Dokumentärt

Det var när jag hade varit vid Hornborgasjön och plåtat tranor. Jag hade tagit en bild på två tranor. De spelade så fint med varandra. Grand pas de deux. Vilken bild! Om det inte hade varit. En tredje trana står i bakgrunden och betar. Sumpar scenen. Och det är då man tänker att det vore bra om den där tredje tranan inte fanns. 

Att klippa och klistra har inte varit min grej. Det har delvis haft med språkbruket att göra. Att behöva skriva att en bild är manipulerad har verkat avskräckande. Föredrar det svenska ordet handpåläggning. Ett ord som uttrycker omsorg och ansvar. Men nu så märker jag att språkbruket har ändrats. Fotosidan talar inte längre om en manipulerad bild. Nu säger man att den inte är rent dokumentär. 

Dokumentärt. 

Det ligger egentligen i linje med min filosofi. Verkligheten är alltför komplex. För att förstå den måste man förenkla. Men hur gör man det? De gamla grekerna skilde på det som är väsentligt och det som är tillfälligt. Essens och accidens. Vad är ett sjukhus? För att räknas som ett sjukhus måste det finnas läkare och sjuksköterskor. Där kan också finnas en blomaffär. Men den är inte väsentlig: ta bort blommorna och stället är ändå ett sjukhus. Tänkandets konst är att kunna skilja det väsentliga från det tillfälliga. För att kunna visa på samband är den skicklige vetenskapsmannen orealistisk i vad som antas om tillfälliga ting - det må rentav tänkas bort! - men realistisk i vad som är väsentligt. Mot detta står den som säger att då verkligheten är komplex och då allt hänger samman måste allt finnas med. Visst kan man tycka så. Men då brukar det bli taxonomi och namngivning och uppräkning av fakta. Inte samband, inte lagar.

Dokumentärt. 

Trots detta tänk har jag varit dålig på att klippa bort. Har knappt använt Photoshop. Har jobbat old school med beskärning och vinjett. Men nu kan Lightroom ta bort på smidigt sätt. Jag bestämmer mig att pröva. Och se! Magiskt. Man markerar på ett ungefär det man vill ha bort. AI fattar vinken. På en sekund är det klart. Jag gillar det jag ser. De spelande tu utan störning. Bilden går från att vara hyfsad till att kunna vinna pris. Jag får blodad tand. Tänker på en gammal bild. Tagen för femton år sen. En bild på en måsunge som samspelar med en gående man. En bra bild. Om det inte hade varit för ett löv. Det där j-a lövet, det har retat mig i femton år. Det är inte bara det att det är knivskarpt. Det ligger på en ljusstrimma. Det är som att lövet står i rampljuset, är huvudnummer. Jag prövar åter Lightrooms nya konster. Gillar det jag ser. 

Rent dokumentärt. 

Men så uppstår eftertankens kranka blekhet. Är det här den nya praxis? Hur kommer det att sluta? När man ger sig in på brottets bana. Det börjar med snatteri och slutar med bankrån. Men måste det sluta så? Kan man inte jobba som vanligt, beskära och mörka hörn - men nån gång när det passar eller måste till så nyttjar man de nya verktygen? Som en person som tar sig en snaps två gånger om året. Men kommer det att funka? Är du typen?  

Rent dokumentärt. 

Det är som John Gotti sa. I filmen med Armand Assante. Parameters, rules. En hedersman är en som vet gränser. Som följer en kod. Parameters, rules.  

Vibybo 2026-04-08 22:46

Det har ju onekligen uppstått en mängd möjligheter att "förbättra" bild, text eller snart vad som. Men det blir tröttsamt, värdelöst och med tiden verkar det som om folk allt mer vänder ryggen åt det, vilket inte är underligt. Jag använder AI brusborttagning vid behov, men i övrigt de vanliga gamla spakarna, lövet får ligga där kan man säga.

Besvara

Svar från Iwa 2026-04-09 06:21

Hej Stefan, håller med. Man blir alltmer konservativ.
/per

Svara

Margareta Cortés 2026-04-10 10:59

Det här var både roligt och igenkännbart att läsa. Du beskriver verkligen den där inre kampen som uppstår när något litet — en trana i bakgrunden eller ett löv i rampljuset — stör en annars perfekt bild. Man vill vara dokumentär, men samtidigt… det kliar i fingrarna.

Jag gillar hur du sätter ord på skillnaden mellan det väsentliga och det tillfälliga. Det är ju precis så det är: ibland står ett löv och skriker huvudroll, trots att det inte har något med berättelsen att göra. Då känns det nästan som en tjänst att låta det försvinna.

Och visst är det lite befriande att dagens verktyg kan hjälpa till utan att man behöver känna sig som en fullfjädrad bildmanipulatör. Bara en fotograf som ibland vill låta essensen få tala utan störmoment.

Din liknelse med snatteri och bankrån fick mig att le — men jag tror nog att du klarar dig fint på “snaps två gånger om året”-nivån.

Besvara

Svar från Iwa 2026-04-10 12:22

Hej Margareta, tack för din kommentar! Noggrant och insiktsfullt om inre kampen som vi fotografer upplever, i takt med nya verktygen.
/per

Svara

Turbo56 2026-04-10 16:28

Jag förstår lockelsen i att ta bort den där tranan som står på fel plats, men..

Att bevara det autentiska i ett fotografi är trots allt som att låta bilden andas med sin egen röst. Det finns ett värde i det ofullkomliga, i ett löv som ligger fel, i färger som inte är helt rena, i det där ögonblicket som inte låter sig poleras utan att förlora något av sin själ.

Men samtidigt lockar möjligheten, att låta AI forma bilden så som vi önskar att den var, inte som den faktiskt blev.
Det är en frestelse att släta ut, förbättra, försköna, att skapa en version av verkligheten som kanske är sannare mot vår känsla än mot stunden själv.

Kanske handlar det inte om rätt eller fel, utan om avsikt.
Det autentiska bär spår av livet.
Det bearbetade bär spår av drömmen.

Och någonstans däremellan får varje fotograf välja vilken sanning som ska tala.

Hälsningar
Stefan

Besvara

Svar från Iwa 2026-04-11 03:31

Hej Stefan, tack för tankar!
/per

Svara