I solens sken

 
Om bilden: Ett verkligt snapshot, så inställningarna var inte riktigt optimala. Men som jag tidigare berättat så är jag förtjust i den hårda råa känslan som betong ger - och räta linjer är också min grej. Så jag gillar bilden. Dessutom tycker jag det är kul och utmanande med solsken och skarpa skuggor.

För övrigt är det ju förstås väldans härligt med vårvärmen och att äntligen komma över halltröskeln med kameran igen. 
(Om nu bara läget runt omkring oss i världen kunde lugna ned sig lite…)
 

Och ränderna går aldrig ur...

Längtar

...efter det normala livet igen; efter att träffas, mötas, umgås. Obekymrat, lite hit och dit. Och innerligt och nära.
IRL.

Nya möjligheter, nya dopp

Och det är mina gamla bortglömda bilder från före 2016 som jag syftar på - de som jag håller på att säkerhetskopiera. Några av de bilder som dyker upp och som jag fortfarande gillar, ger jag nu nya dopp! Det vill säga, ny redigering. Det känns som kul pyssel att ta till i vinterkylan och dessutom varva januari-fotopromenaderna med. Och lite tillfredsställande känns det också, att ta hand om det som redan ligger i hårddiskarna. Dessutom, före 2016 hade jag varken Photoshop eller hjälp av diverse insticksprogram och inte heller den stora bildskärm jag har nu, så jag märker att nya tillbehör gör skillnad. (Bara det att se bilderna på en bra skärm gör mycket! 🙂)

Och förmodligen förändras ens bild-tänk också med tiden, eller vad tror ni?

Jo då, jag traskar på...

Men det har varit tungt nu några dagar. Covid-19-tungt. Ensamlivet och oron tär. Och det är som att det är svårare att få till de där bilderna man vill ha, när man inte är på humör. Så då har bloggen också fått vara.

Idag när jag kom ut var temperaturen på nollan. På en del trottoarer låg is och snö kvar men på gatorna var allt vitt borta - där blänkte asfalten svart och våt.