Förlorat historiskt djup

Innan modernismen hade många byggnader en hel del historiska referenser. Numera är sånt tabu, utom om det är fråga om referenser till tidigare modernism.

De första pionjärerna inom modernismen hade utbildning för att skapa klassisk arkitektur. De ritade modernt ändå, men ibland kunde det bli inslag med historiska referenser. Som den här porten till bankhallen hos Skandinaviska Kredit AB i Norrköping, en bank som var stor då huset byggdes. Huset var obegripligt modernt 1908 och ser fortfarande avancerat senmodernt ut. Guldet därinne vaktas av lejoninnor. Ett motiv från Mykene i bronsålderns Grekland? Eller kanske från Hattusa i hettiternas rike i nuvarande Turkiet, då aktuellt med arkeologisk utgrävning?

Arkitekt Norrköpingssonen Carl Bergsten, en av seklets stora och föregångare till modernismen. Senare väl mest känd för Liljevalchs konsthall i Stockholm.

Om man skulle bygga ett bankpalats idag så finns ju inget guld alls därinne. Inga sedlar heller. Bara digitala nollor och enstaka ettor. Om en arkitekt idag skulle vilja ta ut svängarna mer än skråets konventioner tillåter och låta ingången vaktas av skulpturer, vad skulle arkitekten hitta på? Väktare i betong? En tjänsteman som försöker mota hackare? Eller göra nåt i stil med lejoninnan i Vätögranit skulpterad av Tore Strindberg och bli helt oförstådd av 2020-talets publik?  

Om Punctum

I Göran Segeholms "Konsten att ta vinnande bilder" finns ett foto som han anser har Punctum.  En kvinna tittar på då maken deltar i nån engelsk överklassport med hästar, kanske hästpolo. Hon håller sin cigarrett en bit ifrån sig upp mot höger. Blicken söker sig dit. Vad tänker hon, egentligen?

I min enfald fattade jag begreppet Punctum ungefär som en detalj som betraktaren inte kommer runt, på gott eller ont. Det var nog alldeles fel.

Häromdan hittade jag i SvD en tio år gammal understreckare om Punctum. Här länk som säkert kräver inloggning:

https://www.svd.se/barthes-sokte-ett-nytt-satt-att-tala-om-bilder

Boken har översatts med titeln ”Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet”. Originalet heter La Chambre claire. Note sur la photographie. För mig alluderar titeln på "Camera Obscura", den mycket gamla anordning som på 1800-talet utvecklades till det vi menar är kameror.

Punctum är något i bilden som söker upp, ”träffar” och ”sårar” betraktaren, ”som ett slag i ansiktet”. Detta angrepp går heller inte att formulera eller analysera. Som Barthes skriver, ”det som jag kan namnge kan egentligen inte träffa mig”.

Barthes blev mest drabbad av ett foto från sin mors barndom. Han visar det aldrig för läsaren, men beskriver det i detalj. Modern är fem år och porträtteras tillsammans med sin äldre bror i en vinterträdgård. Båda står lutade mot ett broräcke, den lilla flickan knäpper sina händer på ett barnsligt, lite taffligt sätt. Inget annat fotografi hade drabbat honom som detta. 

Understreckaren innehåller referat av många utläggningar kring boken. Den var ett sätt att resonera om bilder, men minst lika mycket en sorgesång över att Barthes mist sin mor. Det hände att han såg en bild som fick sorgen att välla upp igen. Starkast den med modern som barn.  Inte att bilden i sin helhet slog till på det sättet, utan att en kanske t o m oavsiktlig detalj gjorde så med honom.

Oljemålningar med "Vanitasmotiv" kanke har nån sorts Punctum? Överdådigt stilleben med dryckjom och fina frukter men också död fluga. Eller den där bilden från Mesopotamien där fursten festar med sin drottning, hur mysigt som helst, tills man ser skallen på en död motståndare spetsad på en pergolastolpe i bildens utkant.

Eller Rolling Stones "Paint it, black" där sångaren ser en röd dörr, glada tjejer, svarta bilar, blommor och allt gör hjärtat svart.

Barthes utsaga "det som jag kan namnge kan egentligen inte träffa mig" fick mig att tänka på proffsen i konstvärlden som kan beskriva allt och aldrig blir provocerade.

Här en bild som jag tog februari 2012 och kallade "Punctum". Nu tror jag mig inse att det ljusa håret i o f s kan dra till sig intresse i bilden, men att varken håret eller bilden har nån punctumeffekt alls i Barthes mening.

Efter att ha läst mer om Punctum enligt Barthes försökte jag satsa mer på mossan och möglet. Ett annat bildinnehåll.

Outside the Box revisited

Just nu visas "Outside the Box", en 3D-geometrisk konst- och ljusinstallation, på Norrköping Light Festival. I går söndag 28 nov 2021 innehöll den här bloggen en blänkare om hur den kommit till. Upphovspersonerna är Albin Lejåker, Samuel Jenerberg och Theofil Eriksson Petrovski.

Erfarenhetsmässigt går såna här installationer ner sig rätt fort. Klar plast kletas ner, repas eller has sönder.  Elströmmen slutar funka. Programmeringen pajar. Saker som flyter sjunker. Saker som fladdrar fladdrar sönder. Underbart är kort tycker nog arrangörerna. Dom brukar laga ett par vändor innan allt är slut, men inte varje dag som ofta nog skulle behövas. Så jag ville titta igen direkt.

Boxen ser inget ut för världen då den är släckt.

PS 2021-12-05:  Jag har nu tittat nogare inuti även då installationen är släckt. Man ser samma gitterstruktur fast i svartvitt. Men det finns ingen inrde struktur. Den är en illusion som skapas av speglingarna i de semireflekterande plastytorna. Ljuskällorna sitter på inidan av  metalltrukturen i kanterna. Bra jobbat av dom om gjort detta, om dom uppfunnit instllationen  själva ett mästerverk. 

Här med Holmentornet från 1750 i bakgrunden.

Då skymningen faller och Boxen tänds blir intrycket nåt helt annat!  Man ser en tolvsidig kropp som avgränsas av två sorters romber. En "rombisk dodekaeder". Tror jag. (Om Bob Bovin tittar på detta kan han avgöra.) Den är cirka 2 1/2 meter hög inklusive den del som går ner i sockeln. (Nertill slutar den inte med en synlig spets. Den kanske finns där i sockeln.) Exteriören består av plastytor i ett ramverk av svartmålad metall.

Namnet "Outside the Box" stämmer! Inuti ser den mycket större ut än utanpå. Hur det är gjort? Plastytorna är halvspeglande på nåt sätt. Men i ett avseende är verket inte alls utanför lådan. Precis som de flesta i branschen brassar upphovspersonerna på med färg hela tiden. Färgerna ändras mjukt, men i en takt så att man aldrig hinner kolla riktigt.

Folkets röst var mycket klart positiv. "Intressant, nämen titta, vart tog marken vägen." En grovt byggd hantverkare sa "GODKÄNT" med den knorr i rösten som betydde "RIKTIGT BRA".

Samtliga bilder tagna med Pentax K-1 FF kamera och Carl Zeiss Jena DDR Flektogon 20mm f/2,8, en tämligen extrem vidvinkel.

Outside the Box at Norrköpings Light Festival 2021

Ljusfestivalen är igång igen. "Outside the Box" tog tag i mig.

Den är VÄLDIGT mycket större inuti än utanpå. Rakt fram ser man .......... sig själv långt bort.

Nedåt, ett intrikat nätverk ner mot ett bråddjup.

Pentax K-1 med Pentax-FA 35mm F/2. Full öppning, 0,6 sek, ISO 200

Pentax K-1 med Pentax-FA 35mm F/2. Full öppning, 1/6 sek, ISO 200

Vad är detta för kamera?

Myrorna har fått den här kameran, men vet inte vad den heter och vad den kan vara värd. De frågade mig som är stamkund,  bor i samma hus och ofta kollar på kameraprylar. Jag tog detta foto och lovade återkomma.

Kameran ser rysk ut. Tvåögd spegelreflex, 75mm f/4,5 fotograferingsobjektiv. Det tyder på negativformat 6x6 cm. 027195 är väl tillverkningsnumret.

Skyltens klister hade lossnat . I övrigt fräsch utsida, svart plast. Reglagen såg flimsiga ut, tunn plåt. Linslocket som täcker båda objektiven fanns på plats.

Nån som vet? Finns det nån story om kameran? Kan den ha nåt värde åtminstone som kuriosa?

PS

Tack Jerry och Fredrik för info! Jag googlade. En sammanfattning av kamerans historik och samtidigt bruksanvisning finns på den här länken:  

http://cameras.alfredklomp.com/lubitel2/

Kameran är alltså rysk. Heter Lubitel 2. Lubitel betyder "Amatör". Tillverkad i Leningrad i en fabrik "GOMZ" som rekonstruerades efter kriget med hjälp av tysk utrustning och expertis.

Först tillverkades en uppföljare av en 1930-talskamera Voigtländer Brillant. Den saknade koppling mellan sökarlinsen och tagningsobjektivet och var gjord av bakelit. Sen kom Lubitel som tillverkades i drygt en miljon exemplar. Den hade kugghjulskopplingen mellan sökar- och tagningsobjektiven.

Lubitel 2 fick också möjlighet att ta selfies med hjälp av självutlösande slutare med tidverk. Den tillverkades i över två miljoner exemplar. Den här kan möjligen vara den 27195-te men jag har inte hittat tillräckligt nördig källa.

Sökarlinsen är en 60 mm lins. Tagningsobjektivet är en 75 mm triplet med viss enklare antireflexbehndling. 6x6 cm negativformat. Troligen varierar kvalitén mellan tagningsobjektiven mycket. Nån tyckte att det blev skarpa bilder efter nedbländning, nån annan att det alltid var helsoftade bilder med konstiga artefakter mer åt lomografihållet. Vilket har en viss bäring. Fabriken fick nytt namn LOMO  och tillverkade både prima grejer och mindre prima. En del av deras helkassa kameror blev kult.