Bara bilder
Gryningen på annandag Jul
Siluetterna stod stilla mot gryningens ljus.
Himlen öppnade sig långsamt, som om natten motvilligt släppte taget, och färgerna rörde sig försiktigt mellan kallt blått och ett nästan blygt rosaskimmer.
Annandag jul höll allt i ett varsamt mellanrum, det som har varit klingade fortfarande och det som ska komma hade ännu inte krävt sin plats.
Siluetterna stod kvar, tålmodiga, medan dagen föddes.
Världen kändes för ett ögonblick hel.
Nu är det tre dagar kvar av det gamla året och vi ser fram emot det som kommer.
Nattskift
Det är någonting särskilt med årets sista dagar.
De går långsamt, som om tiden själv drar in ett djupt andetag innan den vänder blad.
När året tar slut är det inte ett farväl.
Det är en paus.
Ett andetag.
En chans att stå stilla en stund och känna efter hur mycket man faktiskt förändrats
Vi vandrar längs stigen ner till Kottlasjön.
I gryningens tunna ljus ligger spåren kvar som viskningar på marken, trädstammar tuggade till mönster av halvmånar, flisorna glimmar blekt, strödda som brödsmulor på marken, ännu fuktiga av nattens arbete.
Här har tänderna gått metodiskt fram, ett tålamod av trä och vatten, någon arbetade här medan världen sov.
*
Vi önskar er ett gott slut på året.
Mellanrum
Julen är över för denna gång, den tog slut som ett ljus som släckts, dofter av kanel och apelsin bleknar långsamt och dagarna återtar sin vardagliga rytm.
Framför oss breder det nya året ut sig, oskrivet och öppet.
Det är som en väg täckt av nysnö, där ännu ingen har lämnat några spår.
I horisonten väntar äventyr som ännu inte har fått namn, möten som ännu inte har ägt rum, och drömmar som försiktigt sträcker på sig.
Vi tar med oss det som var, skratt, stillhet, lärdomar och vandrar vidare med blicken lyft.
För även om julen är över, fortsätter tiden att bjuda in oss till mod, nyfikenhet och allt det som ännu kan bli.
*
Ha en fin lördag.
Dagen före dagen före Dopparedagen
Gryningen kom med ett löfte den inte riktigt kunde hålla.
Ljuset var mjukt, nästan förlåtande, och himlen låg klar och öppen som om den tänkte stanna så.
En stund trodde vi på det, på solen som snart skulle ta plats, på värmen som bara dröjde bakom horisonten.
Men morgonen ångrade sig snabbt.
Grå moln drog in utan brådska, täta och tysta, och lade sig över dagen som ett lock.
Det vackra ljuset bleknade, himlen slöts, och det som nyss varit möjligt blev istället ett minne.
Ändå var löftet inte helt tomt.
Vi såg solen, om så bara för ett ögonblick.
Vi vet nu att den finns kvar, bakom molnen, bakom tvivlet och att dagarna trots allt, fortsätter att bli längre.



















