Vad är gatufotografi?

Gatufotografi verkar vara det ämne som just nu trendar bland bloggarkollegorna. Vad är egentligen gatufotografi? Finns det några regler? Eviga frågor. Till och Från vill gärna teoretisera kring detta spännande ämne. 

Gatufoto definieras ibland som "bilder av människor tagna i det offentliga rummet och som inte är arrangerade." Gatufotopoolen har en liknande definition. I och för sig inget fel på denna. Men är den inte för vid? Om en definition rymmer nästan allt blir den väl meningslös? Finns någon skillnad på gatufotografi och dokumentär fotografi? Och hur är det med turistbilder? 

Gatufoto? 

Låt oss pröva nånting snävare: "Gatufotografi är det som Henri Cartier-Bresson sysslade med." Alla vet att Cartier-Bresson är gatufotografins mästare. Så om man plåtar bilder som ligger nära det som Cartier-Bresson gjorde, då borde man plåta gatufoto. Men vad sysslade i så fall Cartier-Bresson med? Vad är det som utmärker hans bilder? Om jag fick svara skulle jag säga att bilderna har en knorr. Om man smälter samman de två definitionerna får man: 

Gatufoto är bilder av mänskor tagna i det offentliga rummet som inte är arrangerade, och som har en knorr. 

Men i vad består i så fall den bressonska knorren? 

Dokument. 

Låt oss fundera på skillnaden, om någon, mellan gatufotografi och dokumentär fotografi. Allt skapande strävar att föra samman form och innehåll. Normalt är innehållet viktigast. Tankarna ska vara djupa, handlingen spännande. Om innehållet sedan kan uttryckas i skönt språk kan verket bli bra. Likadant är det med fotografi. I dokumentär fotografi (d v s normal fotografi), strävar man främst att fånga motiv som är intressanta i sig. Och om man sedan kan få bakgrunden att samverka med motivet kan bilden bli bra. 

Men gäller det också i gatufotografi? Här tycker jag det finns en skillnad. Gatufotografi i egentlig mening, menar jag, sätter formen före innehållet. Motivet behöver inte vara intressant i sig. Vad som främst eftersträvas är i stället samspel mellan bildelement. Och det är en poäng att detta samspel inte är naturligt. Sambandet finns inte i sig mellan tingen. Det är snarare den fotografiska aktiviteten - inramningen och frysningen - som skapar sambandet. Häri ligger den bressonska knorren. 

Dokument? 

Bilden ovan skildrar en fågelmatare som just har utfodrat stadens fåglar. Motivet står i centrum. Bilden vill fånga en fågelmatare i vardagen. Bakgrunden samverkar också med motivet. Sambandet är dock naturligt. Fåglar hör till fågelmatare liksom handen hör till handsken. Fåglarna pekar mot fågelmatarens yrke, tjänar som attribut.

Bilden har en dokumentär karaktär. I vid mening är den också ett gatufoto. Men är den gatufoto i egentlig mening? Enligt mig är den inte det. Inte många drar väl här på smilbanden? Den bressonska knorren saknas. 

Gatufoto! 

Här en snarlik bild. Samma motiv: en fågelmatare efter utfodring. Bilden har dock en annan karaktär. Motivet står inte i centrum: i stället är det det bildliga samspelet som är centralt. Att mannen är fågelmatare är mindre viktigt. Det viktiga är snarare att en person klädd i orange råkar inta en hållning samma som svanen. Ett slumpsamband som kameran råkat fånga. Finns här inte lite knorr? 

Så vad är gatufotografi? Kanske kan man tala om gatufotografi i två betydelser. Dels gatufotografi i vid mening (där normal, motivstyrd fotografi ingår). Sedan också gatufotografi i egentlig mening. För den senare kan man tänka sig följande definition: 

Gatufotografi i egentlig mening är att skapa bildligt samspel i ett spontant skeende.  

Gatufotografi är lite grann som Finland. Liksom Finland består av Egentliga Finland (trakterna runt Åbo) och övriga Finland, består gatufoto av gatufoto i vid mening (ofta motivstyrd) - samt gatufoto i egentlig mening: formstyrd och vars idkare söker skapa bildligt samspel där sådant ej finnes - i jakten på den bressonska knorren. 

2018-03-11 12:57   gorred

Intressanta tankar och väl formulerat.
Jag tänker: Varifrån denna strävan att definiera och kategorisera?
Man kan se det från två håll. Man ser flera bilder som liknar varandra, som delar ungefär samma ingående element, och lägger dem därför i samma hög. Eller så gör man ett regelverk, statuerar förutsättningar och försöker göra sådana bilder som passar in i förutbestämt mönster.
Det senare sättet att tänka blir ju lätt statiskt, och så kommer de eviga diskussionerna om man verkligen följt alla regler etc. Och då tappar man lätt fokus på bilden - budskap, innehåll, själ - för att istället koncentrera sig på form. Vilket jag personligen tycker är synd.
//Göran R

Besvara

froderberg 2018-03-11 16:41

Väldigt många har behov att definiera i syfte att förstå. För många genrer är det rätt uppenbart vad som är vad, men gatufotografin är väldigt lika dokumentärfotografin och har ett lite missvisande namn som bidrar till förvirring.

Svara

Svar från Iwa 2018-03-11 16:46

Min erfarenhet är att regler ofta är bra, men det gäller att förhålla sig dem. Regler ska ses som redskap, som man har nytta av, men som det gäller att inte följa slaviskt. Det viktigaste är till slut att det finns ande och liv. Idealet måste vara att hitta den balans, det som Tegnér skrev om Bellmans konst, nämligen "en sång som växer vild och likväl ansad. Bär konstens regel men försmår dess tvång."
/Per

Svara

froderberg 2018-03-11 17:02

Jag håller med dig. För mig är definition inte lika med regler, utan jag ser det mer som kärnan. En kärna som det kan underlätta att förstå.

Svara

2018-03-11 16:55   froderberg

Jag tycker att du har intressanta funderingar, men jag håller inte med om allt.

Du skriver "Gatufoto är bilder av mänskor tagna i det offentliga rummet som inte är arrangerade, och som har en knorr.". Jag håller inte med om knorren. Jag tycker att det finns massor av bra gatufotografi utan knorr, men däremot kan en knorr vara ett sätt att lyfta en bild, men det är ingen förutsättning för att det ska vara gatufotografi.

Du skriver också "Gatufotografi i egentlig mening är att skapa bildligt samspel i ett spontant skeende.". Jag håller med om att gatufotografi gärna ska fånga spontana skeenden, men "bildligt samspel" kan jag inte hålla med om. För mig är det bara en variant av flera olika bildlösningar.

Jag brukar själv säga något i stil med "Spontana ögonblick i det offentliga rummet".

Jag tycker det är intressant att jämföra gatufotografi med dokumentär fotografi. För mig ligger inte alls skillnaderna i form. Jag tycker att Henri Cartier-Bresson och James Nachtwey är exempel på bildjournalister som jobbat mycket med formen för att vässa sitt berättande.

För mig är det intentionerna som skiljer. Med dokumentära bilder är man ute efter att berätta något, man har ett tema, en röd tråd. Gatufotografi är mer spontan, man ger sig ut för att hitta något intressant att fånga. Det är ett upptäckande mer än ett berättande. I dokumentär fotografi är kontexten väldigt viktig, det är den sällan i gatufotografin.

En del av Cartier-Bressons reportagebilder lyfts ibland ut ur sitt sammanhang och visas för sig själva som gatufotografi. De bilderna har kvaliteter som gör dem intressanta även om de rycks ur sin kontext.

Besvara

Svar från Iwa 2018-03-11 20:55

Det jag tycker är unikt för gatufotografi och som jag fascineras av är förmågan att med kamerans hjälp skapa ett bildligt samband i ett spontant skeende. Håller dock med om att bra gatufotografi inte behöver ha en bressonsk knorr. En mer inkluderande definition kan vara: Gatufotografi är att fånga humorn och skönheten i vardagen." Finns mycket att fundera över. Behöver teoretiseras mera!

Svara

2018-03-13 10:13   mombasa

Intressant text och mycket att hålla med om. Den Bressonska knorren är väl Roland Barthes punctum egentligen. Fast ett punctum kan finnas i fler genrer än GF.
Gatufoto verkar var den genren som har mest och samtidigt på ett olyckligt sätt formulerade regler eller anvisningar. Problemet ligger nog i att de goda exemplen, de eftersträvansvärda, själva mallarna ligger så långt från den praktiserade vardagen. Man siktar högt och landar i buskarna. (Det är också lite olyckligt att många tycks tro att den bressonska knorren är lika med en humoristisk twist. För det finns ju en hel del gatufoto som har helt andra punctum, många av Robert Franks Parisbilder till exempel.)
Ditt första bildexempel är väldigt bra och visar skillnad mellan dokumentär och gf. Men gf-bilden kan om man saknar kontextet gf, ge väldigt mycket intryck av den typiska turistbilden, lite hårt ljus, lite oklart var skärpan ligger, kompis i bild och ett försök till att få med så som möjligt. Med det menar jag att det är svårt med en genre som är otydlig i sin formulering.
Jag tycker ditt slutliga försök till formulering är en bra väg in mot en bättre definition av gf.

Besvara

Svar från Iwa 2018-03-13 21:53

Det som utmärker gatufoto i förhållande till andra genrer och konstformer är väl att söka skapa konst av någonting som man inte har kontroll över. Även om bristande kontroll finns också annorstädes är det något som tillhör kärnan i gatufoto. Vilket gör den svår att greppa, både teoretiskt och praktiskt. Gatufoto har saker gemensamt med arrangerande konstarter och genrer, men också saker som är unika. Vad är gemensamt och vad är unikt? Som sagt, teoretisera mera!

Svara