Det här ögonblicket finns bara nu

Doft av Bäver.

Träden står tysta, några bär spår av nattens arbete, fibrer fransade, bark blottad efter tänder som vet exakt hur mycket de ska ta och hur mycket de ska lämna.
Det doftar färskt trä, nästan som bröd, här har någon skapat förändring utan att begära applåder.
Gnagskärvorna blänker som guldstoft i på marken.

Jag står bredvid och betraktar, jag vet att jag är del av samma dragning, att vilja forma världen.

Och någonstans en bit bort hörs ett plask, som en punkt i en mening.Bävern simmar vidare, men dess handling stannar kvar, ett bevis på att nattens mörker inte är slutet utan början på något nytt.

Solen lyfter högre, och världen blir mer än den var för en timme sedan.
Morgonen känns ny, inte för att tiden gått, utan för att någon vågade lämna märken i den.

Täten

Det är november och blå timmen, den sortens morgon som tycks glömma ljuset. Luften är fuktig, nästan tung, och världen går i blågrå toner.
Asfalten glänser svagt av nattens regn, träden står som trötta skuggor längs stigen.

Freja går först, som alltid.
Stegen är bestämda, svansen som en fana i mörkret tassarna skriver rytmer i gruset och varje andetag hon tar är ett trots mot trögheten.

Freja vet ingenting om väderlekar eller veckodagar, men hon vet riktningen, framåt.

Alltid framåt.

Strömsbro, numer en stadsdel i Gävle

4 km norr om Gävle centrum ligger Strömsbro, området är uppbyggt med gatorna som ett rutnät och alla hus är byggda på tomtgränsen mot gatan, därför går alla som bor i Strömsbro mitt i gatan och inte på trottoarerna.

Testeboån flyter igenom Strömsbro som har växt upp kring kronobränneriet från 1776, tillhörande sädesmagasin, textilfabriken Gefle Manufakturaktiebolag från 1874.
Textilfabriken hade Europas största vattenhjul som drev spinnerimaskinerna samt tillhörande arbetarbostäder.
Strömsbro herrgård finns även och är ett av de större bostadshusen.
Fram till 1990-talet fanns även en senapsfabrik, HGS, som numera är bostäder.

Snart är alla löv borta

De sista klamrar sig fast vid grenarna som händer som inte vill släppa taget.
Vinden pratar med dem, en viskning, en påminnelse om att allt måste falla.
Marken ligger redan strödd av förgången färg – rött, guld, brunt – en sista glöd innan vintermörkret drar sitt täcke över världen.