Midvinter

Snön ligger tungt över midvinterlandskapet.
Den pressar sig ner, lager på lager, tills marken glömmer sin egen form.

Taken böjer sig i tyst lydnad och stigarna försvinner, som om de aldrig varit menade att följas.

Varje steg sjunker ner i ett dämpat motstånd, som om jorden vill hålla kvar det som rör sig, påminna om stillheten som är årstidens sanna språk.

Allt blir långsammare under snöns tyngd, varje steg en eftergift, varje andetag ett litet moln av motstånd.
Ljuset är inte ett ljus utan ett tillstånd, det sipprar fram sent och tveksamt, grått som kall aska, och dröjer sig kvar utan värme. Skuggorna är mjuka, de har inga skarpa kanter, bara ett ständigt halvmörker som gör dagen osäker på sig själv.
Tystnaden är tätare än snön, den dämpar inte bara ljud utan även tankar.

Midvintern håller världen i ett stadigt grepp, inte hårt, men orubbligt och i det dunkla ljuset får även det som är dolt vila, samla kraft, vänta.

Naturens fyrverkeri

Inte som en markering, inte som ett löfte, utan som ett ögonblick.
Ett av de där sällsynta när världen verkar medveten om sig själv.

Solens avsked var varken riktat mot kalendern eller framtiden, utan mot oss som råkade se.
Miljarder iskristaller brydde sig inte om årtal, bara om ljusets vinkel och luftens kyla.

Och ändå, mitt i denna likgiltighet, uppstår mening.
För vi människor kan inte låta bli att tolka.
Vi vill tro att himlen blinkade åt oss, att färgerna var en välsignelse, att 2025 fick gå i vila med skönhet snarare än buller.

Kanske var det bara nyårsfyrverkeriet på Singö.
Eller kanske är det just så lyckan ser ut när den inte försöker säga något alls.

Adjö 2025 och vi önskar er alla ett gott 2026.

Årscirkeln sluts

I morgon sluter året sin cirkel och stiger varsamt åt sidan.
Ett nytt år står redan i dörröppningen, ännu oskrivet, med fickorna fulla av möjligheter.
Vi lämnar spår bakom oss, av skratt, lärdomar och stilla stunder och bär dem med oss som ljus i vintermörkret.
Med hopp i bröstet och blicken framåt hoppas vi att det som kommer blir ett år att minnas med glädje, värme och mening.
*
Gott nytt år till er alla.

Gryningen på annandag Jul

Siluetterna stod stilla mot gryningens ljus.
Himlen öppnade sig långsamt, som om natten motvilligt släppte taget, och färgerna rörde sig försiktigt mellan kallt blått och ett nästan blygt rosaskimmer.

Annandag jul höll allt i ett varsamt mellanrum, det som har varit klingade fortfarande och det som ska komma hade ännu inte krävt sin plats.
Siluetterna stod kvar, tålmodiga, medan dagen föddes.
Världen kändes för ett ögonblick hel.

Nu är det tre dagar kvar av det gamla året och vi ser fram emot det som kommer.

Nattskift

Det är någonting särskilt med årets sista dagar.
De går långsamt, som om tiden själv drar in ett djupt andetag innan den vänder blad.
När året tar slut är det inte ett farväl.
Det är en paus.
Ett andetag.
En chans att stå stilla en stund och känna efter hur mycket man faktiskt förändrats

Vi vandrar längs stigen ner till Kottlasjön.
I gryningens tunna ljus ligger spåren kvar som viskningar på marken, trädstammar tuggade till mönster av halvmånar, flisorna glimmar blekt, strödda som brödsmulor på marken, ännu fuktiga av nattens arbete.
Här har tänderna gått metodiskt fram, ett tålamod av trä och vatten, någon arbetade här medan världen sov.
*
Vi önskar er ett gott slut på året.