Äventyr i Venedig - Var bodde Shakespeare?

Gårdagen spenderades med att se sig omkring och allmänt slå dank tillsammans med de andra turisterna. Visst, det är trevligt att göra det ibland. Men det är lite tomma kalorier. Efter en dag får man nog och man vill hellre använda tiden på ett bättre sätt. Jag tänkte därför att jag idag skulle göra lite nytta. Tänkte försöka bidra till litteraturhistorien genom att ta reda på var Shakespeare bodde när han bodde i Venedig. 

Vän av ordning frågar: men Shakespeare bodde väl aldrig i Venedig? Han lämnade väl aldrig England? Innan jag redogör för rönen kan det vara läge att kort behandla frågan om vem som skrev Shakespeares verk. 

Sedan lång tid har många haft problem att förena Shakespeares pjäser med det man vet om mannen som sägs ha skrivit dem. William Shakespeare från Stratford verkar ha varit en spannmålshandlare som kom upp sig, men som utanför pjäserna inte har lämnat några litterära spår efter sig. Från det fåtal anteckningar som finns om honom verkar han ha varit en framgångsrik men provinsiell uppkomling, i avsaknad av den bakgrund i form av bildning och högreståndskultur som lyser fram i Shakespeares dramer. Detta är problematiskt eftersom stora författare nästan alltid utgår från sina egna livsupplevelser när de skriver. Litteraturvetenskaplig forskning går ofta ut på att jämföra författarens liv med hans verk och finna paralleller mellan dem. Med Shakespeare har detta dock varit i stort sett omöjligt. Sedan artonhundratalet har därför namn från Shakespeares samtid förts fram som den som egentligen skrev de odödliga pjäserna, Christopher Marlowe och Francis Bacon exempelvis. Men ingen har riktigt känts sådär helgjuten. 

År 1920 fick emellertid gåtan sin lösning. Det var då som den engelske skolläraren Thomas Looney lyckades identifiera Shakespeare i form av den sjuttonde earlen av Oxford, Edward De Vere. De Vere var en av Englands mest högadliga män, som dock förslösade hela sitt arv på resor, teater och utsvävande leverne i Londons litterära kretsar. Hans liv stämmer bra överens med teman och detaljer i Shakespeares dramer. Om Oxford kan man läsa här: 

http://en.wikipedia.org/wiki/Edward_de_Vere,_17th_Earl_of_Oxford

Av särskilt intresse är att De Vere älskade Italien: När han var tjugofem år vistades han ett år i Italien, varav sex månader i Venedig. Detta är betydelsefullt då nästan hälften av Shakespeares dramer utspelar sig i Italien. Trots att indicierna som pekar mot De Vere är slående har det litteraturvetenskapliga etablissemanget inte velat acceptera honom som kandidat. En sak som man pekat på är att det finns sakfel om Italien i Shakespeares dramer som visar att författaren inte kände till landets geografi och knappast kan ha vistats där - författaren bör istället vara en provinsiell engelsman som aldrig lämnat sitt land och som fått all sin kunskap om Italien genom böcker. 

Enter Richard Paul Roe. Roe är en amerikansk advokat, Shakespeare- och Italienentusiast som just utkommit med en bok där han visar på detaljer i Shakespeares pjäser som pekar på att författaren har haft personlig kännedom om de ingående platserna, och att "felen" i själva verket visar sig stämma. Denna bok är en utmärkt reseguide: med dess hjälp kan man göra egna intressanta utforskningar när man besöker citronlandet. 

Så åter till frågan: var bodde Shakespeare i Venedig? Roe ger inga svar i sin bok. Men han ger några viktiga ledtrådar. Utan dessa vore det förvisso som att leta efter en nål i en höstack. Shakespeare skrev två pjäser där handlingen utspelar sig i Venedig, nämligen Othello och Köpmannen i Venedig. För vår fråga är den första pjäsen av värde. Othello är en morisk härförare i venetiansk tjänst. Han gifter sig med den högvälborna venetianskan Desdemona, men blir sedan galen av svartsjuka med tragiska följder. I pjäsens inledning ropar Othellos fiender Iago och Roderigo till senatorn Brabantio att Othello har rövat bort dennes dotter. Galen av ilska kräver senatorn att få veta var hon finns. Fienderna meddelar att hon förts till "the Sagittery". I pjäsen framkommer också att Desdemona kommit med gondol och att Othello fört henne till sin bostad. 

Roe utreder nu vad "the Sagittery" kan vara. Det finns inget sådant ställe eller någon sådan gata i Venedig. Emellertid finns en känd gata som heter La Frezzaria. På italienska finns det två ord för "pil", nämligen sagitta och frezza. La Frezzaria var gatan där pilmakarna hade sina verkstäder. The Sagittery skulle således kunna vara det engelska namnet på denna gata. Det går inga båtar till denna gata. Däremot löper en kanal parallellt med gatan, rio Orseolo, från vilken tvärgator löper till la Frezzaria. Roe drar slutsatsen att Othello bodde på Sagittery-Frezzaria (Pilmakargatan), och att Desdemona färdades med båt längs rio Orseolo och landade längs någon av kajerna. Där togs hon emot av Othello som förde henne till sitt hem. 

Så långt Roe. Två saker. Roe anger att Othello bodde på Pilmakargatan, men han lämnar det öppet exakt var. För det andra: vad har detta med Shakespeares bostad att göra? 

För att kunna komma till Shakespeares bostad behöver man göra två kopplingar. Dels behöver man identifiera Shakespeare med De Vere, den sjuttonde earlen av Oxford. Sedan behöver man identifiera Othellos bostad med Shakespeares bostad. Är det möjligt? Låt oss tänka oss in i Oxfords situation. År 1575 är han tjugofem år, han har just lämnat bakvattnet i norr och befinner sig i världens vidunderligaste stad. Han är beredd att spendera fädernesarvet för att göra ett gott intryck på Venedigs högre kretsar. Tjugo år senare när han skriver sina pjäser nämner han Pilmakargatan vid namn. Varför är det viktigt? Är det därför att han själv bodde där en gång i tiden? 

Därmed börjar vår utforskning. Det gäller att hitta ett hus på Pilmakargatan som ansluter till en kaj. Huset bör vara ett högreståndshus från renässansen. Det är dock knappast ett palats, då Oxford-Shakespeare trots allt befinner sig på resande fot. 

Pilmakargatan är en smal gata helt nära Sankt Markusplatsen som idag kantas av boutiquer. Gatan är som sagt väldigt smal. På den tiden var det en hantverkargata vilket gör att inte alltför många hus kan komma ifråga. Uppgiften verkar således trots allt inte helt omöjlig att lösa. Det gäller att beta av kajerna till rio Orseolo och se vad som finns i anslutning till dem. 

Första kajen är den som ligger längst ned och som kallas Bacino Orseolo. Det är här som gondoljärerna ställer sina båtar. På förhand känns detta som förstavalet. Var det månne vid denna kaj som Desdemona landade? 

Emellertid visar sig vägen upp till Pilmakargatan vara allt annat än ståndsmässig. Smal och allmänt rufflig. Tänk er själva. Är det så här som Oxford ville ta emot celebra gäster? Vad ger det för intryck? Knappast. Bacino faller bort. 

Likaså är det med nästa kaj. Alltför trång gränd upp till the Sagittery. Det här är inget för en earl. 

Här börjar det likna något. Det här är helt klart en kandidat. Huset till höger längst bort är ett äkta renässanspalats. Två ting talar dock emot. Dels är det lite väl övermaga. Är det här ett ställe man hyr om man befinner sig på resande fot? Är inte det här snarare ett fast residens? Vidare ligger inte ingången på Pilmakargatan utan istället på Calle Tron. 

Huset i fonden däremot har en ingång som vetter mot Pilmakargatan. Huset har dock karaktären av hyreskasern, och dessutom kanske av lite nyare slag. Har svårt att se att earlen av Oxford bodde här. 

Här är också en intressant kandidat. Pilmakargatan börjar precis till höger om det första huset. Stället är ståndsmässigt och det är inte svårt att se De Vere göra sig hemmastadd här. Stället är dock behäftat med samma problem som det ovan. Huset verkar vara mer av residenskaraktär. Ingången vetter dessutom mot kanalen snarare än mot gatan. 

Så, äntligen tror jag mig ha hittat guld! Från kajen leder en bred tvärgata upp mot Pilmakargatan. I fonden ett renässanshus som tickar av alla boxar. 

Det känns så rätt. Perfekt ställe för en ung adelsman att hyra in sig på i ett halvår. Det är med enorm stolthet som Till och Från kan presentera det som förut aldrig någon känt till. Mina damer och herrar, jag ger er Shakespeares hus i Venedig! 

Äventyr i Venedig - Sankt Markusplatsen

Idag var första riktiga dagen i Venedig. Som den goda turist man är bar det av till Sankt Markusplatsen.  En bra taktik när man är ute och turistar är att göra av alla "måsten" redan första dagen. Då är man fri att under fortsättningen av semestern ägna sig åt det man vill. I Venedig heter måstena Sankt Markuskatedralen, Dogepalatset, Kampanilen. 

Jag stack dit tidigt på morgonen. Gondoler skvalpar längs kajkanten. De är vackra och smäckra. Påminner nästan lite grann om vikingabåtar. Därute breder lagunen ut sig.

På Sankt Markusplatsen är det redan mycket folk. Kineserna är i överlägsen majoritet. Sedan ryssarna. Som i Gamla Stan med andra ord. Fast lite värre. 

Och guider, naturligtvis. Här är en engelska som engagerat berättar om Venedigs hemligheter för en entusiastisk skara. 

Efter att ha strosat runt på kajen gick jag så in i Sankt Markuskatedralen. Katedralen är förvånansvärt liten för att vara en katedral i en så mäktig stad. Det kan i och för sig bero på att det inte går att bygga hur stora katedraler som helst i Venedig, med tanke på grunden. Men också att den är byggd i Bysantinsk stil. De bysantinska (östromerska) kyrkorna bygger på en lite annan filosofi än i väst. I väst byggde man gärna spetsiga katedraler som sträcker sig upp i himlen. Meningen var att visa på Guds upphöjdhet och majestät. De östromerska kyrkorna är rundade och mer hemtrevliga. De är mer inriktade på att vara funktionella gudstjänstlokaler snarare än att vara yttre manifestationer. 

Det som gör Markuskatedralen speciell är guldmosaikerna som täcker hela kyrkan. Mig veterligen existerar inte några sådana någon annanstans. Svårt att inte gripas av förundran. 

Här är uppe på katedralens tak. Dogepalatset till vänster. I fonden syns två kolonner med Venedigs skyddshelgon, Till vänster evangelisten Markus i form av sitt attribut det bevingade lejonet - Venedigs symbol framför andra. Evangelisten Markus reliker stals av venetiska sjömän på 800-talet från Alexandria, mitt framför näsan på de muhammedanska härskarna. I över tusen år har helgonet välsignat staden och fått den att blomstra. 

Dogepalatset var för övrigt väldigt sevärt. Tyvärr har jag inga bilder därifrån. Det rådde fotoförbud därinne. I varje sal satt en italiensk dam och vaktade. Så fort någon visade tillstymmelse till att plocka upp en mobil för att fota ryckte hon in: - No foto! Jag ville inte dra på mig deras vrede. Hur som helst är Dogepalatset väldigt speciellt. Det är ett fantastiskt konstmuseum. Men palatset är också ett museum över den venetiska republikens politiska institutioner under tusen år. Jag hoppas kunna återvända till palatset i ett senare inlägg. 

Vägg i vägg med Dogepalatset ligger fängelset. Här fanns det inga vakter så här gick det bra att plåta. Standarden är enkel - men läget kan man inte klaga på! Casanova skall ha spenderat en del tid i dessa lokaler. 

Så blev det kväll. En jobbig dag. Skönt att ha klarat av det värsta turistandet. Så nu kan man ta semester.  

Äventyr i Venedig - La Serenissima!

Jag befinner mig för tillfället i Venedig. Kommer att stanna här i en vecka. Landade sent och hann bara gå en promenad på kvällen. Det var nog för att tjusas av staden. Meddelar några första intryck. 

Första intrycket när man kommer till staden är: det är inte sant! Man vill skratta: är det möjligt? Staden är som ingen annan. 

Lägg märke till restaurangingången! 

Karneval! Hörde många brassar i gränderna. Är det karnevalen som lockar? 

Till och Från kommer att utförligt rapportera från Venedig och även andra städer i grannskapet. Reportaget ingår i bloggens kartläggning av Europas kulturstäder. Så stay tuned..

PS. Tidigare har bloggen genomfört reportage från Florens och från Prag. Dessa reportage hittar ni här: 

http://www.fotosidan.se/blogs/hortlund/index.htm?tag=florens 

och här: 

http://www.fotosidan.se/blogs/hortlund/index.htm?tag=Prag 

DS. 

Emporia

Till och Från befinner sig på gästspel i Malmö över julhelgen. Idag tänkte jag att jag skulle se det vittberömda köpcentrumet Emporia. Det passade bra då jag inte har lyckats köpa en enda julklapp i år. Så då kunde man åka dit och köpa några klappar, samtidigt som man utforskade den spännande arkitekturen. 

Jag tog tåget bort till Hyllie. Malmö har byggt en jättelik underjordisk pendelstation vid Triangeln. Påminner om Södra Station, men i större format. Malmö försöker leka storstad. Det är faktiskt lite rörande. 

I Hyllie reser sig köpcentrumet upp genom åkern. Och det är bara erkänna: ingången är magnifik! 

Genomgående för centrumet är att man jobbar med olikfärgade glasytor för olika sektioner. Det ger ett fräscht och spännande intryck. 

Efter ett tag släpper dock förundran över arktitekturen och man inser att det bara är ett shoppingcenter med samma kedjor som överallt annars. Tomma kalorier. 

En nyhet är att man valt att satsa på amerikansk stil i juldetaljerna. Så har man på amerikanskt vis anlitat en shoppingcenterjultomte, på vars knän vettskrämda barn får sätta sig för att bli förevigade. 

Som sagt, amerikansk stil. Don't hold the kitch. 

Bloggen Till och Från kommer att stanna i Malmö över julen, för att i mellandagarna ge sig till Venedig för ett veckolångt reportage. 

God Helg! 

önskas alla bloggkollegor och läsare. 

Redeye reduction på harar

Är det nån som vet hur man får bort röda ögon på harar? Saken är den att jag tänkte att jag på kvällskvisten skulle ge mig ut och plåta en julhare. Jag tog med mig 70-200:an och gav mig ut på stan. Jag visste att det bor en hare på Katarina kyrkogård. Så jag gick dit. 

Kyrkogården var klädd i sin vackraste vinterskrud. Härligt upplyst och med välplogade gångar. Perfekt med några grader minus i luften. Jag gick runt och spanade bland gravarna. Var fanns haren? 

Där är den! Den höll till nära kyrkan. Jag har sett den på samma ställe tidigare. Den bor säkert där. Jag smög upp och tog en bild. Resultatet blev dock lite mörkt. Jag tänkte därför att jag skulle testa med blixten. 

Trots att jag stod ganska långt ifrån blev resultatet mindre lyckat. Röda ögon! Jag visste inte att harar reagerar på blixtljus precis som människor. 

För att förbättra resultatet tänkte jag att jag skulle testa den inbyggda redeye reduction-funktionen som finns i blixten: 

Jovars. Nog kan man skönja en minskning i det röda. Men det är ganska marginellt. Trots allt ser ögonen fortfarande onaturliga ut. 

Väl hemma tänkte jag att jag skulle testa en sista åtgärd. Redeye reduction-verktyget i Lightroom. Ett datorprogram borde ju vara programmerat att kunna återställa ögonen till en naturlig färg: 

Visst, det röda är nu helt borta. Ändå känns det inte som att det här är en normal hare. Lite psycho över den. Frågan blir: finns det någon tillverkare som kan ta fram ett bildbehandlingsprogram där det ingår en white eye reduction-funktion?