Prinsessbröllop

Igår var det bröllop i stan, om någon missade det. Prinsessan Madeleine gifte sig med sin Chris. Till och Från fanns på plats och bevakade. Det var dock inte givet att jag skulle ut och plåta. Anledningen är att jag har haft mina tvivel om Chris. Tycker inte att han har levererat. Det blir lätt så när man jämför med Daniel. Med Daniel fick vi för första gången på tusen år tillbaks frejblodet i det svenska kungahuset. Daniel är den som har hållit det bästa tal som någonsin har hållits på svensk jord. Med Chris har det varit oklart på vilket sätt han skulle kunna bidra till nationens välstånd. Han har haft sina hedgefonder men det verkar inte som han har velat slanta. Dessutom har jag varit lite sur på att inte ha blivit inbjuden till bröllopet. Tycker att jag har gjort en hel del för fosterlandet. Det kändes därför inte riktigt rätt att behöva stå och plåta bredvid, samtidigt som mindre meriterade har blivit bjudna.

Kring tvåtiden gick jag ändå ut på stan. Knökfullt med folk i Gamla Stan. Då tänkte jag: ska man stå här och stångas? Är det inte nog med kungafjäsk? Ska man stå här i flera timmar och trängas och vänta bara för att få se en skymt av överklassen? Jag kände för att gå hem. Men då tog paparazzon i mig över. Du kommer att ångra dig, tänkte jag. Vad kommer du annars att göra idag? Det handlar om ett tillfälle som inte kommer att upprepa sig. Svälj stoltheten, gå ut och stångas och se till att komma hem med bilder! 

Jag bestämde mig för att söka min lycka på Riddarholmen. Från terassen mot Riddarfjärden skulle båtar avgå med gäster för färd mot Drottningholm. Här borde det finnas bra chans till bilder.  Speciellt som de allra flesta människor stod och trängdes vid Slottet. Det visade sig dock att nästan allt utrymme var avspärrat. Vid kiosken fanns en liten plats för folk, men den var redan fylld. Här kommer man att stå som en sardin, tänkte jag. Nej, det går inte. Måste hitta något annat. 

Jag gick över till andra sidan, vid Evert Taube-statyn. Mer plats här. Längs kajen låg tre båtar. Mellan dem den gröna mattan. Här kommer högdjuren att vandra. Vilka bilder! Allt hängde emellertid på vilken av båtarna som de kungliga skulle gå ombord på. Det var trots allt dem man främst ville plåta. Längst bort den största båten, Stockholm. Närmare låg två mindre ångbåtar. Hade en stark känsla att Stockholm var huvudbåten. Det innebär att det kommer att vara avstånd till det verkliga högviltet, även om man kommer nära det mindre viltet. Detta kommer emellertid främst bestå av Chris hedgefondspolare, och hur roligt är det? Att dessutom stå här i flera timmar och vänta. Kände att jag behövde hitta någonting bättre. I fjärran ser jag Söders höjder, Ivar Lo:s park. Då slår det mig: tänk militärt! Sök kommandohöjderna! 

Jag går tillbaka mot Birger Jarls torg och sedan upp mellan domstolspalatsen som ligger där. Plötsligt öppnar sig en liten öppen plats med utsikt över kajen. Kommandohöjderna! Jag har funnit dem! Med fri sikt åt alla håll: här kan man plåta högvilt, småvilt, allt som rör sig! Ett tiotal personer har varit smarta och hittat hit före mig. De sitter och picknickar i solen. Det är två timmar kvar. Men det är en härlig sommardag i strålande solsken och milsvida utsikt över fjärden. Jag sätter på mig solglasögonen, slår mig ned bland landsmännen, vi samtalar och bidar vår tid. 

Kollega på radio: - Klart? De är på väg? Om en minut! 

Och nu kommer de! Högvilt av alla de slag marscherar upp på den gröna mattan i rad efter rad. En fantastisk syn. Man står där med kameran och smattrar loss. Det är nästan lite komiskt. Som att befinna sig på Gröna Lund. 

Fördelen med att behärska kommandohöjderna är att man har fri sikt - rätt ner i dekolletaget. 

Plötsligt: en hägring. I den här stunden ångrar jag inte en sekund att jag stannade och väntade. 

Påfallande många av gästerna var gravida. Fertiliteten bland överklassen är god. Den här klänningen är praktisk: den kan användas i alla tillstånd. 

I fören på båten Stockholm trängdes Maddes kompisar med gamla stötar som skänkt pengar till Silvias välgörenhetsfond. Stämningen på topp! 

Men nu börjar det dra ihop sig. Helikoptrar cirkulerar. Det är som en trumvirvel i skyn. Avklarade är nu barndomsvänner, uppkomlingar, stötar och avsatta furstar. Dags nu att ge plats för the real thing. Dags att ge plats för the royalty! 

Först the Nordics: Håkan och Mette-Marit, Ari Behn. Han har skaffat sig ring i örat och lagt på hullet lite. Prinsessan Mary skrider fram med värdiga steg. Lite Silvia över henne: mer royal än the royals. 

Här är prins Joakim med en stilig donna vid sin sida. Min absoluta favorit. Vilken stil, vilken grace! Joakim var tidigare gift med prinsessan Alexandra, som emellertid lämnade honom för en fotograf. Men nu verkar han ha skaffat sig en ny kvinna. Jag googlar för att se vem det kan vara. Marie Cavallier, en fransyska. Det förklarar elegansen. Man måste ge det till Joakim: den mannen kan fixa tjejer. 

Sedan kommer de: Viktoria och Daniel! Vilken klass! Inget land har något liknande. Alla de som kommit före känns som uppvärmning. Så värdigt och ändå så folkligt. Med Daniel och Viktoria sitter Kärleken på tronen! 

Kajen var fylld av statstjänstemän. En del var klädda i vitt: de spelade trumpet. En del var klädda i svart: de lyssnade på Spotify. 

Men nu börjar det bli riktigt allvar. Jag märker rörelse bland kollegorna. De ställer in siktena: nu smäller det...

...och här kommer de! Brudparet! 

- Tihi! 

- Tihi!!

En kyss!!!

En svalkande vind och en dröm i spets som seglar förbi i sommarkvällen. Säpoman svävar, drömmer..

På båten råder strikt hierarki. Högst upp på överdäck the royalty. Och här ser man vem det är som har klass. De som står och vinkar till publiken vem är det? Jo, prinsessorna Viktoria och Marie. Viktoria mer rekorderligt, Marie mer elegant. Vilken stil, vilken grace! (suck). 

Reinfeldt får också vara med. Han verkar lite bortkommen. Daniel försöker prata lite med honom. Det är mycket just nu: Husby, Filippa. Fredrik verkar faktiskt lite nere. Han  borde försöka stöta på någon av donnorna under kvällen: han är trots allt den ende med makt i sällskapet och makt är väldigt sexig. 

Det är över. Båten fjärmar sig alltmer. Ut över Riddarfjärden och mot Drottningholm. Bakefter svärmar sjösäpo och intresserad båtburen allmoge. 

Och på Riddarholmens kommandohöjder tar vi i Stockholms allmoge farväl. Nöjda med en strålande dag i solen med kunglig glans och fest, och med fina bilder att ta med och berätta för barnbarnen. Blott Sverige svenska bröllop har! 

Ryska flottan i stan

I helgen har ryska flottan varit på besök i stan. Korvetten Steregusjtjij har legat ankrad i Stockholms inlopp. Till och Från fick tillfälle att besöka båten. 

Det började med att Svenska Dagbladet för några veckor sedan slog larm: Putin håller på och tränar anfall mot Sverige! Det ledde till uppståndelse och kalabalik. Försvarsmakten befinner sig som bekant på andra sidan jordklotet i Afghanistan. Enligt den nya doktrinen är det där som man bäst försvarar Sveriges frihet. Här hemma är det därför bara Hemvärnet som tar fajten. Det var därför en smal sak för ledarskribenter, folkpartister och andra chickenhawks att piska upp stämningen till ett läge som inte upplevts sedan kalla krigets dagar. För att motverka den försämrade grannsämjan bestämde sig ryska militären för att gå på charmoffensiv. Inbjudna av svenska marinen skickade man en av sina nyare båtar på besök, och man bjöd in människor att besöka båten. Det är från ett sådant besök som de här bilderna stammar. Varning: känsliga läsare, såsom ledarskribenter och folkpartister, kan finna delar stötande. 

Här ligger hon förtöjd vid Skeppsholmen. I aktern ses den ryska flottans örlogsflagga, det blåa andreaskorset på vit botten. Rysk båt i Stockholms inlopp? Är det krig? Nej, flaggan i topp på Kastellholmen: det betyder att det är fred. För övrigt ser båten ganska vass ut på håll. Inte lika mycket stealth som Visbybåtarna. Men ändå. 

Det här måste vara svårt att se för våra chickenhawks. Rysk soldat patrullerar vid Stockholms inlopp! Där är Slottet, där är Storkyrkan. Red Dawn? Nej, det är lugnt, det är grannar som gästar. Tidigare har ryska båtar inte kommit närmare än Baggensstäket. Det är Sverige: alltsedan isen smälte har vi levt fria och ingen främmande makt har någonsin objuden tillåtits gästa våra skär. 

Ryssarna visar stor öppenhet. Det råder inga restriktioner vad gäller fotografering. Här ses utsikten från kommandobryggan. Det är härifrån som skippern roddar skutan. 

Den populäraste platsen att fotografera var framme i fören med kanonerna som fond. Här ges några stilprov: 

Commander Bond. 

Goldfinger. 

"Varning, farlig zon". Behöver knappast översättas. 

Charmoffensiven fungerar. Efter visningen hoppas den ryske befälhavaren att hans mannar har varit behjälpliga att visa upp fartyget. Han förklarar att Ryssland alltid är berett att visa upp sina båtar och han hoppas att också få se svenska båtar i ryska farvatten. Vi nickar instämmande. Svenskar och ryssar är två fredsälskande folk. Så nära varandra men ändå så fjärran. Låt oss stärka relationen mellan våra länder! 

Efter visningen tar en gammal djurgårdsfärja gästerna i land. Mittemot oss sitter ryska matroser och sjömän som nu passar på att besöka Stockholm. Är detta fienden? Det är unga killar, knappt arton år fyllda. I Ryssland har man fortfarande kvar militärtjänsten. Till skillnad från hos oss ser man det fortfarande som viktigt där att göra män av pojkar. 

On the town.

Efteråt kan man inte annat än tycka lite synd om våra chickenhawks. All denna krigshets om intet genom ett enkelt flottbesök. Gårdagens män som lever i sjuttiotalet och som inte har insett att muren är riven och att Sovjetunionen inte längre finns. Borta för dem är Gorbatjevs tankar om det gemensamma europeiska huset. Okunniga om Ryssland och påhejade av landets fiender (amerikanska neokonservativa, polsk-baltiska revanschister, exiloligarker) vill de bygga upp nya spänningar och skapa nya skiljelinjer i Europa. Samtidigt som man varnar för ryssen har man inget emot att upplåta vårt land för kolonisering av främmande våldsverkare. 

Tjugo år efter Sovjetunionens kollaps är det en skandal att det fortfarande råder visumtvång mellan EU och Ryssland. Vi är grannar och har en gemensam historia som sträcker sig tusen år tillbaka i tiden. Alltsedan inbyggarna vid floden Dnjepr en gång bad vikingar från Roslagen att komma och grunda det ryska riket. Våra förfäder kallade det Gårdarike: här var gårdarna som de gästade på vägen mot Miklagård. Låt oss inte låta enfalden och illasinnet styra våra hjärtan. Låt oss återuppliva andan från 1989 och 1991. I en tid när politisk korrekthet, religiös fundamentalism och migrationsströmmar samverkar och gör oss allt mer otrygga och allt mindre fria bör vi nordbor hålla ihop. Fred och handel blir vår melodi när forna fiender blir grannar och vänner. 

Stockholm Marathon

Stockholm Marathon. Folk på stan, muskler som spänner sig och ansikten som plågas i bildvänliga grimaser. Det vara bara att skruva på värstingen och ge sig ut på stan. 

Publiken samlades tidigt för att heja fram sina favoriter. Barnvänligt. 

Jag hade fattat post vid Norra Järngraven. Tänkte att det skulle bli bildskönt när de kom ut ur tunneln. 

Här kommer de! 

Efter kenyanerna blir det snabbt trångt. Många vill vara med och fajtas om placeringarna. 

Uppe på bron gick det lugnare till. En oldtimer visar upp en säregen stil. 

Sopis på gott humör. Goda tider, strålande tider för branschen en sån här dag. 

Kärleken spirade bland publiken. 

Steve McCurry var där och plåtade! Han hade dock lämnat D4:an hemma idag. 

Just do it. 

Dricka i massor. Vid Söder Mälarstrand stod en hel tankbil full med sportdryck. Den behövs. Tre mil sprungna och sedan väntar Västerbron...

Rutinerad kille. Han bara plockar med sig vattnet med kepsen! 

Förutom handfat finns även dusch för den som önskar. Viktigt att göra sig fin inför målgången på Stadion. 

Har faktiskt själv sprungit Stockholm Marathon. Det var i min ungdom, för cirkus tjugofem år sedan. Tiden blev tre timmar och fyrtiofem minuter. Sedan dess har jag inte sprungit en meter. Tycker att jag inte längre har något att bevisa. Det som är utmaningen med marathon är inte flåset. Det är istället om benen håller. Första rundan flyger man fram. All uppståndelse, massan som rör sig gör att man springer två mil som vore det en söndagspromenad. Det jobbiga börjar vid varvningen. Det är då som det går upp för en att det är lika långt kvar. Sedan är det bara en två timmars lång plåga in i mål. Som sagt är det inte flåset det hänger på. Det är i stället om benen skall hålla. För varje meter får man små muskelbristningar, påkarna stumnar mer och mer...Att svänga in på Stadion är en underbar upplevelse. När man väl har stannat till efter målgången går det inte att röra sig. Det går inte att gå nedför trappor, man tvingas backa ner. På bilden ser vi hur påkar börjar stumma. Håller de in i mål? 

Det var nog. Efter ett tag tycker den kunniga publiken att den har sett tillräckligt. Dags att gå hem och sätta på kaffe. Och ta sig en eftermiddagslur. Löparna kommer säkert i mål oss förutan. 

Elitloppet - finalen

Finalen var naturligtvis höjdpunkten för dagen. När det drar ihop sig till start lägger sig sorlet. Alla vet att nu är det allvar. 

Hästarna värmer upp. Formula One visar prov på markslukande aktion.  

Roberto Vecchione. Är han coolast eller vad? 

Nu är de iväg! Sebastian K tar programenligt ledningen. Är det därmed över? Men Kolgjini går ut och pressar med Raja Mirshi! 

In på upploppet är tvåan Sebastian K slagen. Men fram som ett jehu stormar nummer fyra Nahar! VINNARE NUMMER FYRA NAHAR!!!

Eftertankens kranka blekhet. Många hade spelat Sebastian. 

Men här var det desto mer livat. Nahar ägs av bröderna Sedin. Så när hästen vann sjunger många: VM-guld, VM-guld, VM-guld...Sedinarna äger just nu. 

Efter att besvikelsen lagt sig visar publiken upp sin sportsliga sida och applåderar den värdiga vinnaren. 

Segerkusken Robert Bergh. 

Och här är segerhästen. Det var lite lustigt. Alla kollegor var upptagna med att plåta Robert Bergh när han gick upp på podiet. Så jag fick Nahar helt för mig själv! 

Två kollegor ansluter sig. Ha ha! Kollegan kör en Bruce Gilden på Nahar! 

Efter ett tag inser alla andra att de måste ha en bild på hästen. Ha ha! Vilka rookies! 

Så här ser han ut: Elitloppsvinnaren 2013: Nahar! 

Elitloppet - jakten på miljonen del 2

Söndagen och Elitloppet. På förmiddagen strålande solsken. Men vid middagstid vände vädergudarna och det började regna. Det skulle till mer än så för att stoppa den entusiastiska publiken. Årets travfest var till att börja. 

Jag kom sent ut till banan, strax före två. Anledningen var omtanken om er, kära läsare. Jag hade suttit på förmiddagen och knåpat ihop intrycken från lördagen, så att ni i tid fick ta del av de hetaste händelserna från Sweden Cup.  Sent ut på banan gjorde emellertid att jag hamnade i tidsnöd. Första V5-loppet hade redan börjat. Jag hade bara cirka tjugo minuter på mig att knåpa ihop en V75:a. Regnet gjorde att det var fullständigt knökfullt inne i spelhallarna. Bara att gilla läget. Jackpot på V75! Dags att knåpa ihop en miljonvinst.

Tidens knapphet gjorde att jag inte hade haft tid att sätta mig  in i loppen. Jag fick lita till mina allmänna instinkter samt intuitionerna från igår. En fördel med Elitloppshelgen är att man på söndagen kan dra fördel av intrycken från lördagen. En sådan var att Jorma Kontio verkade ur slag. Åke Svanstedt brukar alltid hålla sig framme under helgen men i år verkande han inte på topp. Daniel Redén däremot verkade ha fin form på sina hästar. Samt italienarna. En visdom var också hur jag kom undan med blotta förskräckelsen genom att bara spika två hästar och på så vis dra iväg med strecken. Dessa intryck gav mig min idé. 

Jag bestämde mig för att köra med fyra spikar. Det är naturligtvis tufft att pricka. Men i två av loppen fanns två storfavoriter och jag hade ingen anledning att ifrågasätta dem. Sebastion K i andra Elitloppsförsöket var solklar favorit, liksom Tekno Odin i kallblodsloppet. Ronden hade spikat bägge på sitt stora system. För att ta skadan igen oddsmässigt bestämde jag mig för att kräma på rejält och ta med samtliga hästar i de två sista loppen. Storfavoriternas segrar skulle göra att utdelningen blev klen - men ett drag i något av de sista två loppen skulle i så fall ändå kunna bärga en hyfsad peng. Av de tre otippade loppen var första elitloppsförsöket det mest lättippade. En grundregel är att ju bättre hästar, ju lättare att tippa. Vid elitloppsförsöken brukar det handla om två eller max tre hästar. Ronden hade med Timoko och Formula One. Dessa var också i särklass mest streckade. Plockade även med den italienska hästen Nesta Effe. Spela italienskt var nämligen min idé.

På lördagen hade italienarna gått väldigt bra. Inte minst kusken Pietro Gubbelini hade vunnit Sweden Cup. Jag blev förtjust i den lilla italienaren. Knappt en tvärhand hög styrde han fram sin häst till segern. Jag tänkte att italienarna skulle vara i form. Så jag plockar med Nesta Effe i första elitloppsförsöket. Således tre hästar. Nu har jag 360 streck på kupongen. Det är 180 kronor. En summa i min stil. Nu gäller det bara att plocka ut två spikar till. I första loppet väljer jag att spika Daniel Redén och Delicious U.S. Redén hade visat fin form på lördagen. Storfavoriten i loppet är Gisela Ås. Men i intervjuerna verkar kusken inte riktigt tro på hästen. Daniel verkar dock tro på seger. Streckad på 40 procent av kupongerna så det är en lagom chansspik. I femte loppet väljer jag att spika Pietro Gubellini och No Man's Land. det är ett stayerlopp, 2660 meter. Hästen står med tillägg, men i stayerlopp brukar hårdingarna längst bak till slut ta hem segern. Jag tänker också att kusken är lätt, det kan fälla avgörandet i ett sånt här lopp. Dessutom italienare: de har flyt just nu. I Rom körde man häst och vagn när vi fortfarande gick omkring och grymtade i våra hyddor. Igår visade man att gammal är äldst. Förhoppningsvis gör de det även idag. 

Jag lämnar in systemet. 180 kronor. Lean and mean. Men nu gäller det redan i första loppet. Det är svårt psykologiskt att spika i första. Trav är inte bara business. Det är fest, konsumtion. Att torska redan i första innebär att hoppet om storvinsten försvinner direkt. Resten av tävlingen får man sedan följa med visst vemod. De flesta inklusive jag själv brukar därför kräma på med 5-6 hästar i första loppet bara för att vara med åtminstone till andra. Men idag kände jag mig stenhård. Jag ville frossa i iskall rationalism, lämna alla psykologiska hänsyn åt sidan. Vinna eller försvinna redan i första således. 

Och vad händer? Delicious U.S. går och vinner! Han är helt överlägsen och spurtar i ensamt majestät på målrakan. Daniel Redén, vet du. Åjåjåj. Man är iskall. I ett djärvt genidrag har man sett till att skaffa sig slagläge redan efter första loppet. 60 procent av kupongerna rensade. I nästa lopp har jag bra chans med de två favoriterna plus italienaren. Sedan följer två lopp med nästan säkra spikar. I de två sista loppen sitter jag heltäckt. Allting står och faller med spikningen av No Man's Land i femte. Går den in är sjuan närmast garanterad. Och om det stänker till i sjätte eller sjunde kan dagen bli verkligt lukrativ! Andarna på topp. 

Andra loppet är första Elitloppsförsöket. Storfavoriten Timoko tar ledningen. Han får emellertid inte ligga i ledningen och spara krafter. Lutfi Kolgjini och Raja Mirshi lägger sig utvändigt och pressar honom. Timoko är den där typen av häst som inte gillar att bli utmanad. Lite oroväckande. Jag har inte med Raja på kupongen. Var är Formula One? Var är italienaren? 

Det drar ihop sig till spurt. Kolgjini och Raja pressar ned Timoko. Men då plötsligt får italienaren lucka! Han har legat instängd i innerspår. Men nu kommer han flygande som skjuten ur en kanon! Nesta Effe! Roberto Vecchione! Italienaren först med nosen över mållinjen! 

Hahaha, man är ett geni! Återigen visar man sig ha rätt i sina intuitioner! Italienaren bara streckad på 30 procent av kupongerna. Jag känner mig odödlig. Relativt lugn resa nu i två nästa loppen. Sedan rysare i femte. Och sen är det autopilot på in till storvinsten! 

I fjärde loppet har jag spikat storfavoriten Sebastian K. Han är favorit att vinna hela Elitloppet. Med värdiga steg skrider hästen fram på ovalen. Det är någonting med de här elithästarna. De rör sig på ett aristokratiskt vis över banan. Genom sin hållning utstrålar de ädelt blod och överlägsenhet. Startbilen rullar igång. Tystnaden lägger sig. Kom igen Åke, svik nu inte!

Sebastian K öppnar lugnt. Men redan efter femhundra meter går han upp och övertar ledningen. Åke ligger sedan och snålkör. Ingen går upp och utmanar. In på upploppet kommer de bakifrån. Det blir kamp men Åke sitter relativt säkert. Först i mål nummer tre Sebastian K! 

Sebastian K! Åke Svanstedt, vet du. Åjåjåj! Vi är många som har spikat Sebastian och vi känner nu oss uppåt och tillfreds i sinnet. Hoppets känsla är härlig, en av människosinnets bästa. Programenlig spik avklarad. Tuppkammen växer. Nästa spik till rakning och sedan jätterysaren i femte. 

Nästa lopp är ett kallblodslopp. Loppet körs alltid på Elitloppsdagen (trav är väldigt traditionsenligt). Loppet gick tidigare under namnet Gävleborgs Elitkamp men har nu bytt namn till Jim Fricks lopp. Jim Frick var den legendariske kusken som råkade ut för en svår olycka för några år sedan. Frick blir intervjad inför loppet. Gulp i hjärtat. Alla i publiken vill i det här läget gå fram och krama honom. 

Kallblodsloppen brukar vara relativt lättippade. Gången är enkel. När Järvsöfax är med på kupongen spikar man honom. När han inte är med spikar man den bästa norrmannen. Alla experter har tipsat Tekno Odin och jag har ingen anledning att ifrågasätta det tipset. Tänker att det är läge att få i sig en matbit. Medan de lurviga publiktjusarna tävlar ute på ovalen går jag till en uteservering och petar i mig en fish'n chips. Med ryggen mot banan lyssnar jag på loppet. "...först i mål nummer 5 Tekno Odin!"

Programenligt och ytterligare en spik avklarad. Fyra lopp grejade varav tre spikar. Totalt har jag slösat tre streck! Man är ett geni. Spänd förväntan och vittring i atmosfären. I de två sista sitter jag heltäckt. Allting står och faller med nästa lopp. Om den fjärde spiken går in nu har jag sju rätt. Med ett drag i något av de två sista loppen kan jag i ett slag förbättra min ekonomiska situation på ett vis som det skulle ta många år av arbete och sparande att annars åstadkomma. Det är denna känsla som är nerven i spelandet. När man känner vittring och inser att man är nära. Defilering inför femte loppet. Nu gäller det...

Loppet startar. Det är långlopp så det är inte så viktigt med positionerna i början. Italienaren står med tillägg och ligger  långt bak i kön. Sjätte ytter och trettio meter till täten. Det är lugnt. Det är långdistans och mycket lopp återstår. Hästarna travar på. Nästa varvning. Vad är det som händer? Italienaren nu näst sist i innerspår! Hur kör han? För att vinna måsta han backa ut och runda hela fältet! No Man's Land i ingenmansland. Han kommer inte  att hinna! Insikten smyger in i sinnet. Det kommer inte att gå. En strimma hopp finns ändå kvar. De bakre hästarna börjar röra på sig. Italienaren hakar på. In i sista kurvan. Det blir klungspurt. Vad händer där framme? "...Först i mål nummer sju Le Mat!" 

Det är över. Italienaren spurtar in som trea. Om italienaren inte hade gjort en sån idiotisk styrning hade hästen säkert vunnit. Kusken är lätt och verkar vara en turgubbe - men man måste ha lite i huvudet också. I Italien går det kanske att snålköra så här - men på Valla måste man vara med tidigare och visa framfötterna. Drömmen om högvinsten upp i rök. Denna omgång blir inte annorlunda än alla andra veckor. Åter på jorden.

Efter loppet sätter eftertankens kranka blekhet in. Borde jag ha tänkt annorlunda? Le Mat, låter  som fransk härstamning. Innebär styrka. Jag kollar i programmet. Hästen stammar efter Super Arnie! Super Arnie var en riktig hårding och hans avkommor viker aldrig ner sig. I tuffa lopp är det aldrig fel att plocka med en av dem. Tyvärr hade jag inte haft tid att gå igenom programmet. Om jag haft det hade ja kanske sett det. Men jag slängde ihop systemet på en kvart på grund av plikterna mot läsarna att hålla dem uppdaterade med händelserna under lördagen. Men nej, jag kan inte skylla på läsarna. Läsarna är min största rikedom! 

Skönheten och odjuret. 

Det återstår två lopp och i dem sitter jag heltäckt. Jag är garanterad en sexa på systemet. Om det skall bli mer än matlapp gäller det att det stänker till i de två sista loppen. I lopp sex är det nära. Björn Goop och Red Adair Superb är nära att sätta nosen först. Hästen är en fyraprocentare, ger sjuttio gånger pengarna. Målfotot visar att hästen blev slagen av Rocket Zet med en halv nos. Daniel Redén åter i vinnarcirkeln. Ständigt denne Redén! Tankarna börjar mala. Jag hade mycket väl kunnat spika Le Mat, eller om No Man's Land hade styrts lite bättre hade han antagligen vunnit. I så fall är man en halv noslängd från att vara flera  hundra tusen kronor rikare. Tänk om...

Sjunde loppet. Här är Peter Ingves nära att skrälla med en italienare, nummer nio Pablo Di Jesolo. En trettonprocentare. Den och Red Adair hade tillsammans garanterat miljonen. Men istället är det en annan italienare som vinner. Pascia' Lest och kusken Enrico Bellei spurtar förtjänstfullt hem segern. Ytterligare en italienare! Mina intuitioner var trots allt riktiga. Tyvärr verkar jag ha satsat på fel italienare. Enrico verkar ha litet mer innanför skalet än landsmannen bakom No Man's Land. 

Men allt var inte över. Jag hade ju grejat en sexa. Dags att plocka ut vinsten. Ni känner rutinen. Jag gick till luckan med den snyggaste tjejen, sedan frågar jag: "Är det det här som är vinnarluckan?" Hon tittar  skeptiskt på mig. "Varsågod. Nittiosju kronor!" Nåja, jag fick åtminstone fish'n chipsen betald. Helt klart ändå att man är inne i ett stimm. Känner att jag måste smida medans järnet är varmt. Nästa vecka är det jackpot på Mantorp. Ska nog se till att lägga in ett system. Jag har en idé...