidderna...

och steg in i den makalösa dimman...

.

.

Höst på Himmelstalund

Att ha små pågående fotoprojekt tycker jag är roligt och stimulerande.  Kanske ordet projekt i och för sig är lite missvisande för det jag håller på med, för jag låter det hela växa långsamt och har inget slutdatum. 

Men...jag kallar det i alla fall för projekt. Hittar inge bättre ord. Och...jag har två pågående sådana för närvarande. Det jag startade först var kolonilottsområdet. Tanken var att fånga miljön, människorna och det växande över en hel säsong. Idén fick jag första gången jag genade över Himmelstalunds kolonilottsområde. Det var flera år sedan...och det projektet har det gått lite sisådär med. Men ändå inte. Istället har det förändrats. Från att beskriva en säsong till att mer undersöka miljön. Och jag har fastnat för lite särskilda saker...som hur människorna ordnar det för sig och vilket sorts liv som det levs där på de små kolonilottsplättarna. Och så har jag upptäckt växthusen i plast...hur spännande de kan vara att fotografera.

Mitt andra och ganska nya projekt är Skogskyrkogården. Det är också ett projekt som får ta lite tid eftersom jag bara bor i Stockholm då och då. Men där ligger grundtanken kvar; att fånga Skogskyrkogården vid olika årstider.

...

Höst vid Himmelstalund.

..

...

...

...

Huka er...

...nu kommer gässen!

Idag på morgonen var det rejält dimmigt i Norrköping. Och sådant måste man ju ta vara på, när det är helg och allt. Så sagt och gjort, det blev en promenad längs med Motala ström. Jag följde dimman, upp mot Himmelstalund. Och när jag skulle korsa strömmen på den smala bron hörde jag plötsligt ljudet av en massa flygande fåglar...

...

Himmelstalund 13/10-13

...

Vilken tur att jag började blogga!

Kärlek tror jag inte att det skrivs om så ofta här på Fotosidan. Inte ens bland bloggarna. Men nu vill jag göra det. Dels kanske för att det känns väldigt trevligt att skriva om just kärlek, men mest ändå för att jag vill berätta hur underliga herrens vägar kan vara, och att det här med blogg kan vara mer betydelsefullt än man kan tro...

Det var under våren och sommaren 2010 som allt började. Började, mitt i ett stort nytt elände. Min dotter hade nämligen blivit allvarligt sjuk - igen.  Och jag for fram och tillbaka mellan sjukhus och hem och jobb. Världen rasade bit för bit och vattenhålen var få. Men här i bloggen kunde jag ändå skriva av mig lite tankar. Så mellan sjukhusbesöken och alla de andra bestyren satt jag hemma vid min laptop i Norrköping - ensammast i världen, och skrev. Jag skrev om sjukhusvistelser, om förtvivlan och om att försöka fånga de små lyckliga stunderna.

Ungefär samtidigt i Stockholm satt en man i sina bästa år och läste min blogg. Det brukade han göra. Han brukade kommentera i den också, då och då. (Små kommentarer om vitbalans och om objektiv. Små kommentarer likt andras. Och ändå inte. För när han skrev i min blogg blev jag så märkligt glad...men det visste ju inte han förstås.) Men där i Stockholm satt han i alla fall, framför den stora skärmen med sin katt i sitt knä. Sjukhus och förtvivlan visste han allt för mycket om han också...men det där med att fånga de små lyckliga stunderna, det ville han veta mer om. Men kommentarer i bloggen räckte inte längre till, tyckte han. Och förresten var han rejält nyfiken på mig vid det här laget. Så nyfiken att han inte nöjde sig med bara bloggkontakt...

Och så hände det som brukar hända när två ensamma själar möts. Två ensamma själar, man och kvinna, som dessutom är årsbarn och kan dela det mesta. Även om det behövdes lite brevväxling, en och annan Stockholmspromenad...och några trevliga foto-utställningsbesök först.

Vilken tur att jag började blogga!

...

Och vi fortsätter att gå på fotoutställningar förstås...

(Marabouparken och fina svartvita bilder av Malick Sidibé)