En dag i oktober

Morgonen föds långsamt och dagen börjar molnigt.

När vi tar vår lunchpromenad lyser solen, dess kraft är mild och löven brinner i koppar och guld.
Vi följer slingrande stigar genom skogarna på Elfvikslandet, stegen knastrar under våra fötter.

På eftermiddagen förändras ljuset, det blir djupare, varmare, som om himlen själv vill glöda en sista gång innan mörkret tar över och när solen slutligen sänker sig mot horisonten, tänder den världen i guld och för ett ögonblick är allt stilla.

Höstmörker

Frusna ögonblick

De vet ännu inte hur snabbt tiden inte bara går, utan också försvinner.

Jag försöker fånga, inte bara bilden utan rörelsen, andetaget, ögonblicket där världen är enkel och evig på samma gång.
Ett skratt stelnar till ett minne, en blick fastnar mellan slutare och själ.

Och varje gång jag trycker på avtryckaren viskar jag ett tyst tack till tiden för att den, just då stod stilla.

Verkligt eller overkligt

Man kan inte låta bli att undra om detta verkligen är verklighet eller om man har stigit rakt in i en tavla målad av någon med för stor fantasi.
Kanske är det så, naturen är så overkligt vacker att det blir overkligt.

Till min mamma

Dagens bilder tillägnas min mamma som skulle ha fyllt 90 år i går.
Tack, mamma, för din kärlek som aldrig tog slut och för allt som fortfarande lever i mig.

Jag såg hur molnen bar ditt leende och hur ljuset dansade över minnet av dig.