Innan soluppgången

Innan soluppgången är världen som mest hoppfull, en viskning om nystart, en påminnelse om att allt kan börja om.
Här i gränslandet mellan natt och dag dröjer världen kvar i ett stilla ögonblick mellan dröm och verklighet.
En ljusstrimma syns vid horisonten, snart ska mörkret ge vika och färgerna vakna.

Fredag igen

Veckan lägger sig att vila som en hund i solstrimman.
Vi är hemma igen efter vår morgonpromenad, det är veckans sista arbetsdag och morgonen bär ännu spår av vardagens rytm, men redan i kaffets doft anar man en öppning, en lucka mot helgen och de äventyr som väntar.

Ett stråk av guld

Horisonten glöder i bleka nyanser, först tveksamt rosa, sedan allt djärvare i guld och brinnande orange, trädens löv glöder i morgonsolen och skuggor blir till konturer.
När solen slutligen bryter fram känns det som om allt inom oss vaknar till den nya dagens möjligheter och äventyr.

Vakna, för solen har något nytt att visa dig

Freja väcker mig varje morgon, inte med brådska, utan med en stilla påminnelse om att dagen redan väntar på oss.
Det är tassar som rör mig, en nos som varsamt buffar mot handen, en värme som andas nära mitt ansikte.

Jag tänker att det är en gåva, att alltid få bli påmind om att någon tror på dagen, på promenaden, på dofterna i gräset och på stegen framåt.

Innan världen riktigt vaknar

Träden bär ännu sommaren i sina grenar, men en ny ton har smugit sig in i lövverket, en guldglimt, en viskning om förändring.
Septembergryningen är mjuk och klar, som om himlen vill påminna oss om att varje dag börjar på nytt, oavsett hur gårdagen såg ut.

Luften är sval, nästan skimrande.