Hej då 2013...

...och här i Norrköping har det traditionsenligt varit nyårsaftonspromenad genom industrilandskapet och förbi det färgsatta vattenfallet. Årets promenad var väldigt välbesökt. Man kunde gå omkring i maklig takt och dessutom stanna och småprata med bekanta, utan att frysa ett endaste dugg. Men jag saknade känslan av snö, som funnits de senaste två åren...och vad snön gör för ljuset. Det var väldans mörkt att fotografera.

Därför, kvällen till ära bjuder jag inte bara på färgexplosioner, utan jag bjuder dessutom på mycket brus. Men det får gå...kvällsfotografering är inget som jag behärskar särskilt väl och trängseln var stor nere i den gamla vatten-tuben framför fallet. 

...

Vid vattenfallet 31/12-13

...

...

...

...

Om bara några timmar är det 2014...och jag har utnämnt det till ett foto-år!!! Mitt foto-år... :)

Ja ja den som lever får se....men jag tänker iaf utmana mig själv med ett foto om dagen from imorgon, på Blip. 

Gott Nytt År från Norrköping!!!

Vilken tur att jag började blogga!

Kärlek tror jag inte att det skrivs om så ofta här på Fotosidan. Inte ens bland bloggarna. Men nu vill jag göra det. Dels kanske för att det känns väldigt trevligt att skriva om just kärlek, men mest ändå för att jag vill berätta hur underliga herrens vägar kan vara, och att det här med blogg kan vara mer betydelsefullt än man kan tro...

Det var under våren och sommaren 2010 som allt började. Började, mitt i ett stort nytt elände. Min dotter hade nämligen blivit allvarligt sjuk - igen.  Och jag for fram och tillbaka mellan sjukhus och hem och jobb. Världen rasade bit för bit och vattenhålen var få. Men här i bloggen kunde jag ändå skriva av mig lite tankar. Så mellan sjukhusbesöken och alla de andra bestyren satt jag hemma vid min laptop i Norrköping - ensammast i världen, och skrev. Jag skrev om sjukhusvistelser, om förtvivlan och om att försöka fånga de små lyckliga stunderna.

Ungefär samtidigt i Stockholm satt en man i sina bästa år och läste min blogg. Det brukade han göra. Han brukade kommentera i den också, då och då. (Små kommentarer om vitbalans och om objektiv. Små kommentarer likt andras. Och ändå inte. För när han skrev i min blogg blev jag så märkligt glad...men det visste ju inte han förstås.) Men där i Stockholm satt han i alla fall, framför den stora skärmen med sin katt i sitt knä. Sjukhus och förtvivlan visste han allt för mycket om han också...men det där med att fånga de små lyckliga stunderna, det ville han veta mer om. Men kommentarer i bloggen räckte inte längre till, tyckte han. Och förresten var han rejält nyfiken på mig vid det här laget. Så nyfiken att han inte nöjde sig med bara bloggkontakt...

Och så hände det som brukar hända när två ensamma själar möts. Två ensamma själar, man och kvinna, som dessutom är årsbarn och kan dela det mesta. Även om det behövdes lite brevväxling, en och annan Stockholmspromenad...och några trevliga foto-utställningsbesök först.

Vilken tur att jag började blogga!

...

Och vi fortsätter att gå på fotoutställningar förstås...

(Marabouparken och fina svartvita bilder av Malick Sidibé)

På hemmaplan igen

Tillbaka i staden. Tillbaka till den tydliga formen och de raka linjerna...

...

.

...

---

Ett blekt inlägg...

Även jag klev ut i dimma i lördags morse. En sällsynt envis dimma som inte löstes upp med solen, utan höll sig kvar. Den kändes väldigt spännande att leta sig ut i, även om jag inte riktigt hade tid med den. Jag skulle nämligen med en buss till Stockholm på morgonkvisten.

Men jag fick en dimmig promenad ned till busstorget, och hann att ta några bilder i flygande fläng.

Bitvis var dimman inte särskilt fotovänlig dock. Den var lite för kompakt. Och det kändes som det behövdes lite tydliga linjer och fält som skar igenom för att det skulle bli intressanta bilder. Som en mörk bro till exempel.

Men jag missade också exponeringen när jag skulle försöka fotografera bron, särskilt från långt håll. Kanske var jag lite för stressad, eller för ivrig att passa på när det kom en människa, tidspressad som jag var. Eller också kanske man måste tänka lite annorlunda när man fotograferar i dimma? Bilderna blev ganska brusiga eller rejält brusiga som den jag valt att lägga som tumnagel... (Men jag gillar den brusiga brobilden iaf.) Man får väl låta den vara liten...

Och hoppas på fler dimmiga morgnar...och att man lärt sig något mer om fotografering?

Saltängsbron 7/9-13

...

...

Snabb som vinden...

Ja det var han, den lilla killen. Snabb som vinden.

Men jag var beredd. Jag hade sett hela familjen gått runt hörnet om kapellet, och de vuxna komma tillbaka. Men inte pojken. Så jag tänkte att han borde komma efter...

Framför Uppståndelsekapellet, Skogskyrkogården.

...

...