Fem minuter

Funderingar och fotografier från min vy i Vintergatan

FINT FÖNSTERLJUS...

är det bästa tycker jag om man vill försöka fånga vardagsporträtt. 

.

JANNE

...fångad mitt i ett telefonsamtal

.

Porträtt fångade i vardagen, är något som jag skulle vilja använda kameran till lite oftare. Den riktiga kameran.
Att fotografera människor känns helt enkelt på något vis särskilt meningsfullt, trots min förkärlek för vackra linjer. Att också få med en bit vardag, en bit dokumentation känns ännu mer meningsfullt.
Till exempel så är mina bilder från min mormors lägenhet guld värda för mig idag. Såklart finns ju mormor med på bilderna, men att bilderna dessutom visar hur det verkligen såg ut känns också mycket värdefullt.
Även bilder som inte visar så mycket av miljön - som dagens bild, kan ändå väcka mycket; när den här bilden dök upp ur gömmorna häromdagen ramlade massor av minnen och känslor över mig från platsen, som i det här fallet är Sahlgrenska sjukhuset. Men jag minns också det glada samtalet som försiggick framför mina ögon.

-

(Bilden på Janne som är min dotters pappa har varit med i tidigare inlägg,

men då i mindre format och i färg)

På återseende!

Postat 2015-12-20 13:47 | Läst 2449 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

TRE ÅR...

av mitt liv har jag gått och funderat på om man verkligen behöver Lightroom. Nu i veckan hämtade jag hem det, och det tog en knapp timma för mig att bli helt såld...

Här ser ni två sekunder av mig.

.

.

.

.

kameran inställd på en sekund, framför duschdraperiet... :)

.

.

Nu har jag dessutom en ny STOR datorskärm att jobba vid, så det här inlägget får bli lite av ett test. (Jag har länge enbart jobbat i min laptop). Börjar lite försiktigt med svartvitt, i alla fall. Det är gamla bilder i dagens inlägg som fått sig ett nytt dopp på den nya vägen - Lightroomvägen.

Trevlig lördagskväll!

Postat 2015-12-19 16:51 | Läst 2393 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Bortom rätt exponering och bra skärpedjup...

Djupdyket fortsätter...ner i mina hårddiskar efter mormorsbilder. Och i samma takt som jag tittar så funderar jag på vad jag egentligen har fotat under dryga två år. Och hur jag har fotat.

Det jag ganska snart kan konstatera det är att jag har blivit tekniskt skickligare; jag har lärt mig exponera och skärpedjupstänk det är ingen konst längre. Men, jag har tyvärr inte blivit modigare, lekfullare eller intressantare i mitt uttryck. Tvärtom, jag har blivit försiktigare och tråkigare än i början när det bara var ren fotoglädje och upptäckarlust i min kropp.

Kanske har jag trott att bra fotografi skulle komma - bara sådär, i takt med fotopromenaderna? Bara för att man så gärna vill...

Men suck, allt har förmodligen sin tid. Kanske behövde jag dryga två år för att lära mig min kamera? Kanske behövde jag komma hit där mitt huvud är fullt av fotofunderingar? Och kanske jag till och med behövde få lite gladare vardag...för att kunna locka på lekfullheten?

Som sagt var, jag har gjort ett djupdyk i mina hårddiskar...och på köpet fick jag ett dyk ned i mig själv.

Och nu...ja...nu är det väl bara att ta på sig höstkängorna och ta ett stort kliv över halltröskeln. Bortom rätt exponering och bra skärpedjup. Eller hur?

// Hälsningar Lena


 

mormor sommaren 09

            

 

 

 

Postat 2011-09-21 15:19 | Läst 4945 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera