I den här fabriken i Slite på Gotland tillverkas 75 % av den cement som används i Sverige. Cement är ju bindemedlet i betong, krossad och delvis mald sten som med cement hårdnar till ny sten.
Betong används till det mesta i bygg- och anläggningsbranschen. Grundläggning, stommar, bjälklag, broar, sliprar, rör, trottoarplattor, takpannor och ibland fasader.
Tillverkningen orsakar ett av de största koldioxidutsläppen i landet. Bränsle används för att bränna råvaran. Råvaran kalksten avger koldioxid vid bränningen. Förr eldades med kol. Numera används mycket sopor, inte minst plastavfall.
Cementa jobbar aktivt för att få ner och på sikt eliminera utsläppen genom att ta vara på koldioxiden och deponera den i underjorden. För att få långsiktighet i planeringen (och överleva som företag) vill Cementa ha ett långsiktigt tillstånd. Men konflikterna kring detta är jättehårda.
Slites försvar gick från noll till otillräckligt under 1800-talet. Enholmens fästning finns ännu kvar som museum.
Under kalla kriget satsades mer. Sista kustartilleriinstallationen var en superanläggning med långskjutande kanoner skyddade i bergrum. De kunde titta upp, skjuta och sänkas ner igen. Den var nyss klar då Sverige lade ner försvaret av sitt territorium för att i stället delta i militära operationer nån annan stans. Installationen revs 2007. Även övriga Gotland lämnades helt utan försvar.
Jag som är närmast pacifist tyckte att det var korkat att lägga ner så mycket. Varje land har en armé, sin egen eller någon annans. KA-anläggningarna borde lagts malpåse. Eller hade några en långsiktig plan att på sikt bli med i Nato?
I ett parallellt skeende ville det rysktyska konsortiet NordStream bygga gasledning mellan Ryssland och Tyskland. NordStream ville hyra Slite hamn och utrymmen intill att ha som bas under byggtiden. Dom höll samrådsmöten på Gotland. Jag minns ett på bibblan i Visby där en för dagen nykter talesperson berättade om hur fint det skulle bli.
I onsdags publicerade SvD Kultur en artikel om hur gasledningarna blev storpolitiskta vapen. Länk:
Rördelar till Nord Stream i Slites hamn. Foto: Karin Edberg
Författarna Karin Edberg och Anna Storm menar att de röster som höjdes kring säkerhetspolitiska risker avfärdades som uttryck för gammaldags rysskräck.
Det stämmer nog. Men konsensus var att Natos och Rysslands närmanden var den nya verkligheten. Ryssland var ju med i nån sorts Natopartnerskap. En enig riksdag hade lagt ner stora delar av försvaret. Alla från M till MP ville lägga ner ännu mer. (Utom moderaten Mikael Odenberg som ju avgick som försvarsminister.) Då det gällde gasledningen tänkte jag och rätt många andra mest på miljö och klimat.
Beslutet att hyra ut hamnen togs av Tekniska Nämnden. Som yrkesbyråkrat baxnade jag. Det var för mig ett självklart ärende för fullmäktige eller åtminstone kommunstyrelsen. Men den jag kände bäst i TN sa att de såg detta som ett normalt uthyrningsärende och att de förhandlat till sig ett bra avtal, att GazProm skulle bekosta en utbyggnad av hamnen och Gotland behålla det som gjorts efter hyrestiden.
Sverige bedömde att det inte fanns fog att neka ledningarna. En inspektionsstation som skulle kunnat bemannas med ryssar förhandlades bort. Sen gav Finland och Sverige ett gemensamt klartecken till bygget.
Vad jag kan förstå så skötte sig NordStream enligt avtalet. Gotland fick en bättre hamn i Slite. Tyskland fick avtalade gasleveranser.
Infarten till Slite hamn juli 2022. Klafsigt värre av lera och gegga på asfalten. Pentax K-1 med Carl Zeiss Jena DDR Flektogon 20 mm f/2,8.
Sen kom nästa ledningspar, NordStream 2, upp som ärende. NordStream ville åter hyra Slite hamn. Nu var stämningen annorlunda. Tekniska Nämndens arbetsutskott avslog uthyrningen. Som yrkesbyråkrat baxnade jag igen. Är Sverige en bananrepublik där nån i Stockholm ringer och beordrar en kommunal nämnd? Eller ringde nån i Stockholm till någon högre upp i den kommunala näringskedjan och talade om vad som gäller?
Idag lyssnade jag på sommarprataren Stefan Ingves. Han sa att på sluttampen är det hästhandel som gäller. Och citerade Kjell-Olof Feldt: I internationella storaffärer går det till så här.
Pentax K-1 med Carl Zeiss Jena DDR Flektogon 20mm f/2,8.
21 april 1808 genomförde Ryssland en landstigningsoperation på Gotland.
Ryssarna landstiger vid Slesviken i Grötlingbo. Målning av gotländske konstnären och kulturpersonligheten Erik Olsson. Får endast användas för privata ändamål. Källa https://www.gotlandsforsvarshistoria.se/varia/50-1.htm.
Ön saknade försvar. Landshövdingen var någon annanstans. Vice landshövding var 76-årige pensionerade sjöofficeren Erik af Klint. Lokala myndighetspersoner försökte organisera motstånd. Bönderna ställde upp med klubbor, yxor och och liar. Men de skulle inte kunna besegra ryssarna i drabbning. Häradshövdingen von Hausswolff förhandlade med ryske konteramiralen Bodisco. Denne lovade religionsfrihet, egendomsskydd och att alla befattningshavare som så ville (utom landshövdingen) skulle få behålla sina ämbeten. Vid en träff mellan af Klint och Bodisco kapitulerade af Klint å länets vägnar.
Bodisco fortsatte till Visby, utropade Gotland som ryskt för all och evig framtid och sig själv till guvernör. af Klint avgick, men fick bo kvar på Kungsladugården som han fått som förläning. De nio beväpnade handelsfartyg som Bodisco använt seglade till Slite.
Köpmannen Donner i Klintehamn hade fått iväg underrättelser till Stockholm. Även af Klints sändebud kom dit så småningom.
Sverige var i krig. Ryssland höll på att erövra den finska landsdelen. Situationen gentemot Danmark var också prekär. Regeringen skickade en flottstyrka till Gotland. Den blockerade Slite. En större styrka fick läget under svensk kontroll. Bodisco kapitulerade. Ryssarna lämnade ifrån sig sina vapen, marscherade till Slite och avseglade med sina skepp 18 maj.
Den svenske båtsmannen Carl Fredrik Lindgren omkom. Han föll från riggen på ett svenskt skepp och slog ihjäl sig mot däcket.
Bodisco ställdes inför rysk riksrätt, avsattes men togs så småningom åter till nåder.
Sverige inrättade nationalbeväring med start på Gotland. Slite började åter befästas.
En försommarvecka 1967 åkte jag och min blivande fru Karin runt på Gotland. Kallt och ruggigt. Vi frös i sommarkläderna från varmare Stockholm. Jag fällde upp bilens tygtak och satte på värmen. Vi försökte utan framgång hitta uppvärmt nattlogi.
Slite var speciellt. Kalkdamm överallt. Husen hade vita tak. Dammet från cementfabriken hade bitit sig fast. Fabriken låg mitt i köpingen. Den syntes och den lät.
Ett stenkast från fabriken låg Slitebadens Hotell, en lätt bedagad anläggning som före kriget tävlat med Snäck som fashionabelt semestermål. Vi åt lunch där. Söder om hotellet fanns tennisbanor och badstrand.
Hamnen var avspärrad. Helt normalt. 1967 var det besöksförbud för utlänningar på stora delar av norra Gotland och hamnen hade militärt intresse. Den hade anor från stenåldern, var aktiv på vikingatiden och befästes allt mer under kommande århundraden. Enholmen nederst på flygbilden här nedan har omfattande lämningar.
Jämfört med idag var själva kalkbrottet bara ett myggbett i Moder Jord. Det syns på flygbilden, den rundade vita ytan. Där fanns kalksten och lermärgel i rätta proportioner. Perfekt. Stenkol togs in i hamnen, förflyttades med transportör tvärs över gatan och matades in i ugnarna. Efter bränningen maldes klinkern till pulverformig cement som gick med bil eller båt till slutkund. Disponenten bodde i disponentvillan (innanför C i Cementfabriken på fotot). Ett klassiskt brukssamhälle.
Flygfoto från 1960-talet. Källa: Lantmäteriets historiska arkiv.
Sen då vi flyttat till ön fick vi vänner och bekanta från trakten. En ledamot i byggnadsnämnden, Rolf Bengtsson, förklarade hur orten fungerade. Han var centerpartist sen ungdomen och fick jobb på cementfabrikens labb. I bruksorten Slite var det stört omöjligt att vara politiskt aktiv om man inte var sosse, så han konverterade helt enkelt till (S). Han var omtyckt och respekterad i alla läger. De få gånger det var partiskiljande omröstningar var Rolf obrottsligt lojal med partiet. Som pensionär återvände han till (C).
Här en nytagen bild. Fabriken har blivit mycket större. Den ligger lika nära bostäderna som förr. På 1970-talet byggde fabriken effektiv rening och då tvättade regnet bort det vita från taken.
Pentax K-1 med Carl Zeiss Jena DDR Flektogon 20 mm f 2,8. Bilden perspektivjusterad i efterbehandlingen.
Spännande fortsättning följer. Var det i Slite som Sveriges Natoanslutning förbereddes?
1962 gick världsmästerskapen i modellflyg, "linkontroll" av stapeln i Kiev; då en del av Sovjet. Jag var där. Svenska laget åkte dit med tåg Helsingfors-Moskva. Vakter kollade igenom våra plånböcker. Moskva, sen flyg till Kiev. Sovjetisk teknik. Planets klaffar manövrerades med gängade skruvstänger. På borden stod små gammeldags lampor med veckade tygskärmar och tofsar. Vi fick te.
På plats omhändertogs vi av "tolkar", d v s funktionärer som vi tog för givet var utsedda av partiet för att hålla koll på oss. Tävlingarna hölls ute på en ö i Dnjepr. I princip såg vi knappt nåt alls av själva stan. I tävlingarna blev det mest minnesvärda finalen i Team Racing. Tävlingen gick över 100 varv. Ryssarna Yuri Sirotkin och Boris Chkourski hade en snabb modell, men den gick bara 33 varv per tank. Med lite draghjälp hade dom ändå lyckats komma 100 varv med två omtankningar. Men i finalen stannade deras motor alldeles innan 99 varv. Jaha, det var kört för dom. Trodde vi.
För sen gjorde mekanikern en otroligt snabb omtankning! På dryga tre sekunder så var planet iväg igen.
Sirotkin/Chkourski vann. Svenska topplaget Nils Björk och Kjell Rosenlund kom på fjärde plats.
På bilden syns mekaniken Chkourski, planet (vitaktigt suddigt) och i cirkelns mitt piloten Sirotkin med vita skor. (Foto 1962. Okänd upphovsperson.)
Innan stora banketten bjöds vi på flodbåtstur. Vi ville titta på stan, men det kom inte på fråga. Finnarna hade avböjt "tolk" med hänvisning till att deras lagledare talade ryska. Våran "tolk" var en snäll tjej som skulle hålla koll på finnarna också. Vi kom till båten med henne, men inga finnar dök upp.
Tolkens ansikte, at first just ghostly, turned a whiter shade of pale då avgångstiden närmade sig. Vad skulle hennes bossar säga och göra? Jag skäms ännu över att vi inte försökte trösta henne. Vi fick se flodbankar i tre timmar. Mest intressant var båtens maskineri. Ångmaskin med vevstake utformad som en jonisk pelare drev paddelhjulen.
På banketten ställdes jättetjusiga fruktarrangemang ut på borden. Sen hölls jättelånga tal på ryska. Sen bars fruktarrangemangen ut. Det blev bra ändå, vi fick mat, den prydligt uppställda orkestern spelade When the Saints Go Marching In så att hela salen svängde, allmän förbrödring. En liten spinkig ukrainare utmanade mig på armbrytning. Jag anade oråd och pekade ut biffigaste tysken som hette Gorziza. Han antog utmaningen och bröts ner på några sekunder.
På hemvägen tänkte vi handla i stora varuhuset GUM vid Röda Torget. Tomma hyllor. Det fanns rysk champagne och vodka. Vodkan kom i flaskor med sån där metallkapsyl man skar sig i tummen på, med en centimeterlång rivtunga på ena sidan. Flaskorna gick inte att återförsluta. Det sa nåt om rysk dryckeskultur.
På tåget kollade vakter igenom våra plånböcker igen. Då vi kommit på rätt sida om finska gränsen sjöng vi "Du gamla, du fria" på fullt allvar.
(Detta är en bearbetad repris av ett tidigare blogginlägg.)
