Stannat vid vägkanten

Kul igår måndag på Almedalen, särskilt om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, att skydda kulturbyggnader från eld (och andra byggnader också). Blogg kommer.

På väg hem till huset i Fröjel stannade jag till och tog den här bilden.

Pentax K-1 med Carl Zeiss Jena DDR Flektogon 20mm f2,o @ f8.

Almedalen söndag 3 juli 2022

Först åkte jag elbuss som laddades i farten. Sen in på nåt seminarium. Sen en glass och prata med folk.

Åren innan pandemin fyllde Almedalsveckan stora delar av innerstan med sina tiotusentals arrangemang. Under pandemin hölls arrangemangen digitalt, men själva grejen är ju den fysiska närheten i den medeltida miljön. Nu inför omstarten kortades den ner till söndag eftermiddag till torsdag förmiddag. Bra, den 8-dagarsvecka som tillskapades när de allt fler riksdagspartierna skulle ha var sin dag blev för lång. 2023 ska dom testa onsdag till söndag.

Elgiganten lärde mig lite om hur man dompterar sin Iphone. Föreningen mot vindkraft, "Svenskt Landskapsskydd", hade trevliga och hårt engagerade representanter på plats. Jag som just nu skriver på nästa debattartikel för att få vindkraften accepterad lyssnade in.

Vi var överens om bergrum, d v s jag tyckte att kärnkraft borde placeras i bergrum med 30 meter granit som skydd, dom tyckte att vindkraftverk passar bäst i bergrum.  

Almedalen är ett demokratitorg. Det blev lite snack med dom som vill ha direkt demokrati med knapptryckningar och lite snack med SD.

Sen till själva Almedalsparken för att lyssna på Andersson. Men vad är detta, har sossarna spökat ut sig så här? Hur dum får man vara?

Nä, det var inte sossarna. Det var (L) som tänker ta sig över riksdagsspärren med den här utstyrseln och att i den angripa nåt (S)-förslag.

Mycket folk kom för att lyssna på Magdalena Andersson (S). Lika mycket som då Göran Persson talade för några år sen.

Statsministern står framme vid podiet i blå klänning med vit krage. Man vill ju inte vara en sån där paparazzifotograf som kör upp ett teleobjektiv under kjolarna utan hålla lite distans.

Mycket folk även bakom scenen.

Sen troppade folk av uppför Hästgatan.

St Hansgatan:

Te- och konstnärsmaterialboden Kränku:

Prästgårdsmiljö i Sanda

I går åkte jag till grannsocknen Sanda på Gotland. Mot väster har den strand mot sjön. Längre in finns bördig jordbruksbygd. Kyrkan och prästgården ligger en halvmil från stranden. För tjugofem år sen beslutade länsstyrelsen att utse prästgårdsmiljön till byggnadsminne.

Byggnaderna omges av en parkliknande trädgård med stora träd. Då jag var där var det vackert, varmt och fridfullt.

Huvudbyggnadens norra del, till vänster på bilden, stammar från 1200-talet. I den finns stora medeltida partier kvar. Under 1700-talet byggdes huset om. 1860 förlängdes det mot söder. Nu ser det ut som en stor gotlandsgård med sitt sadeltak utan taksprång på gavlarna och putsade fasader. Det används till församlingsexpedition och bostäder.

Drängstugan (strax t h om bildens mitt här nedan) är från 1700-talet. Enligt RAÄ uppgifter är den ett delvis reveterat bulhus, d v s ett skiftesverkshus där man ser ramverket medan de liggande bulorna (planken) försetts med kalkputs.

Brygghuset i kalksten, rosa byggnaden t h här nedan, byggdes på 1600-talet. Det noterades i ett syneprotokoll 1749. Där mältades korn. Av malten bryggdes öl, dricku på gutamål. Bakugnen är så stor att den sticker ut på husets baksida, under skorstenen. Det fanns väl möjlighet att byka tvätt också.

Frank Lloyd Wrights Guggenheim Museum som P-hus i Norrköping. Simon and Garfunkel.

Frank Lloyd Wrights Guggenheim Museum i New York blev en sensation då det invigdes 1959. Det såg inte ut som någon annan byggnad. Den skruvade interiören var unik.

Foto Jean Christophe Benoit / Wikimedia

Under ett Amerikaår 1965-1966 var jag arbetskamrat med en av dem som jobbat hos Wright, Curtis Besinger. En intellektuell person med breda intressen och djup kunskap, den i särklass mest respekterade läraren på sitt universitets arkitekturavdelning. Han var besviken över att varken Wright eller uppdragsgivaren lyckats få tillstånd att placera den stora spiralen mer framträdande, ut över körbanorna.

Curtis Besinger. Foto privat.

Besinger gav senare ut en bok, "Working for Mr Wright". På högkvarteret Taliesin fanns Wrights bostad, the Studio (kontoret med den fasta personalen),  tjänstefolk och lärjungar som alla bodde där. Lärjungarna fick i bästa fall tillträde till the Studio och vara med och rita upp, men fick också passa upp, reparera byggnaderna och mjölka korna. Så småningom skaffade sig Wright Taliesin West i Arizona där vinterklimatet var mildare. 

Guggenheimmuseet både hyllades och kritiserades. Kritiken gick ofta ut på att konstverken inte kom till sin rätt. Tavlorna fick hänga på de sneda väggarna och motljuset bländade. Men den massiva uppmärksamheten startade en likaledes massiv trend. Efter Guggenheim har muséerna byggts för att bli unika konstverk i sig, publikmagneter i sin egen rätt oavsett innehållet.

Byggnadens upplägg inspirerade även i Sverige. IKEAs varuhus vid Kungens Kurva i Stockholm och parkeringshuset Spiran i Norrköping. Detta senare har blivit allt finare med åren. För några år sen tillkom den här färgsättningen och invändigt ny beläggning med superbetong som står emot dubbslitage och salt.

Pentax K 3 II med Sigma 17-50 zoom © Måns Hagberg

Även i populärkulturen har Wright och muséet gjort avtryck. En av låtarna i Simon and Garfunkels hitskiva "Bridge over Troubled Waters" heter "So long Frank Lloyd Wright".

Länken här nedan leder till en video med den låten och ett riktigt bra bildurval. Wright som ung och som äldre, och de byggnader han är mest ihågkommen för.

https://www.youtube.com/watch?v=bUPG_PzNYXg

Midsommaren 1968

Midsommaraftonen 1968 gifte vi oss, min fru och jag.

Romantik? Näe, det var snarare livskris. "Tills döden skiljer oss åt" är allvar. Jag som inte ens var medlem i statskyrkan ville ha vigsel i kyrkan. Min blivande fru gick med på det. Hon hade studerat på Stora Sköndal.

Kyrkan där är väldigt fin, känns som 1700-tal, men byggdes på 1920-talet under mångförfarne arkitekten Hakon Ahlbergs ledning. Han kunde rita både funkis och traditionellt.

Min blivande fru bad en präst som hon haft som lärare att förrätta vigseln. Vi hade bjudit in släkt och vänner.

Kyrkoherden frågade oss, vi avgav löftena och vi bytte ringar. Mendelssohns brudmarsch och Den blomstertid nu kommer ljöd i kyrkorummet.

Till kvällen hade vi hyrt M/S Gurli. Vi och gästerna tog oss ombord medan en trio spelade. Sen gled båten genom midsommaraftonens blanka fjärdar ut till Saltsjöbaden. Där steg min fru och jag i land. Båten tuffade tillbaka till stan med gästerna.

Det vart riktigt fint!

Femtio år senare blev min fru så dålig att jag kände mig tvungen att baxa in henne på ett boende fast hon inte ville. Det var livskris. Jag hade ju lovat att inte lämna henne innan döden skilde oss åt. En sjukhuspastor redde ut den saken. Vi hade inte lovat varann att leva under samma tak utan att hålla oss till varandra och att hålla ihop. Nu träffas vi varje dag, fikar, promenerar, pysslar lite. Idag tänker personalen på boendet fira lite extra  ihop med mig och min fru.