Vårens glada gäst

I fredags kändes som första vårdan. Så igår gick jag ut på kyrkogården för att se om fåglarna hade kommit. När jag går där och spanar, vad får jag se? 

Över gången ser jag den komma. 

Den var här. Den långväga gästen från Nilens strand. 

När sädesärlan är kommen är våren här. Så är det för mig. 

Test: 180-600 mm vs 600 mm

Bloggen testar två teleobjektiv. Det är Nikons två teleobjektiv: 180-600 mm/6.3 och 600 mm/6.3 PF. Vill påpeka att testet inte är ett proffstest. Det är inte som när Magnus och Martin testar. Det här är mer ett lekmannatest. 

Vad gäller specs. Zoomen är 180-600 mm, bländartal 6.3. Intern zoom! Ett proffsattribut. Gluggen väger 2 140 gram. Den fasta gluggen väger 1 470 gram. Och är 12 millimeter kortare. Vad gäller skärpa anger sajten Photographylife att zoomen löser upp 2 300 linjer. Fasta gluggen löser upp 3 300 linjer. Den är alltså skarpare. Motorerna är också snabbare. 

Dog-on-the-run. Nikkor 180-600 mm/6.3 . Med Nikon Z8. 

I praktiken tycker jag dock att det är inget man märker. Bägge är bra. Att den fasta gluggen är dryga centimetern kortare är uppskattat när man ska få ner kameran i väskan. Ändå: det man märker är vikten. Fasta gluggen är 670 gram lättare. Men samtidigt dyrare. Zoomen kostar omkring 20 000 kronor. Fasta gluggen kostar 60 000. I praktiken betalar man 40 000 kronor för minus 670 gram. 

När det gäller objektiv blir det mycket tyckande. Vill gärna komma bort från det. Ser mig som vetenskapsman. Har därför tagit fram ett objektivt mått. Som kan vägleda köparen. Tanken är att brännvidd är positivt. Ju fler millimetrar desto bättre. Bländartal är negativt. Man vill ha en ljusstark glugg. Ju högre bländartal desto sämre. Samma gäller priset. Ju dyrare desto sämre. Och även vikten. Tungt är dåligt. Framtagna måttet är nu:  

Prisvärdhet = brännvidd / (bländartal * vikt * pris)

Måttet räknas i enheten "millimetrar per kilogram-krona".  Med detta mått får man med zoomen värdet 2,2 * 10^(-3) millimetrar per kilogramkrona. Mer praktiskt: 2,2 mikrometrar per kilogramkrona. Med fasta gluggen får man å andra sidan 1,1 mikrometrar per kilogramkrona. Det är egentligen givet. Fasta gluggen år 30 procent lättare - men tre gånger så dyr. Så man förstår att zoomen är mer prisvärd. 

Birds-in-flight. Nikkor 600 mm/6.3 PF. Med Nikon Z8. 

Men sen så är det det här med praxis. Och man kommer in på subjektiviteten. Det är det här med vikten. Zoomen är förvisso inget tungmonster. 2 140 gram är inte så illa. Det är bara det att fasta gluggen är magiskt lätt. Att få 600 millimetrar till under 1,5 kilo - det är en svårslagen proposition. Å andra sidan: 40 000 bagare är inte trivialt. Det får man nästan en Z8 för. Men ändå. Det brukar sägas att bästa gluggen är den som man har med sig. Men denna inställning kan man räkna enligt följande: 

Prisvärdhet = antalet användningar / pris

Kostnaden slås ut på antalet användningar. Om man räknar så blir fasta gluggen mer prisvärd om den används tre gånger mer än zoomen. Och vad gäller egna bruket tror jag det är så. 

Att välja objektiv är som att välja partner. Vill man ha en som ser bra ut och är duktig på alla sätt? Eller en som är en skönhet men som kostar mycket pengar? Det finns inget rätt och fel. Man måste klämma och känna, avgöra vad som är bäst för en själv. 

Understundom tager jag mig en genever

Har nu beslutat mig. Att ändra praxis. Känner måste hänga med i tiden. Kommer att i fortsättningen inte bara framställa bilder rent dokumentärt - men även göra det till lägre kravet dokumentärt. Kommer ock i fortsättningen att avstå från att klistra in - men inte avhålla mig från att klippa bort. Detta enligt den kunskapsfilosofi som redogjorts för i förra inlägget. För att lägga band och stävja bruk har jag beslutat att inskränka nya praxis till max två gånger per år. (Är här inspirerad av John Gotti: vikten av parametrar). När jag frångår principen om rent dokumentär framställning kommer det att framgå i tillhörande bildtext. Har därmed i och med följande bild förbrukat femtio procent av årliga kvoten: 

Grand pas de deux. Hornborgasjön, 2026-04-03. Bilden handpålagd enligt principen: Understundom tager jag mig en genever. 

Dokumentärt

Det var när jag hade varit vid Hornborgasjön och plåtat tranor. Jag hade tagit en bild på två tranor. De spelade så fint med varandra. Grand pas de deux. Vilken bild! Om det inte hade varit. En tredje trana står i bakgrunden och betar. Sumpar scenen. Och det är då man tänker att det vore bra om den där tredje tranan inte fanns. 

Att klippa och klistra har inte varit min grej. Det har delvis haft med språkbruket att göra. Att behöva skriva att en bild är manipulerad har verkat avskräckande. Föredrar det svenska ordet handpåläggning. Ett ord som uttrycker omsorg och ansvar. Men nu så märker jag att språkbruket har ändrats. Fotosidan talar inte längre om en manipulerad bild. Nu säger man att den inte är rent dokumentär. 

Dokumentärt. 

Det ligger egentligen i linje med min filosofi. Verkligheten är alltför komplex. För att förstå den måste man förenkla. Men hur gör man det? De gamla grekerna skilde på det som är väsentligt och det som är tillfälligt. Essens och accidens. Vad är ett sjukhus? För att räknas som ett sjukhus måste det finnas läkare och sjuksköterskor. Där kan också finnas en blomaffär. Men den är inte väsentlig: ta bort blommorna och stället är ändå ett sjukhus. Tänkandets konst är att kunna skilja det väsentliga från det tillfälliga. För att kunna visa på samband är den skicklige vetenskapsmannen orealistisk i vad som antas om tillfälliga ting - det må rentav tänkas bort! - men realistisk i vad som är väsentligt. Mot detta står den som säger att då verkligheten är komplex och då allt hänger samman måste allt finnas med. Visst kan man tycka så. Men då brukar det bli taxonomi och namngivning och uppräkning av fakta. Inte samband, inte lagar.

Dokumentärt. 

Trots detta tänk har jag varit dålig på att klippa bort. Har knappt använt Photoshop. Har jobbat old school med beskärning och vinjett. Men nu kan Lightroom ta bort på smidigt sätt. Jag bestämmer mig att pröva. Och se! Magiskt. Man markerar på ett ungefär det man vill ha bort. AI fattar vinken. På en sekund är det klart. Jag gillar det jag ser. De spelande tu utan störning. Bilden går från att vara hyfsad till att kunna vinna pris. Jag får blodad tand. Tänker på en gammal bild. Tagen för femton år sen. En bild på en måsunge som samspelar med en gående man. En bra bild. Om det inte hade varit för ett löv. Det där j-a lövet, det har retat mig i femton år. Det är inte bara det att det är knivskarpt. Det ligger på en ljusstrimma. Det är som att lövet står i rampljuset, är huvudnummer. Jag prövar åter Lightrooms nya konster. Gillar det jag ser. 

Rent dokumentärt. 

Men så uppstår eftertankens kranka blekhet. Är det här den nya praxis? Hur kommer det att sluta? När man ger sig in på brottets bana. Det börjar med snatteri och slutar med bankrån. Men måste det sluta så? Kan man inte jobba som vanligt, beskära och mörka hörn - men nån gång när det passar eller måste till så nyttjar man de nya verktygen? Som en person som tar sig en snaps två gånger om året. Men kommer det att funka? Är du typen?  

Rent dokumentärt. 

Det är som John Gotti sa. I filmen med Armand Assante. Parameters, rules. En hedersman är en som vet gränser. Som följer en kod. Parameters, rules.  

Ännu några tranor

Efter en helg vid Trandansen är det inte som att man saknar bilder. Meddelar än några. 

(.)

Birds in flight.

(.)

(.)

(.)

(.)

(.)

Bird in flight. 

Spontan komposition. 

Kollega. 

Rote. 

(.)

(.)

/Slut