Under bron

Sommardagar i all ära, men det var svettigt mellan husväggarna. Även ute i Hammarby sjöstad. Solen lyste envist ned på mig och jag hade vandrat i timmar; från Kärrtorp över Hammarbyhöjden och runt de nybyggda huskropparna i sjöstaden. Ganska utmattad av både sol, värme och intryck följde jag sedan Sickla kanal och slog mig slutligen ned under en bro...

Det kändes mäktigt där under bron. Solljuset glittrade vackert på kanalytan och bildade spännande mönster. Och jag fick lite skugga...

Under Allébron

Ett av mina sommarprojekt är att lära känna Stockholm lite bättre. Via Stockholms stads hemsida har jag hittat 19 stycken gångstråk som täcker in staden rätt bra. Några har jag klarat av, men mycket återstår att utforska...

...

Imorgon kanske?

Morgonen var grå. Tung och grå. Det kunde lätt konstateras genom köksfönstret.  Samma syn för femte morgonen i rad eller så...

Och för femte morgonen i rad så blev det inget morgonfotande, för min del. Jag hade ju tänkt mig att jaga morgonskuggor i hög klar sen-sommarluft, eller gärna smyga mig fram i höstens första magiska dimma...

Men lite senare på förmiddagen kunde jag i alla fall konstatera att Kastanjeträden fortfarande var rejält gröna. Det kändes bra.

Och imorgon är det en ledig morgon ytterligare...- då kanske?

-----

Genom tjockt fönsterglas 1 sept-12

Att ta upp tråden igen...

Det är nästan precis tre år sedan jag skrev mitt första blogginlägg här på Fotosidan. Och under främst 2010 var jag en ganska flitig skribent här. Tänka sig...

Men livet kom emellan på något vis. 

Men även om jag inte haft så mycket tid och lust att blogga så har jag hela tiden fotograferat. Och funderat rätt så mycket omkring det här med fotografi. Dels omkring mina egna försök förstås med kameran, men också kring dagens fotograferande över huvud taget; vad har fotografi blivit för något? Vad står det för? Hur använder vi våra kameror och alla bilder idag? 

Ett tag var jag mycket missnöjd med mitt eget fotograferande, jag tyckte inte jag utvecklades varken tekniskt eller i mitt bildspråk. Det var en tuff period, och jag var nära att lägga kameran på hyllan för gott. Idag har jag insett att fotografering är en konst. Det blir inte automatiskt bra bilder för att man lärt sig lite om exponering och kan lite om photoshop...- fast man bra gärna vill!

Å andra sidan kan man få till en kanonhäftig bild på två röda med hjälp av sin mobiltelefon och en fotoapp...

-------------

En bit av Norrköpings senaste bro-tillskott och av Campus Norrköpings tegelvägg.

Ljusförhållanden, fält, skuggor...

...linjer och geometriska mönster. 

- Det går bara inte att låta bli att fånga sådant som man gillar, eller hur? 

----

Utanför slottet -12

Vakt på väg...

(Bilden har fått en inramning i pixlr-o-matic)

------------

Innehåll och budskap?

Tjaaa, kanske andra får skapa sådana bilder. Eller man kanske lär sig och förändras med tiden? Till viss del i alla fall, tror jag. Jag fotograferar inte likadant nu som för några år sedan.

Men det estetiska, har alltid varit viktigt för mig. Även när jag fotograferar.

Ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv...

Jag brukar nog inte ägna mig åt det som kallas gatufoto - egentligen. Men mina jaktmarker är i stan  - jag gillar huskroppar, betong, glas och snygga linjer. Och där mellan husväggarna finns det förstås människor. Som också känns intressanta, och ibland hamnar i focus av min kamera. För det mesta är det bara trevligt, och jag får ofta positiva reaktioner på mitt fotande. Många är nyfikna och jag har också varit med om riktigt spännande möten. Men många stressar helt enkelt bara förbi, förstås...

Men, ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv, på jakt efter ögonblick. Ögonblick från andras dyrbara liv. 

Den känslan kan ramla över mig vid tillfällen då jag varit för snabb och höjt min kamera...och sedan sett oro eller ogillande i någons blick. Det händer inte ofta, men det händer. Och ibland när jag sitter hemma vid datorn, - som nu, och just tittar på mina infångade okända människobilder - kan jag få moraliska/etiska funderingar.

- Visst jag är på offentlig plats, jag står synligt med min kamera... och jag brukar försöka använda känslan, försöker vara varsam...men, ändå, jag vet inget om de här människorna egentligen. Jag har bara fångat något nanoögonblick ur deras liv och fått en bild som jag sedan är ägare till. En bild som jag kan rumstera om lite hur jag vill, och som jag kan kasta ut till offentlighet. En bild som sedan kanske hamnar i en hårddisk, redo att användas på nytt igen om tio år i något helt annat sammanhang.

Med den digitala utvecklingen och med bättre kamerafunktioner i mobiltelfonerna, och med draghjälp från Facebook och liknande har vårt fotande och synen på bilder snabbt förändrats. Väldigt snabbt tycker jag. Många lyfter inte ens på ögonbrynen när man håller upp en mobiltelefon för att ta en bild, och människor med digitalkameror syns överallt. Bilder har blivit lite av slit och släng...

Många tycker att det är en trevlig utveckling, men jag tror också att många känner sig rädd för den. Och alla vill inte bli infångade säkerligen och hamna i min hårddisk.

När man går omkring sådär på gott humör och känner fotoinspiration och kanske till och med har en speciell fotoidé man vill förverkliga, då är det lätt att man blir väldigt koncentrerad på just - att få till bilder. Och lätt att man glömmer bort de mänskliga aspekterna...vilket inte låter klokt, men jag har känt det flera gånger; man kommer in i ett bildtänk, och koncentrationen stannar liksom där.

Men mer och mer har jag börjat fundera på det här med foto-etik. Jag vet inte om yrkesfotografer har det i kroppen på ett annat sätt, eller om det kanske är individuellt. Men ju fler vi blir som springer omkring och fotograferar i tid och otid överallt, ju viktigare är det kanske att fundera på balansgången mellan att "få bilden" och känna in om det verkligen är läge. I synnerhet om vi vill ha kvar den ganska generösa lagen om fotografering på offentliga platser, och...för att slippa en växande misstänksamhet från fler och fler människor på gator och torg.

Och nu får ni ursäkta, men jag slänger in två gamla bilder här - bara för saken skull , idag känns det som mina funderingar är viktigast.

Tjuvfångad - har ingen aning om vem det är

Lovligt fångad - efter att jag frågat...

men jag har i alla fall ingen aning om vilka jag har fotat...

Oetiskt?

(och heller ingen aning vem...)

Hälsningar Lena