Till och Från

Jag plåtar framför allt till och från jobbet. Varje morgon går jag från Södermalm över Skeppsbron eller Gamla Stan in till City där jag jobbar. Ofta finns det fåglar, turister eller annat intressant att plåta.

1 maj - Adelsö

1 maj och strålande sol. Tjugo grader varmt - nej, tjugofyra! Vad göra? Dagen brukar ge två alternativ. Om man befinner sig i Lund kan man gå till Lundagård och lyssna till skönsång. Jag befinner mig dock i Stockholm och då kan man gå och demonstrera. Ser att Vänstern utgår från Medborgarplatsen. Nära och bra. Läge att ta fram plakatet? Men så börjar jag fundera. Krossa kapitalismen! All makt åt staten! Kanske inget för mig. Nej, jag gör som de riktiga arbetarna. Flyr staden.

Jag rustar ryggan och drar mig mot garaget. Den här dagen ser jag fram mot att köra bil lite extra. Jag har nämligen en sprillans ny vindruta! Det var i december. Jag satt på E4:an på väg mot Malmö. Det smäller till. Ett stenskott! Inte så stort, några centimeter. Går att laga. I januari bokar jag en tid hos Ryds Glas. Men det blir inte av. Kring påsk drar jag till Tällberg. Sista dagen när jag ska köra hem. Det är en kylig morgon. Jag sätter mig i bilen - och ser att rutan nu har spruckit upp. En femton centimeter lång spricka. Jag förbannar mig själv och min senfärdighet. Nu börjar stora ångesten. Kommer den att spricka upp mer? Vad kostar det att byta ruta? Jag har bara trafikförsäkring. Har tyckt det varit dyrt med halv eller hel. Tiden går. Snart är det sommar. Jag ska till Island och ta med bilen. Hinner jag fixa rutan? Bilen är tio år gammal - finns rutan att få tag på? Måste man beställa från England? Så i måndags kväll fick jag äntligen tummen loss. Bokade in en tid på nätet. På morgonen kommer besked: vi har beställt ditt glas. Välkommen på torsdag! Torsdag morgon, Valborg. Lämnar in bilen på morgonen. På eftermiddagen kommer sms: din bil är klar! Man uppskattar professionalismen i såna här sammanhang. Som grädde på moset: bilglasverkstan råkar ligga i samma kvarter som mitt garage! Smidigt, smidigt. Nästan så att man skulle vilja få stenskott fler gånger.

Jag sätter mig i bilen och ser ut genom min nya ruta och kör ut ur staden. Så klart man ser! Nybilskänsla. Jag kör Drottningholmsvägen. Vid brommarondellen är det tjockt, tjockt med bilar. Man ska väl inte in till stan och demonstrera? Eller ska man ut till Drottningholm? Nej, kanske bara allmänt ut på landet. Det är så tjockt att jag missar avfarten, får ta en omväg, fortsätta mot Vällingby, ta av och köra strandvägen förbi Ängby camping. Kommer ut igen på vägen mot Drottningholm och korsar bron. Jag har en rutin: jag kör till Brostugan, ett café på Kärsön. Brukar ta en gulasch och kaffe med något gott. Fortsätter sen ut på Drottningholm. Mycket folk där idag. Fortsätter ut mot Ekerö. Stora grushögar och utbyggnad av vägen. Känns överdimensionerat i en sån lantlig idyll. Kör förbi Ekerö. Så kommer man ut på vägen mot Munsö. En åttiokilometersväg, lite kurvig, det finns lite höjdskillnader. Det är en trevlig biltur. Man kan lyssna på nån trevlig pod och njuta stunden. Lyssnar just nu på isländska. Ligger i hårdträning inför sommaren. Passerar Menhammar. Med sina vida vita hagar, Sveriges främsta uppfödare av travhästar. Dock inga hästar ute i dag. Kommer så till Munsö och färjeläget. Färjan har just gått. Det blir till att vänta. Det gör inget, det är bara trevligt. Jag har pole position, en solig sommardag, vevar ner rutorna, njuter stunden. Så kommer färjan. Kör ombord. Kliver ur och upptäcker en sak som jag inte kände till. Jag har alltid tänkt att färjan går på diesel. Men nu ser jag att den drivs med vajer! Vajrar över sjön. Livet är ett smörgåsbord: man lär sig hela tiden nya saker. Färjan lägger till och jag rullar upp på ön. Det är nåt visst med att bo på en ö. Har länge varit sugen. Tänker att det måste vara tryggt. Inte många rånare ger sig ut på en ö - för att sen tvingas vänta in färjan. Fortsätter mot Hovmangården, parkerar bilen, plockar fram kameran. Ger mig ut i nejden.

Ut på en äng. Jag stöter på en sädesärla.

Åldriga ängar och åkrar. Bygden är gammal.

Ser en blåmes. Den ser lite rufsig ut. Eller är det att den kaxar till sig, vill verka tuff?

Går ner mot vattnet. Stöter på en svan.

Och där! Några gamla fina buteljer.

Jag går tillbaks till åkern. Den sluttar upp mot en höjd. Där ligger en ruinstump. Det är lämningarna efter Alsnö hus. Den kungliga borgen där Alsnö stadga skrevs. Den som man läst om i skolan. Året 1280. Då stadgades om stående skatter åt bönderna men frihet åt frälset. Det var slutet på en månghundraårig kamp mellan gamla Svitjod, med makten hos bönder och lagman på tinget - och nya Sverige, med överhet av guds nåde och en stat som på kontinenten. Staten, som tar men inte alltid ger och som privilegierar sina favoriter. Ja Alsnö, en gång var du mäktigt. Men nu ligger du i ruiner.

Platsen har blivit ett litet smultronställe för mig. Jag brukar åka hit nån gång per år. Jag tycker om att sitta här vid ruinstumpen och blicka ut över landskapet. Grunna på tillvaron och tidens gång. Den uråldriga kulturbygden, med sina gamla åkrar och ekar. Där fria förfäderna verkat från släkte till släkte. Ruinstumpen som symbol för en stat som vittrat sönder.

Tvärs över vattnet ser man Birka. Det slår mig. Jag har aldrig varit där. Jag som är så historiskt intresserad. Men jag har aldrig sett en färja när jag varit här. Har tänkt att jag har varit här vid fel tid. Att det inte har varit säsong. Men nu så inser jag att det alltid är fel säsong. Det går inga båtar. Grinden till bryggan är sliten, sliten. Det var länge sen nån färja lade till. Om man ska ta sig till Birka måste man nog ta båt från stan. I år måste det bli av.

Publicerad 2026-05-02 22:30 | Läst 270 ggr 4 Kommentera

Goda nyheter från Maria

Kommer med lite goda nyheter från Maria. Det började egentligen för några dagar sen. Jag satt på kyrkogården på en bänk och njöt av stunden. Då tycker jag mig se. En fågel flyger upp i ett träd. Det var nåt med jizzen. Var det inte...en nötskrika?

Jag går till trädet, försöker få span på fågeln. Men hittar den inte. Men så tänker jag att det kanske var en duva. Det finns många duvor där. Duvorna här på Maria är lite bruna kring bröstet.

Så i går morse. Jag var ute på gården och rekade fågellivet. Då ser jag den. På håll sitter den där. Nötskrikan!

...

Helt klart bor den här på kyrkogården. Kommer den att bråka med skatorna hela sommaren? Det vore mumma!

Publicerad 2026-05-01 09:23 | Läst 206 ggr 3 Kommentera

Kungen 80 år

Bloggarkollegan Corren tipsade om en tillställning. Valborgsmässoafton, kungens födelsedag, kungen fyller åttio år! Bloggen gick ut på stan för att bevaka.

Jag går längs Skeppsbron. Där ligger hon. Dannebrogen. En låg skönhet, med rejäl skorsten för ångan. En sak har jag märkt. Dannebrogen ligger alltid närmast slottet. Kommer ihåg det var likadant när Viktoria gifte sig. Visst, man kan förstå att på den tiden höll dronning Margrethe hov, hon gjorde som hon ville .Men nu är det väl annat läge? Eller det kanske är en gammal grej? Dannebrogen ska alltid ligga närmast slottet.

Jag närmar mig Slottsbacken. Kommer lägligt. Beridna högvakten rider förbi! Där i bakgrunden bernadottarnas överdimensionerade staty på anfadern. Men högvakten, ser de inte unga ut? Beridna högvakten befinner sig helt klart i en föryngringsprocess.

Så kommer jag till Norrström. Mänskor har samlats, dock ännu inte fullt. Däruppe på trappan ses fanbärare med kompnickeplåtar. Är de alla kompnickar?

Paus. Reportaget gör en paus för ett lumparminne. En gång för länge sen gjorde jag lumpen. Kompaniet låg på Lovön. Ibland hände det att man var kompnicke. Man låg då kvar över helgen och höll ställningarna. När man var kompnicke intog man sina måltider vid högvakten på Drottningholm. Jag var alltså kompnicke, körde till Drottningholm, knackade på hos högvakten. Ett befäl öppnar. Han har skruvade mustascher. Han säger: -Vafalls?! och -För bövelen, karl! Talar som befälen gör i 91:an. Minns att jag fick en rörd tår. Det här är kungen, det här är hovet!

Reportaget återupptas. Det börjar närma sig. Det skruvas på mikrofoner.

Och nu börjar fanbärarna vifta med sina fanor. Det är helt säkert. Nu händer det!

Där är han! Födelsedagsbarnet!

Som vanligt är Viktoria bäst på att vinka åt folket. Ingen överraskning där.

Och nu. Flyguppvisning. JAS-plan i mäktiga formationer. Det här är Sverige!

Nu inleds sången. En dirigent, Helene tror jag hon hette, leder den månghövdade kören. Det blir nummer från den svenska repertoaren. Och sen så kommer dagens clou. Kören sjunger "Sverige". Det börjar rycka i tårkanalerna. Ett fint ögonblick. Glädjen att vara svensk.

Sen så uppförs ett nyskrivet stycke av dirigenten och kompositören Sofia Söderberg. Men Sofia dirigerar inte själv! Det var synd, det var henne jag kommit för att se. Men stycket framfördes ändå på ett fint sätt.

Så talar kungen. Han drar ett skämt om att vintern rasat ut, talar om stoltheten och glädjen och gemenskapen vi har. Kungen, han börjar kunna det här. Han är bra.

Så är det över. Folket drar sig därifrån för vidare äventyr på stan. Nöjda med vad de fått skåda.

Då ser jag. En kollega. Hon packar rejälare don. Jag inser mitt misstag. Borde ha tagit med fågeltelet. Alltid bra att ha med sig: man vet aldrig när det kommer till pass. Eller rättare: det kommer alltid till pass.

Publicerad 2026-04-30 20:22 | Läst 260 ggr 3 Kommentera