På Maria kyrkogård

Meddelar några bilder från Maria kyrkogård. 

Det var tisdag eftermiddag. Vädret var kyligt och lite regnigt. På kyrkogården är landskapet lite speciellt just nu. För några månader sen kom en arborist och svingade sig i träden och högg ner alla grenar. Långt utöver en vanlig trimning. Det har som sagt gjort landskapet lite speciellt. Där finns inga grenar som skymmer sikten för fåglarna. Å andra sidan undrar man hur det blir med löven. Kommer fåglarna att trivas? Hur blir det om en lövsångare vill komma hit? Den kommer vilja ha löv att sitta i. 

Här är björktrasten. Jag har fått en helt annan respekt för fågeln. Efter helgen var jag lite skeptisk då jag så den kamma noll när den letade daggmask. Nu var det nåt helt annat. Björktrasten stod och fångade mask. Den rörde på huvudet och resultatet blev som ovan. Den vecklade ihop masken runt näbben. Ungefär som man gör med garn. Eller lindar ett rep. Det här är en yrkesfågel som kan sina saker. 

Sen flög den upp till boet. Väntas tillökning måntro? 

Sen flög den och ställde sig på en kommandohöjd. Nu gjorde fågeln nåt som fick min aktning att stiga än mer. En mås kommer flygande. Trasten genskjuter den - och ger måsen en tackling. I luften. Måsen seglar därifrån lite stukad. Måsarna som skränar och tror de ska bestämma. Bra gjort av trasten att markera. 

Här en duva. Den satt där go' och glad. Den var bra på att dansa. Mer om det i senare inlägg. 

Sädesärlan - director's cut

Meddelar några director's cut på sädesärlan. Och några funderingar kring den ädla krabaten. Wikipedia ger upplysningar om fågeln som är värda att utveckla. 

Namnet. Tycker man kan fundera på det svenska namnet. Sädesärla tycker jag är lite missvisande. "Sädes-" gör att man tror att det är en fågel som lever på säd. "Ärla" är lite intetsägande. På engelska heter den wagtail. Och det verkar lämpligt då det som utmärker fågeln är dess vickande stjärt. Om man ser på det vetenskapliga namnet heter den Motacilla alba. Namnet lär betyda "den lilla röraren". Både det engelska namnet som det vetenskapliga pekar alltså på fågelns mest utmärkande egenskap. Bör man överväga en ändring av det svenskar trivialnamnet? Vickstjärt vore ett alternativ. Ser att namnet vippstjärt också förekommer lokalt. Vickstjärt, vippstjärt. Det skulle knyta bättre an till namnen på engelska och latin. 

Varför vickar den? Det här med vickandet är intressant. Man tänker att fågelvärldens lärde sen länge har en förklaring till varför fågeln vickar. Men så är det inte. Wikipedia upplyser om några teorier. Vickandet kan vara ett sätt för fågeln att jaga upp byte. Men där finns även andra idéer. Man har framfört att vickningen  kan signalera vaksamhet mot rovfåglar. Eller kan den markera underlägsenhet gentemot överlägsna rivaler. I en studie från Husum i norra Tyskland sökte man räkna på vickandet vid olika tillfällen. Hur många vickningar sker när fågeln pickar? När den matar? När den putsar sig? Och man framförde att vickningen sker särskilt ofta vid tillfällen där vaksamhet är av nöd. Man inser här hur forskningsbar sädesärlan är. Vickandet är kvantiserbart. Hur många vickningar sker vid olika tillfällen? Det kan bli många avhandlingar på det. 

Man kan förstå att stjärtvickning är användbar i många lägen. En fågelstjärt måste vara ett förnämligt signalredskap som man borde vilja nyttja så mycket som möjligt. (ett hugskott: kan vickningarna vara mer avancerade än vi tror? Kan de variera likt morse och uttrycka olika sorters information? Tre snabba vickningar: fiende på ingång. Två vickningar: jag har hittat mat.) Men personligen undrar jag om huvudsyftet ändå inte handlar om att jaga upp byte. Det vetenskapliga studiet av vickningar verkar främst ha skett när fågeln vistas nära boet. Men jag har själv sett hur fågeln vickar när den är ensam på fältet och jagar. Inga rovfåglar eller artfränder fanns i närheten. Stjärten borde då kunna nyttjas till att jaga upp flygfä. Man vet själv hur det är när man jagar nåt kryp. En fluga, säg. Man står där med smällan. Flugan gömmer sig nånstans. Var tog den vägen? Genom att vifta med smällan kan man då ofta jaga upp den. På samma sätt är det när flugan ser stjärten vicka. Då är det som att en smälla eller en tidning kommer farande. Bäst att sticka.  

Fågeln i dikten.  Nätuppslagsverket upplyser att fågeln är ortstrogen både för vinter- och sommarkvarter. Och att de svenska sädesärlorna gärna tar sitt vinterkvarter i Israel och i Egypten. Och då undrar man om det var sädesärlan som Tegnér tänkte på när han skaldade om flyttfåglarna: 

Så hett skiner solen på Nilvågen ner
och palmerna ge ingen skugga mer. 
Då griper oss längtan till fädernejorden
och tåget församlas. Mot Norden! Mot Norden! 

Fågeln i sägnen. När man börjar plåta fåglar inser man att vissa fåglar har en särskild karisma. Tranan är en sån. Sädesärlan en annan. Och man märker sen när man läser på att dessa fåglar också lever särskilt i folkens sägner. Om sädesärlan verkar bara finnas goda ting. På Azorerna finns en sägen att sädesärlan hjälpte till att sopa igen spåren i sanden när Josef och Maria flydde genom öknen till Egypten. Och därför välsignades fågeln av jungfru Maria. Och det är därför som fågeln alltid är glad och att ingen vill skada den. Fågeln heter också maríuerla på isländska. Marieärla. Azorerna och Island, förvisso fjärran skilda men atlantöarna verkar här tänka lika. 

Men här verkar det som att kultur, vetenskap och religion drar åt samma håll. Vetenskapen menar att sädesärlan flyttar från Israel och Egypten. Dikten hakar på. Och bönderna har genom seklerna märkt att fågeln dyker upp kring den 25 mars. På Marie bebådelsedag kommer den och tar med sig våren. Och fågeln märker hur mänskorna tycker om den. Hos mänskan får den skydd. Mänskorna ogillar rovdjur, skyddar fågeln från dess fiender. På mänskornas ängar kan den bygga och bo och där kan den skutta och jaga sin föda. Fågeln jagar flugorna som inte gör nån mänska glad. Goda cirklar uppstår och mänska och fågel kan leva i skön harmoni. 

Det goda fågellivet. Om man inte var mänska och i stället vore fågel, vilken fågel skulle man då vilja vara? Det första man tänker är att man skulle vilja vara en rovfågel. En örn - det måste väl vara det bästa? "Flying high, flying high in the sky, flying high in the sky like an eagle" (tänk musikvideon med Abba). Och visst vore det nåt att kryssa däruppe och med djävulsk skarpsyn spana ner efter byte. Men det jag undrar är om livet som rovfågel ändå är så trevligt. I vardagen. Går man inte omkring och är ständigt svulten? Rovfåglarna är desperados. Vissa kan nog ha det bra men de flesta lever en eländig existens. Att leva sist i näringskedjan är tufft. Det är nog ingen slump att rovfåglar ofta är utrotningshotade. Livet är också slabbigt. Att stoppa i sig möss och sorkar. Nej, känns tveksamt. Den främsta fördelen man har som rovfågel är kanske att man är mindre utsatt för rov. Inte många ger sig på att plundra ett örnnäste. Tror ändå att livet som rovfågel är överskattat. 

På motsatta sidan har vi kornätarna. Att leva som höna eller gås eller som duva - kan det vara nåt? På pluskontot är tillgången till födan. Den är nog oftast god. Ett stort plus i djurvärlden. Samtidigt blir livet enahanda. Att gå omkring där och picka dagarna i ända. Kan inte säga att det lockar. Att leva på frön och bär känns då bättre. Man får se sig omkring lite mer. Flaxa runt. Hitta en ny buske. Det kanske räcker? Den stora utmaningen är ändå att få livspusslet att gå ihop. 

Men hur är det att leva på fisk? Fiskande fågel, kan det vara nåt? Man har sett bilderna. En rovfågel dyker och slår och kommer upp med en stor och glänsande fisk i klorna och så flyger den där majestätiskt över vattnet. Och man tänker: tänk om man vore en fiskgjuse. Men här gäller det att hålla huvudet kallt. Inte låta sig förföras av rovfågelfotografins glamour. Att fiska som det framställs på bilderna - hur ofta händer det i verkligheten? Min gissning är: inte ofta. Nej, om man vore fiskande fågel skulle man nog hellre vara en mindre iögonfallande men mer helgjuten och kompetent art, typ sillgrissla. Bo i kollektiv ute på Atlanten. Då kan man nog leva gott. Fisk är också bra mat, den blir man intelligent av. Fast det är ändå ett visst slabbande. Jag undrar ändå om fiskaren lever det bästa fågellivet? 

Min idé är att det bästa fågellivet återfinns bland insektsätarna. Ett liv mellan kornätarens enkla tillvaro och rovfågelns osäkra existens. Det finns gott om insekter här i världen. Läste en gång att sjuttio procent av alla djur är insekter. Konceptet tre kroppsdelar och sex ben verkar framgångsrikt. Insekternas produktivitet gör samtidigt att de som vill äta dem kan leva gott. Och insekter är bra mat. Det är som att äta räkor med skal. Inget slabbande. Många fåglar försörjer sig som insektsätare. Sveriges vanligaste fågel är lövsångaren. En doldis ändå för de flesta. Den håller till där bland löven, fångar insekter och sjunger. Det verkar finnas ett samband mellan att leva på insekter och att sjunga. Fåglar som äter insekter sjunger gärna. Medan fåglar som livnär sig på andra sätt ofta skriker, tjattrar, kacklar och gal. Men om man sjunger är man glad. 

Men alla dessa fåglar som håller till i skogen som lever på kryp och som sjunger. Jag har ingen personlig erfarenhet av dem. Så jag kan inte säga om de lever bra. Även om jag tror att det är så. Men sädesärlan har jag iakttagit på nära håll. Har med egna ögon sett vilket bra liv den lever. Hur den skuttar runt där på gräset och jagar flugor. En lagom sport. Så därför tror jag att om jag skall återfödas skulle jag vilja göra det som sädesärla. Ifall karman räcker till. 

Sädesärlan - del 3

Sädesärlan fortsätter sitt värv. 

Man tröttnar aldrig på att iaktta den. 

(...)

Fågeln får den där bestämda blicken. Nu vet jag vad den betyder. 

(...)

(...) 

(…)

...den här gången gör den inget misstag. Fågeln står där i triumf. Med patenterad vickning på stjärt. 

Sädesärlan - vad ska man säga om den? Det är en underbar fågel. Jag är frälst. 

PS. Jag är på väg upp i lägenheten. Är nöjd med tillvaron. Vet att det finns bra grejer på kortet. Tänker mig en dusch, laga mat, sedan pyssla med bilderna. Njuta helgen. Men när jag öppnar dörren, vad ligger i tamburen? Vår fågelvärld! Senaste numret. Som ytterligare dessert. Det är bara inse. Det är påsk. Det är långhelg. Man är ledig. Stan är full av fågel. Livet är gott. 

Sädesärlan - del 2

Det är verkligen en sädesärla! 

Den skuttar runt över gräset. Letar flygfä att fånga. Jag blir genast förtjust. 

En skön liten krabat. 

Då och då stannar den upp och vickar på stjärten. 

Nu fäster den blicken. 

Den har helt klart fått korn på nåt. Den ökar takten men släpper inte blicken. 

Nu går det undan..

..förbereder attack..

(…)

..där är djuret! 

(…)

Fågeln saktar in, stannar upp. Attacken avbryts. Djuret kommer undan! 

Det blev en ärlig fight. Man tror att fågeln alltid ska vinna. Men den här gången lyckades djuret ta hem segern. Fågeln står kvar, lite snopen. 

Men så får den syn på nåt igen..

.                                                                                                                                               fortsättning följer

Sädesärlan - del 1

Igår var det skärtorsdag. Ledig dag. Tänkte att jag skulle plåta lite fågel. Men ville hålla mig i kvarteret. Gick därför ner på Maria kyrkogård. Finns en del liv där. Kanske man kunde få nåt. 

En koltrast satt i gräset. Jag tänker att koltrast är inte illa. Den spanade uppåt. Något brummande ljud i luften ovanför.  

Bara en ambulans. Inte mycket att plåta. 

Då ser jag en ekorre lite längre bort. Den klänger i ett träd. Den kliver ner. Jag slänger mig på marken. Kurren korsar gången! 

Kurren klättrar upp i ett träd. Jag följer efter. Var tog den vägen? Hittar den inte. Men där! En fågel. En stare? Inte fy skam. 

Jag blir avbruten av öronbedövande skrän. Några måsar har ställt sig bara någon meter ifrån mig. Andra måsar sluter upp. Jag inser att det är en maktdemonstration. En härskarteknik. De vill få bort mig därifrån. 

Där går måsarna och blänger. Det är så nedrigt. Jag har samma rätt som andra att vara där. 

Får börja om. Hur är det med staren? Den är kvar! Kan fortfarande bli nåt. 

Men måsarna ger sig inte. De fortsätter att provocera. De vill störa mig, få mig att tappa skärpan. Och de lyckas. Står där förvirrad. Vad ska jag satsa på? Kurren? Staren? Kanske ändå bäst att gå därifrån? 

Då ser jag nåt. Uppe i ett träd. Där, till höger. En stjärt sticker ut. Var det inte…en sädesärla? Har förstått att bloggarkollegorna uppskattar fågeln. Den anses som ett vårtecken. Att vara tidig med att plåta fågeln ger status. Känner att jag absolut vill ha en bild på denna. 

Jag kliver runt trädet. Var tog den vägen? Där! En fågel. Men är det en sädesärla? Nej, jizzen känns inte rätt. 

Farhågorna besannas. En talgoxe. 

Känner inte för talgoxen idag. Men där! På marken en stare. Den gräver i marken. Är den ute efter mask? På kyrkogården finns bra med mask. Sovgästerna under jorden hjälper till med det. 

Det blir dock ingen mask. Staren skjuter en tomhylsa. Den får kamma noll. 

                              (Anm. Staren är en björktrast.)

Får pröva nåt annat. Där! En koltrast korsar sitt spår. Koltrast är trots allt inte så dumt. Jag började med koltrast. Kanske får jag sluta med den. Följer efter. 

Det jag sedan skådar får mig att släppa allt..

.                                                                                                                                                  fortsättning följer