Våra steg prasslar i löven

Under träden vilar hösten som en gammal hemlighet, tung av minnen och doft av jord.
Luften är sval och klar, som om världen andas långsammare.
Löven virvlar kring våra fötter när vi går längs stigen, små gyllene skepp som inte vet vart de ska.
Våra steg prasslar, igen och igen, och varje prassel är ett avsked, men också ett löfte, det kommer en ny sommar.

En vanlig grå och regnig oktoberdag.

Regnet hänger som ett tunt draperi över världen.
Mitt i allt det dämpade, faller löv, gula som lyser, de virvlar långsamt, dansar mellan dropparna, landar på marken och blir ett ögonblick av värme i det grå.
De lägger sig över marken, som om träden inte förlorar något utan bara skänker ljus till jorden.

Grått och lite ljuspunkter

En väldigt grå dag, den är inte mörk, inte ljus – bara grå, en paus i färgernas värld.
Men mitt i allt det färglösa lyser små motståndsfickor i guld, koppar, rost och vinrött, som glödande fragment.
Det är som om hösten själv vägrar att ge upp, vägrar att smälta in i gråheten.

Blå timmen övergår i pärlemorfärger

Höstlöv

De faller utan brådska, de virvlar genom luften, bär med sig minnen av solens sista värme.
Varje blad en viskning, ett tyst farväl till grönskan som var.
Marken täcks av ett hav av guld och rost, där varje steg blir ett svagt prassel av förgänglighet.
I vinden dansar de ännu en stund, innan de finner vila, mjukt, stilla, och ändå så oåterkalleligt.