.k. Gatufoto (typ) på väg hem från Slas och vad är det som gör att man tar en bild

På väg hem från Slas-utställningen med kameran i handen funderade jag på vad det var som gjorde att jag ibland valde att ta upp kameran och ta en bild.

Ibland är det nog något ovanligt och iögonfallande som retar avtryckarnerven. D.v.d. något som sticker ut från allt annat där man befinner sig. Ett par ovanliga strumpor på ett par nakna kvinnoben till exempel. Lite semesterslö som man är hade jag inte ställt om kameran från Sergels torgs bländande solljus till T-banans mörka dunkel. Första bilden fick därför en låång exponeringstid och blev vederbörligen något oskarp.

En annan sak jag funderat på är vad det är som gör att man väljer att visa en viss bild. Jag tycker själv om, att i Slas anda, sitta och glo på mina bilder i Lightroom för att se om de vill tala till mig. Jag har flera bilder på kvinnan i strumporna, men det var den första oskarpa som talade till mig. Jag tyckte jag hörde något drömskt så jag valde att lyfta fram detta vid efterbehandlingen.

Ibland är det ljuset på en plats som får mig att stanna upp. I Liljeholmen finns den här uppgången som fick mig att ta upp kameran.

Ljuset var spännande, men det räcker inte för att det skall bli en bild. Stod kvar en stund och såg en liten liten bit av världen passera. Ljuset var spännande men med lite för hög kontrast för att det skulle fungera riktigt bra. Den här bilden är den som talade mest till mig. Jag fick glo rätt länge och jobba en del i Lightroom innan jag försod vad den sa.

Former och mönster är också något som jag tycker är intressant att fånga på bild. Vände jag mig 90 grader åt höger så hittade jag den här vyn. Det var nog det runda locket i motljuset som först fångade ögat, men jag attraherades också av pelarnas former och de vertikala linjerna i fönstret. Väntade även här på att det skulle hända något mer. Här kommer en ensam vandrare.

Helt plötsligt hade jag ett tunnelbanetåg i halva bilden.

Ibland är det själva miljön med allt som finns där som väcker intresset. På vägen hem i bussen fick jag plötsligt syn på vilken brokig samling människor vi var på bussen. Jag har fotograferat rätt mycket  Stockholms kollektivtrafik senaste åren så jag börjar bli lite trött på det gula och blå i bilderna. Prövade att beskära så mycket som möjligt.

Ett annat alternativ var att försöka göra bilden i svart/vitt.

När jag glor på bilderna här i bloggen tycker jag nog att färgbilden är den som talar mest till mig.

Under tiden jag skriver på bloggen kommer jag på allt fler saker som får mig att trycka på avtryckaren och jag inser att inlägget riskerar att bli alldeles för långt. Så, i grunden handlar det nog mest om att att öppna sina sinnen så man faktiskt ser och lägger märke till det som dagligen finns runt omkring oss.

Ha det bra och ta en god titt på det som finns runt omkring, det finns kanske något/någon som vill tala till dig :)

/Kurt

Ps. utställningen fick även Maria har funderat över skapandets drivkrafter och pris. Läs  om det i hennes blogg.