Elväg Visby III.

Nu är installationen klar! 0,8 km dubbelriktad elväg uppdelat på två etapper på sträckan mellan Visby flygplats och Österport. Elbussen laddas i farten. P g a Coronan har ju flygtrafiken minskat drastiskt, så förutsättningarna är inte alls som man tänkt, men i maj/juni ska  flygbussen i alla fall vara i gång. Jag ska försöka ta mig dit och kolla.

Kartan visar testsektionernas placering. Avtagsvägen ner till flygplatsen längst till höger. Källa: Electreon.

Kan induktiv laddning i farten lösa elbilarnas räckviddsproblem? Rent tekniskt verkar svaret vara ja, men måste kollas närmare. Just den närmare kollen är ju projektets syfte. Första prototyperna är förstås dyra. Men induktiv laddning kostar mindre än luftledningar med alla deras säkerhetskrav. Och enligt Trafikverket är system med induktiv laddning radikalt mycket billigare att underhålla. 

Länk: https://www.trafikverket.se/contentassets/e65ff31b80fd4d3bbfc37de7660896c3/vagunderhall-och-kostnader-for-olika-typer-av-elvagar---rapport.docx.pdf

I sluttampen blir det kostnaderna som avgör. För att det hela ska lyckas fordras också teknisk standardisering och betalfunktioner som inte låser in användarna. I bästa fall kan det hela växa fram stegvis. Grundidén är induktiv laddning i farten, men lastbilar kan laddas vid lastbryggan, taxibilar vid deras väntplatser och bussar få ström vid varje hållplats. Hemmaladdning på induktiv väg (som ju andra redan testat i liten skala) skulle göra laddkabeln obsolet.

Det är en bit kvar. Då testperioden är klart ska de sista projektpengarna användas till återställning. Jag tycker att grejorna borde behållas för att göra ytterligare tester framöver. Det mesta kan nog kopplas ner och helt enkelt kopplas in senare, men de nedgrävda transformatorstationerna behöver säkert lite stödvärme för att hållas torra och fina. 

Det var bra stämning på arbetsplatsen, men inte gulligull utan raka rör, här ser man projektledaren Håkan Sundelin argumentera. Nedgrävd transformatorstation / kraftelektronik nere till höger.

Bengt O.H. Johansson

Elväg Visby II. Första spolen installerad.

Nyskrivet avsnitt  exklusivt för Fotosidan. Bygga strömtillförsel, fräsa bort asfalt, göra spår för kablarna, montera kopparlindade spolar med vidhängande kraftelektronik, koppla upp, återfylla, packa och asfaltera över det hela.

Här har asfalten frästs bort där spolarna ska monteras.

Spolarna i vägbanan förses med växelström med frekvensen 85 kHz, alltså 85000 svängningar per sekund. Svängningarna skapar ett magnetfält som kommer i resonans med mottagarspolar nertill på fordonet. Systemet håller koll på varje resonansfrekvens. Därmed uppnås hög verkningsgrad, runt 90 %. Resten omvandlas till värme, huvudsakligen i kraftelektroniken.

Spolarna i vägbanan kopplas bara in då ett rätt utrustat fordon passerar. Effekten kopplas bort på millisekunder. Små metallföremål kan ta emot en aning energi. Det saknar praktisk betydelse. Systemet upptäcker eventuella större föremål och stänger ner just de metrarna.

Uppackning. Alltid spännande att se om det kommit rätt grejor.

Men vafan är detta? Fabriken har missat lite i hopkopplingsdelen. Vi måste skicka tillbaka. (Det mesta i leveransen var dessbättre OK.)

Det  behövs mycket ström just då fordonen passerar. För att undvika långa kabeldragningar med lågspänd ström behöver matningspunkter anordnas tämligen tätt.

Tittut! Här är ett nedgrävd transformator/kraftelektronikstation nästan klar.

Och här är allra första spolen på plats!  Michael ser lite kärv ut, han skippade lunchen för att få detta klart. Och kanske  känner det där man kan känna då ett projekt  börjar bli verklighet. Är allt OK? Har jag gjort rätt? Var detta värt att satsa så mycket på? .

Från andra hållet ser installationen ut så här. Laddspole, vidhängande kraftelektronikbox,  kabelanslutning.

Här är fler spolar utlagda. Återstår att lägga ut spolar in till Visby, koppla ihop allting, återfylla, packa materialet och asfaltera.

Det var positivt att se samarbetsandan på platsen. Flärdfriheten är gemensam. Alla högg i och jobbade. Självklart finns en hierarki i bakgrunden, men chefen körde själv testbilen och kånkade tillsammans med israeliska teamet prylar på bygget.

Elsäkerhetsverket, Post- och telestyrelsen och Trafikverket har kollat försöksverksamheten på plats. Även radioamatörer har varit inkopplade för att lyssna efter störningar. Kanske någon överton skulle kunna detekteras? Det var helt tyst i etern. Nu inväntar projektet formellt utlåtande.

Utöver Visbyprojektet pågår ett elvägstest på E 16 vid Gävle. Där används strömmatning uppifrån och teknik från Siemens och Scania. (Tillägg 2021-04-13: Försöket klart. Luftledningarna håller på att demonteras.)

2023 planerar Trafikverket att ta en längre elvägspilot i drift. Antingen på väg 73 till Stockholms nya storhamn Norvik i Nynäshamn eller mellan Örebro och Hallsberg.

Nästa avsnitt: Preliminär utvärdering.

Elväg byggs i Visby, del 1

Ett reportage om att ladda elbilar induktivt från spolar i gatan. Det är från november 2020 och skrevs åt tidningen Elbilen. Plats: Visby. Gotland har korta beslutsvägar och på ön finns avsevärd kompetens då det gäller grön el. För mig var det jättekul att få titta på projektet på plats! Och  intressant att träffa det israeliska team som tagit fram hela konceptet och den svensk som driver det hela.

Israeliska teamet. Från vänster Dima Rachlin, Electreons grundare Hanan Rumbak, företagets medgrundare och VD Oren Ezer, Michael Fischer.

"This is a start" säger Oren Ezer, VD och medgrundare till Tel Aviv-baserade Electreon. Grundaren Hanan Rumbak nickar instämmande. Målsättningen är skyhög: Att elektrifiera vägtrafiken och ladda bilarna medan de kör.

Lastbilsbranschen har varit fredad från klimatkrav. Nu har EU och tunga investerare tvingat Scania och Volvo att utveckla eldrift. Laddtider och laddkapacitet seglar upp som viktiga frågor. Det är dyrt att låta bilarna stå still och ladda.

Startup-företaget Electreon har en lösning. Den passar både lastfordon, bussar och vanliga elbilar. Företaget bildades 2013 i Israel. Sen dess har firman forskat och utvecklat teknik. Håkan Sundelin är chef för nordiska verksamheten och ingår i ledningsgruppen.

Svenska Electreons VD Håkan Sundelin i testbilens släp. På bordet en laddspole med infrastrukturminister Tomas Eneroths autograf.

Håkan är elingenjör i botten och har doktorerat i datavetenskap. Sen tio år är elvägar hans stora intresse. Han var med och testade Bombardiers trådlösa teknik på lastbil. Han var med och startade elvägsprojektet på E16 vid Gävle. Hos RISE ledde han en nationell plattform för elvägar och hade ansvar för ett samarbete med Tyskland.

För något år sen byggde Electreon en 50 meters teststräcka i Visby. Nu bygger företaget 1,6 kilometer Smart Road mellan flygplatsen och centrum. Flygbussen har just blivit inregistrerad. Projektet ska drivas i tre år och omsätter 116 miljoner kronor. Trafikverket står för 91 miljoner. Electreon med svenska dotterföretaget Electreon AB och andra aktörer står för resten.

På bilden nedan är Håkan på väg till den största elbil jag sett, en 40 tons Iveco dragbil med trailer. Ekipaget är 4,5 meter högt, 2,6 meter brett och 17 meter långt. Eldriften ger 357 kW normaleffekt och 552 kW toppeffekt. Under bilen finns fem mottagarspolar om 25 kW styck.

Inne i trailern finns testutrustningen som mäter effektiviteten i systemet.

Träffat barnen inomhus för första gången på ett år

Ett konstigt år har det varit. Min fru bor på ett boende. Där infördes besöksförbud 13 mars 2020, d v s innan det blev lagligt. Besöksförbudet gällde anhöriga, men den ansvariga läkaren såg till att hålla sig undan. Coronan svepte genom huset. Min fru blev smittad men klarade sig utan medicinsk vård. Adekvat sådan saknas på boendena. Det som i stället tillhandahölls vill jag inte skriva om.

I somras fick vi träffas utomhus på gården. Då träffades vi alla fyra. Min fru, jag och våra vuxna barn. Sen blev det för kallt. Inomhusträffar tilläts, men bara med en i taget och med rigida tider och instruktioner. Man fick stanna max 15 minuter. Man skulle ha munskydd på under besöket hos frun som klarat smittan själv. Jag skriver inte på sånt utan förhandlade med verksamhetschefen och vi kunde träffas normalt. Sen varslade Kommunal om strejk på boendena. De som bodde där skulle lämnas utan mat och tillsyn. Tack och lov avblåstes strejken och vardagen lunkade på. Så blev min fru vaccinerad och även jag.

I fredags hade den erforderliga veckan gått efter min andra spruta. Nu är jag är vaccinerad, inget totalskydd men troligen avsevärd hjälp. I går kom barnen hit och bodde över. Vi har ju pratat i telefon och "träffats" per Zoom, men det skulle kanske ändå känts ovant att ses på riktigt efter ett år, men det var precis som vanligt. På boendet träffade de sin mamma och hon sina barn. En viss normalisering.

-----

Sent i går kväll blinkade det väldeliga på gatan utanför. Vi undrade vad det var. Två man med kranbil kollade att fasaddekorationerna på huset mittemot satt kvar. Natten innan hade det blåst stormbyar med stort skrammel i nejden. Teknikerna lyste med ficklampor och kände efter. Det verkade som om dekorationerna satt fast.

Mönstret är en förstoring av ett tygmönster som skapades av Erik Chambert 1943. Han och hans far möbelmästaren höll till på platsen. Det huset revs för länge sen. Sen låg rivningstomten tom flera decennier. Varefter prestigebygget Magnentus Tower uppfördes, högre än allt i centrum utom Rådhustornet här i Norrköping.

Jag trodde att dekorationerna var av blankeloxerad aluminiumplåt. De blänkte så då de var nya för några få år sedan. Men nu i vårsolens glans såg de grå ut och jag kollade häromdagen. Grannlåten är av plast.