I Heron City

Var i Heron City häromdagen. 

Stället sjöd av aktivitet. Många ville ställa boet färdigt till häckningen. 

En inbyggare på jakt efter virke.  

Många grenar att välja på. 

(…)

Inbyggaren stannar upp. Vänder sig mot solen. Njuter av stunden. 

Dags att jobba. 

Inbyggaren hittar några schyssta grenar. Lite väl mycket? 

Till slut faller valet på en enklare pinne. Gott dagsverke! 

Jag tycker om fåglarna. De är våra medvarelser - vi kan lära av dem. Varför oja sig över världens affärer? Tillvaron är ett förtrollat paradis. Det är vår! Låt oss bygga bo. Låt oss häcka. Njuta stunden. Fånga dagen. 

Århundradets affär

Stenbrott trendar bland kollegorna. Jag hakar på. Vill slå ett slag för en plats som gett oss svenskar mycken ära. Ytterby gruva. 

I Vaxholms skärgård ligger den. Platsen ser inte mycket ut för världen. Den är visserligen inte okänd men heller inte känd. Om man jämför med de platser där den svenska äran vunnit namn. Breitenfeld. Narva. Fraustadt. I Altranstädt höll Karl den tolfte hov. Då låg världen för våra fötter. Hertigen av Marlborough kom från England och bad om audiens. Och efter krigiska bragder sökte sig den svenska anden nya vägar. Steg djupt i forskningen och höjde sig i sången. 

Men vilken forskning handlar det om? Vilken sång? Vi måste medge. Att jämfört med nordiska grannarna har våra andar inte samma rykte. Filosofer, teologer? Danskarna har Kierkegaard. Vi har Swedenborg, vidskepelsens profet. Kompositörer? Norge har Grieg, finnarna Sibelius. Vi har Alfvén. Visst, Midsommarvaka är fin, men är det på samma nivå? Fysiker? Danskarna har Bohr. Vi har Ångström. Okej, han har blivit ett mått som är standard när man vill mäta smått. Men Bohr är yppersta världsklass. Men om än alltså våra andar inte har räknats bland de största finns det ändå ett område där ingen kan klå oss. Kemi. Är det nåt som vi svenskar kan så är det kemi! Berzelius och gänget. Under den långa freden gick de lös och visade vad det svenska snillet handlar om. 

Och det är därför som systemet ovan skänker sån glädje åt en svensk. Periodiska systemet med alla grundämnen. Med flaggor för landet som upptäckte det. Och det faller sig så att bara britterna har upptäckt fler grundämnen än Sverige. Och det är viktiga grundämnen. Med låga atomtal. Ju lägre atomtal, ju mer status. Så är det bara. Sverige har alltså upptäckt grundämnen som syre, litium, kisel, nickel, kobolt och klor.  Man frågar sig: utan oss, hade den moderna världen funnits till? Hade det funnits datorer? Elbilar? Simbassänger? Förutom de välkända ämnena med låga atomnummer finns också ett antal lite längre ned i systemet. Vad är det för några? ”Tb”, ”Ho”, ”Er”, ”Tm”? 

Året var 2019. FN ville att man skulle minnas hundrafemtioårsjubiléet av det periodiska systemet. Radion gjorde ett reportage. Man tog upp svenskarnas bragder. Och man nämnde Ytterby gruva. Jag hade aldrig hört talas om stället. Fler grundämnen hade upptäckts där än på någon annan plats på jorden. Inte mindre än nio grundämnen hade gruvan som upptäcktsort! Vad sägs om 

Yttrium
Ytterbium
Terbium
Erbium
Holmium
Skandium
Thulium
Gadolinium
Tantal

Färgstarka namn. Märk förresten att Schweiz har upptäckt två grundämnen. De upptäcktes väl i Alperna? Nej, ämnena visar sig vara Ytterbium och Gadolinium. Från Ytterby gruva! 

Jag lyssnade häpet. Blev eld och lågor. Slängde mig i bilen. Ytterby nästa! Stället gjorde mig inte besviken. Lummig och skön låg gruvan där. Lugn och värdig. Ädelt enkel, stilla stor. Några enkla skyltar vittnar om fornstora dar. Annars håller naturen på att ta tillbaka platsen. Inget prål. En plats för kännare. 

Sex år senare. Det var härom helgen. Jag satt och följde världspolitiken. I Washington utspelade sig märkliga scener. USA:s och Ukrainas president skulle skriva på ett avtal. I utbyte mot att USA fick tillgång till så kallade rare earth minerals skulle Ukraina få säkerhetsgarantier från USA, så hoppades man i alla fall. Men sen så hände nåt. Ukrainas president började gräla med sina värdar. Inför öppen ridå! Så det blev inget avtal. Men grälandet gjorde mig nyfiken. Rare earth minerals, vad är det för nåt? De verkar vara värda mycket. Så jag började googla. Spanade in wikipedia. Och det jag då upptäckte fyllde mig med häpnad. Rare earth minerals är samlingsnamn för sjutton ovanliga metaller. Och listan med namn gav känslor av deja vu. 

Scandium
Yttrium
Gadolinium
Terbium
Holmium
Erbium
Thulium
Ytterbium

Ämnena från Ytterby gruva! Världen är liten. Och nu började min hjärna att arbeta. Har fanns tillfälle till affärer. USA vill säkra tillgången till rare earth minerals. I utbyte mot säkerhetsgarantier. Det passar oss perfekt! Vi skänker gruvan till USA. Mot att onkel Sam har vår rygg. Det är bättre än NATO. Denna olyckliga organisation vars bäst före-datum passerades för trettio år sen. Medlemskapet är den största utrikespolitiska blundern sen kalmarunionen. Vi har inga naturliga fiender. Största hotet mot vårt land är antagligen Danmark. De suktar fortfarande efter att återta Skåne. Tanken att Ryssland skulle anfalla Sverige finns hos gårdagsmän och Saab:s aktieägare, men knappast i Ryssland. I Ryssland gillar man Sverige. Karlsson på taket och Pippi Långstrump. Medan Ryssland gillar Sverige ser man samtidigt NATO som det stora säkerhetshotet. Enda sättet som Sverige skulle kunna bli föremål för hot från Ryssland vore därför - om vi går med i NATO! Det är hål i huvudet. Eftersom Sverige nu valt att göra sig till hot mot Ryssland har vårt land nu alltså också gjort sig till måltavla för ryska missiler. Det är som att två motorcykelgäng krigar mot varandra. Hells Angels mot Bandidos. En villaägare tänker då att det är osäkert här. Jag går med i Bandidos! Nej, bättre att hålla sig utanför. NATO är dessutom dyrt. Utanför NATO betalar man en procent av BNP till försvaret. I NATO betalar man två. Det kostar oss alltså sextio miljarder extra att vara med i NATO. Till värdet av minskad säkerhet. 

Och det är därför som Ytterby kan bli en sån bra affär. Vi skänker gruvan till USA. USA har vår rygg. Samtidigt lämnar vi NATO. Sextio miljarder till reformer. Landet tryggt som förr. 

Så det är bara att ringa Vita Huset. Och se! Det visar sig att jänkarna har redan varit framme! American Society for Metals. De har redan mutat in gruvan! Så det har blir en snabb affär. Men därunder? EuChemS? Nej eurokrater, hem till Bryssel. Ni har inget här att hämta. Gruvan tillhör USA. Welcome president Trump, welcome vice president Vance. Sweden wants peace. Let us make the deal of the century. Århundradets affär. 

Tomten kommer!

Det hände sig i söndags. Två veckor efter halloween och två veckor före advent.  Älgarna gick man ur huse för att träffa bossen. 

Folket hade samlats utanför NK. Klockan 10.50 var det sagt att det skulle smälla. The big man himself med den röda mulen skulle dyka upp.  

Längs Hamngatan hade man spärrat av trottoarerna. Gå inte ut på gatan! Det struntade folk i. När det var dags så sprang man ut på gatan med mobilen för att filma idolen. Bussar, spårvagnar? Spelar ingen roll, man lever bara en gång. Det viktiga är att få en bild. Och skicka på sociala medier. 

Till slut så kommer han. Gråskimrande hästar bar fram den stadiga vagnen med sin kungliga last. Julens konung är här. 

Där är han! 

 Tomten hälsar på fansen. Begeistrade står de med sina mobiler. Påvevibbar här. 

Tomtekaoset fortsätter. Ett mottagande som vore det Håkan Hellström eller Taylor Swift. Några sorgliga bilar tror att de ska passera Hamngatan. Lycka till med den, ni.  

Tomten går in på NK. Han sätter sig på sin tron. Han ska hälsa på barnen. Mammorna är där med sina dyrgripar. 

Hängde kvar ett tag bland fansen. Tänkte att jag skulle få en närbild på tomten. Att bli reportagets clou. Men det blev bara för mycket. Jag ger upp, går och ställer mig bland musikerna. Lugnt och skönt. Vi konstnärer måste hålla ihop. 

Några reflektioner kring tillställningen. Det första man funderar över är tidpunkten. Det är alltså mitten av november. Och julskyltningen drar igång. Det är officiellt: När NK börjar skylta - då är julen igång. Så är det bara. Måste dock erkänna att jag tycker det är bra. För några år sen hade jag knorrat. Är i grunden konservativ - ogillar när man rubbar på traditioner. När jag växte upp var det första advent som gällde. Då började julen. Krämarna försöker som bekant alltid rubba på tiderna för att få sälja mer. Fastlagsbullar anser krämarna varar från tjugondag knut till annandag påsk. Redan i slutet av oktober börjar julmusten dyka upp i butikerna. Kräftor ska säljas hela året. O s v. Och det var väl främst därför jag var emot att julen började krypa ner i kalendern. Var rädd för att om man började tumma skulle snart julen snart börja nån gång i september. Nu har jag dock insett att det kommer aldrig att ske. Orsaken stavas Halloween. Det är i och för sig också en högtid som jag varit skeptisk till. Har sett den som en vulgär USA-import som inkräktar på vår egen Alla Helgons Dag. Men krämarna var de som införde Halloween - och de älskar den. De kan skylta, sälja prylar. Ungdomen har fattat galoppen. Och det som gör Halloween så bra är att det är en jul-stopper. Med Halloween den första november kommer julen aldrig att krypa längre ner än den nu är. Två veckor efter Halloween - tidigare går det knappast att börja. Så den moderna kalendern kan nu sägas ha satt sig. Halloween den första november - julen börjar två veckor senare. Andra söndagen efter Halloween är skyltsöndagen. 

Och säsongsmässigt så är det också rätt. Oktober och november är månader som man gärna kan vara utan. Det stora mörkret som breder ut sig. Kylan som börjar leta sig in i märg. Att utöka adventstiden till sex veckor - varför inte? Ja, helt rätt! Men hur ska man göra med kalendern? Ska man ändra på första advent? Nja, tror inte det behövs. Man kan göra en prequel. Skyltsöndagen är minus andra advent. Så kommer minus första advent, sedan första advent..Julsäsongen, den varar i nio härliga veckor. Från minus andra advent till tjugondag Knut! 

Förresten, varför är det sånt drag kring tomten? Varför behandlas han som en rockstjärna? Måste säga att jag blev förvånad. Som påven. Fick som sagt lite påvevibbar. Vis man i vitt. Påven, tomten, Gandalf. När påven åker runt med sin popemobile så brukar skarorna samlas. Men det är mer begripligt. Påven har trots allt hand om nycklarna till pärleporten. Inte undra på att det blir drag. Men tomten? Han sitter i och för sig på klapparna. Men är det nån som tror på det idag? Föräldrar vet mycket väl att det är de som står för fiolerna. Är det det att tomten är en kändis? Varför gick jag själv dit? För mig var det annorlunda. Var där med kameran, var där för att bevaka. Så jag hade skäl. Medmänskornas motiv ställer jag mig mer undrande till. 

På fågeljakt

För två helger sen var det fågeljakt. Bloggen var med som inbäddad fotograf. 

Platsen var Hälsingland och djupa norrlandsskogar. Orten var Kårböle. Körböle på lokalspråk. Det var jakt på skogsfågel, orre och tjäder. Två jägare och två hundar. Fjella och Darla, två rutinerade engelska pointers. Jakten går till så att hundarna förses med gps-sändare. Hundarna spårar upp byte i skogen och ställer sig och markerar när de hittat fågel. Då gäller det för jägarna att ta sig dit. 

Terrängen bjuder på motion. Även för en inbäddad fotograf. 

(...)

Fjella markerar. Jägaren smyger sig dit. 

På kommando jagar hunden upp fågeln så att den lyfter. När den är i luften gäller det att träffa. Ingen lycka denna gång. 

Snabbt genom skogen. Darla står och markerar trehundra meter bort. Nu gäller det att ta sig genom stockar och stubbar. Det här är Sverige! 

Darla på sin post. 

En orre flyger upp. Det smäller till. Pang! Orren dimper ner i en tjärn. Darla visar sig inte bara kunna markera men även apportera. 

Skytten med orren. 

Dagens hjältar stavas hundarna. Jag har inte varit med på fågeljakt tidigare så det var en upplevelse att se hundarna arbeta. De är yrkesvarelser ut i fingerspetsarna. Under ett pass kan de springa flera mil genom besvärlig terräng. När de ställer sig och markerar kan de stå länge utan att tappa disciplinen. Tjugo minuter eller mer. När en vanlig hund skulle börja skälla och jaga upp bytet så fort den fick vittring. De är starka. De väger kanske arton kilo. Men i en dragkamp kommer man till korta. 

Det är hundar som kan nånting. En bra fågelhund är värd sin vikt i guld. 

I Rockys fotspår

Philadelphia. Den broderliga kärlekens stad. En stad med anor. I Independence Hall skrev man under självständighetsförklaringen.  Här låg Kongressen när staden var USA:s första huvudstad. Liberty Bell, stadens gamla klocka slog här för friheten. Det var här som Benjamin Franklin flög med drakar. Och än mer: här uppfanns the Philly Cheese Steak. Här spelar Philadelphia Flyers. Här utspelar sig The Philadelphia Story. Och här har Joe Frazier sitt hem.  Men allt detta var för mig intet när jag besökte staden i somras. För mig fanns bara ett ställe att se. The Museum of Art History. Inte muséet, men trapporna upp till den. Utsikten därifrån.

Vi pratar om Rocky. Den folksälle boxaren som på vita duken slogs för att bli världsmästare. Skickligt gestaltad av Sylvester Stallone. Filmerna har hängt med sedan ungdomen. Den särskilda behållningen var träningsscenen. I varje film före den stora matchen tränade Rocky till episk musik och det slutade alltid med en löpning. Här är scenen ur tvåan: 

https://youtu.be/JBNOsPP2yhw?si=hWZRRiqdIlZ-3N4Y 

Rockys träning har alltid tillhört den bästa tändvätskan för att ge sig ut och träna. När man varit slö och hängt på repen har man kunnat se en rulle och så genast har man skuttat ut i skogen med dojorna på fötterna. Eller så har man gått ner i källaren och lyft några stänger. Det var därför med glädje som jag styrde kosan mot stadens konstmuseum en sommarmorgon. 

Se! Där är de. De legendariska stegen. De bara inbjuder till språngmarsch. 

Jag står där uppe och jublar. Då kommer dom! 

Fler än jag hade kommit på tanken! 

(...)

Rockys legendariska fötter. 

Belöningen för den träningsvillige. Att få stå här och luftboxas och sträcka händerna i skyn och känna sig som en vinnare. 

(...)

(...)

(...)

(...)

Det är kultur när den är som bäst. Med en enkel och allmänmänsklig gest lyckas Rocky förena mänskor från hela världen. Inga ansträngningar av stadens myndigheter har behövts. Kulturen är ett levande ting. Den växer spontant och tar sig vägar som ofta förvånar.