Väntan

Efterdyningarna av Dave ligger kvar som en darrning i luften, som om själva vädret ännu inte bestämt sig för att släppa taget.
Vinden drar genom grenarna med en rastlös envishet, rycker i det som fortfarande står, viskar i det som nästan gav vika.
Regnet faller inte längre i raseri, men heller inte i vila, det smattrar på fönster, det droppar, det återkommer, som ett minne som vägrar blekna.

Marken är tung, mättad, doftande av jord och något omrört.
Pölarna speglar en himmel som ännu inte klarnat, ett grått som dröjer sig kvar mellan ögonblicken.
Allt verkar hålla andan.

Till och med fåglarna har dragit sig tillbaka.
De sitter uppburrade på grenar, små tysta bollar av fjäder och väntan.
Deras sång har tystnat, ersatt av en stilla vaksamhet, som om de lyssnar efter något som ännu inte kommit.

Det finns en paus i världen nu, inte lugn, inte ro, utan ett mellanrum.
Något har passerat, men något annat dröjer vid horisonten.
Alla känner det, i kroppen, i luften, i det dämpade ljuset.

Alla väntar.

I väntan på stormen Dave

Allt står stilla, som om världen håller andan.
Luften är tung men orörd,
ett tyst löfte om något som ännu inte hänt.

Träden står som vakter i väntan,
bladen darrar inte ens,
som om de vet att minsta rörelse
skulle väcka stormen för tidigt.

Ljuset förändras långsamt,
får en ton av något kommande,
något som samlar kraft bakom horisonten.

Det är i denna stillhet,
i detta ögonblick mellan lugn och kaos,
som naturen visar sin största närvaro.
En paus, en viskning,
innan himlen öppnar sig
och allt börjar om.
*

Ha en fin Påskdag

Dockussåpa på bästa sändningstid

Han har gjort det som ingen annan ens vågat drömma om.
Med en handrörelse, som om han drog i en osynlig tråd, har han kidnappat världens nyhetsflöden och förvandlat dem till sin egen privata dockussåpa.
En scen där kamerorna aldrig slocknar, där varje sändning blir ett avsnitt i ett drama han själv regisserar.

I denna märkliga teater får världsledare spela biroller, statister, ibland karikatyrer av sig själva.
Han kastar repliker som förolämpningar, låter förnedringen bli en sorts valuta, och den som inte nickar i takt med hans ord förvandlas till nästa måltavla.

Ekonomin, denna sköra organism, har han gjort till ett brädspel utan regler.
Monopol där han själv äger banken, gatorna, hotellen och rätten att slippa betala hyran.
När kortet säger ”Gå i fängelse” river han det itu och ersätter det med ännu en scen där någon annan får stå skamstock.

Och rollerna han delar ut… De är som hämtade ur en dålig tv-serie, där skådespelarna inte ens hunnit läsa manus.
Ändå förväntas de spela sina delar med övertygelse, som om världen vore en kuliss och verkligheten bara en kuliss bakom kulissen.

Allt detta i en värld som fortsätter snurra, trots att någon tycks ha tagit kontroll över strålkastarna och vägrar släppa taget.

*

Påskafton och vädret är antagligen orsak till texten ovan, de enda färger jag hittar är de som förra hösten lämnade efter sig.
Det är så mörkt att vi till och med tände ljus till frukosten.

Långfredagen

Det en dag som har förändrats, men aldrig helt försvunnit.

På 1960‑talet låg långfredagen tung över landet som ett grått täcke.
Gatorna var tomma, radion dämpad, barnen viskade.
Det var en dag då tiden gick långsammare, nästan motvilligt.
Affärerna var stängda, biograferna mörklagda och Sverige höll andan i vördnad.

I stugorna var familjerna samlade, inte för fest utan för eftertanke.
Det är en dag av stillhet, nästan sträng i sin tystnad.
Man gick inte ut i onödan. Man skrattade inte högt.
Det var som om hela landet försökte dela Jesu lidande genom att sakta ner sin puls.

Nu på 2000‑talet, är det en ny sorts högtid.
Sverige är ett land där traditioner blandas,
där religiösa rötter samsas med sekulära grenar.
Långfredagen är en del av ett längre påsklov,
en paus snarare än en prövning.

Det är en dag för återhämtning, reflektion eller helt vanlig ledighet.
Människor vandrar i naturen,
äter långfrukost,
träffar vänner.
Tystnaden är inte längre påbjuden,
men den som söker den kan fortfarande hitta den,
på skogsstigar, i kyrkorum, i egna tankar.

Kanske är det just det som gör långfredagen så svensk idag,
det är en högtid som bär både tystnad och rörelse,
både historia och nutid,
både allvar och lättnad.
*
Vi önskar er en fin helg.

Med blicken mot solen

Den vita krokusen öppnar sina kronblad som om den prövande smakar på ljuset.
Freja stannar ett ögonblick, hon spanar tankfullt mot soluppgångens första glöd.
En svan passerar över våra huvuden och vi fortsätter vår vandring, steg för steg rakt in i det växande ljuset och någonstans inom oss spirar tanken att nu, nu måste väl ändå våren vara här.
*

Vi önskar er god natt och en fin Skärtorsdag