Under bron

Sommardagar i all ära, men det var svettigt mellan husväggarna. Även ute i Hammarby sjöstad. Solen lyste envist ned på mig och jag hade vandrat i timmar; från Kärrtorp över Hammarbyhöjden och runt de nybyggda huskropparna i sjöstaden. Ganska utmattad av både sol, värme och intryck följde jag sedan Sickla kanal och slog mig slutligen ned under en bro...

Det kändes mäktigt där under bron. Solljuset glittrade vackert på kanalytan och bildade spännande mönster. Och jag fick lite skugga...

Under Allébron

Ett av mina sommarprojekt är att lära känna Stockholm lite bättre. Via Stockholms stads hemsida har jag hittat 19 stycken gångstråk som täcker in staden rätt bra. Några har jag klarat av, men mycket återstår att utforska...

...

Måndagsmorgonen var vacker.

Jag förstår inte hur jag skall hinna med allt som jag vill. Hinna med att fotografera och blogga till exempel...

Det är så märkligt; mina helger bara springer förbi. Snabbt. Och mina tonåringar vill ha lagad mat alldeles för ofta och mina fönster är väldigt smutsiga. Och täppan utanför liksom ropar efter mig, att få bli vårig och fin...

Och suck, så har det blivit ny arbetsvecka igen... 

Men, måndagsmorgonen var vacker.

på väg till jobbet 26/3

strax före sju idag...

en sekunds exponering.

Ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv...

Jag brukar nog inte ägna mig åt det som kallas gatufoto - egentligen. Men mina jaktmarker är i stan  - jag gillar huskroppar, betong, glas och snygga linjer. Och där mellan husväggarna finns det förstås människor. Som också känns intressanta, och ibland hamnar i focus av min kamera. För det mesta är det bara trevligt, och jag får ofta positiva reaktioner på mitt fotande. Många är nyfikna och jag har också varit med om riktigt spännande möten. Men många stressar helt enkelt bara förbi, förstås...

Men, ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv, på jakt efter ögonblick. Ögonblick från andras dyrbara liv. 

Den känslan kan ramla över mig vid tillfällen då jag varit för snabb och höjt min kamera...och sedan sett oro eller ogillande i någons blick. Det händer inte ofta, men det händer. Och ibland när jag sitter hemma vid datorn, - som nu, och just tittar på mina infångade okända människobilder - kan jag få moraliska/etiska funderingar.

- Visst jag är på offentlig plats, jag står synligt med min kamera... och jag brukar försöka använda känslan, försöker vara varsam...men, ändå, jag vet inget om de här människorna egentligen. Jag har bara fångat något nanoögonblick ur deras liv och fått en bild som jag sedan är ägare till. En bild som jag kan rumstera om lite hur jag vill, och som jag kan kasta ut till offentlighet. En bild som sedan kanske hamnar i en hårddisk, redo att användas på nytt igen om tio år i något helt annat sammanhang.

Med den digitala utvecklingen och med bättre kamerafunktioner i mobiltelfonerna, och med draghjälp från Facebook och liknande har vårt fotande och synen på bilder snabbt förändrats. Väldigt snabbt tycker jag. Många lyfter inte ens på ögonbrynen när man håller upp en mobiltelefon för att ta en bild, och människor med digitalkameror syns överallt. Bilder har blivit lite av slit och släng...

Många tycker att det är en trevlig utveckling, men jag tror också att många känner sig rädd för den. Och alla vill inte bli infångade säkerligen och hamna i min hårddisk.

När man går omkring sådär på gott humör och känner fotoinspiration och kanske till och med har en speciell fotoidé man vill förverkliga, då är det lätt att man blir väldigt koncentrerad på just - att få till bilder. Och lätt att man glömmer bort de mänskliga aspekterna...vilket inte låter klokt, men jag har känt det flera gånger; man kommer in i ett bildtänk, och koncentrationen stannar liksom där.

Men mer och mer har jag börjat fundera på det här med foto-etik. Jag vet inte om yrkesfotografer har det i kroppen på ett annat sätt, eller om det kanske är individuellt. Men ju fler vi blir som springer omkring och fotograferar i tid och otid överallt, ju viktigare är det kanske att fundera på balansgången mellan att "få bilden" och känna in om det verkligen är läge. I synnerhet om vi vill ha kvar den ganska generösa lagen om fotografering på offentliga platser, och...för att slippa en växande misstänksamhet från fler och fler människor på gator och torg.

Och nu får ni ursäkta, men jag slänger in två gamla bilder här - bara för saken skull , idag känns det som mina funderingar är viktigast.

Tjuvfångad - har ingen aning om vem det är

Lovligt fångad - efter att jag frågat...

men jag har i alla fall ingen aning om vilka jag har fotat...

Oetiskt?

(och heller ingen aning vem...)

Hälsningar Lena

Wow, vilken bubbla!

Plötsligt hade jag hamnat uppe vid slottet.

Varför inte tänkte jag, här brukar ju Anders Skoglund ta fina bilder...och många fler med honom. Jag höll upp kameran och kikade. Det mäktiga slottet tornade upp sig och turisterna gick fram och tillbaka. Men mellan mig och slottet vällde det tyvärr in en massa fula turistbussar. 

Hmmm, inget direkt intressant för en som skall fånga en Anders Skoglund-bild. Jag provade att panorera med kameran, lite på måfå en bit bort istället - mot backen...

Då såg jag honom genom kameran, mannen med den blå t-shirten...han gick där helt i sin egen värld, och tuggade frenetiskt på ett tuggummi. Och just som fokuseringspunkterna pep så blåste han en megastor bubbla...

(Jag trodde bara att det var barn och tonåringar som gjorde tuggummibubblor...men ack så fel man kan ha! :)

Uppe vid slottet 29/7-11

Det är ju klart att bilden blev ju inte direkt snygg...men, händelsen kändes lite rolig, för precis när jag sänkte kameran så möttes mannens och min blick. Och genast förstod han vad jag hade fotat. Jag kunde inte låta bli att le stort och nöjt mot honom...och som tur var, fick jag ett väldigt hjärtligt skratt tillbaka.

Vissa dagar är bara bra dagar, eller hur?

Jaa, och så var det det här med Anders Skoglundbild...tyvärr - långt ifrån!

Hälsningar Lena.

Ibland, så här på ljusa sommarkvällar...

...kan det gå vilt till på vår gård. Vilt men hjärtligt.

Det tycker nog både små och stora. Men, det är väldigt trevligt med en sådan gemenskap på en gård...där grannar, unga som lite äldre kan umgås över en kaffekopp eller samasas runt grillen!

 Busbild...på Alva och Henke.... :-)

 Och Alva - grannflickan, hon gillar att busa...

Med bus i blick....

Och jag tyckte att det var väldans roligt att dessutom hitta ett halvfullt minneskort såhär några dagar senare... :-)

Visserligen var det ganska dåligt ljus vid fototillfället - och fotografen var ju på gårdsfest....så bilderna blev förstås lite brusiga och oskarpa. Men de hade ändå en särskild sommarkvälls-känsla. Och så var de så glada. Det gillade jag...

 (Inlägget är lite morgonredigerat...var visst lite trött i natt, så jag hade tappat ett par meningar...)

Hälsningar Lena.