Förändringens vindar

För fyrtiosex år sedan hade jag sparat ihop tillräckligt mycket kapital för att köpa mig en alldeles egen hund. Vi hade hund i mitt barndomshem under hela min uppväxt och min Morfar födde upp jakthundar, men en egen hund var något annat. För mig innebar det åtskilliga timmar i skog och mark dagligen, träning, tävling och så småningom också som instruktör. Detta liv har nu fått ett abrupt avslut då jag fick ta bort min Bell p.g.a. sjukdom för några veckor sedan. Vad har nu detta med foto att gör?

För mig har fotografering och hundliv bildat en symbios! Kameran har hängt runt nacken vid våra turer och när något lockat mitt öga har jag knäppt några bilder och sedan har turen fortsatt. Både naturupplevelserna och fotograferingen, som blivit en del av livet de senaste åren, har varit min form av meditation. Då har tankarna flödat fritt och min vana att se i bilder har fått sitt utlopp.  Så länge jag kan minnas har mina upplevelser kommit i bilder, men inte förrän jag fick en kamera i min hand har jag kunnat skapa något som i någon mån påminner om det jag upplever. Nu känner jag mig trots mogen ålder mycket vilsen i tillvaron och undrar var fotograferingen (som ändå finns kvar) skall ta vägen.

Att vandra med en hund i naturen bjuder på upplevelser utöver det en människa kan registrera. Hundens luktsinne är fantastiskt och vi människor har inte en chans att se det en hund ser med sitt luktsinne. När Bell hittade något levande under våra strövtåg var det uppenbart! Svansen gick och hon var uppenbart lycklig över sitt fynd. Det sista hon visade mig på var denna fågelunge som låg och tryckte i utkanten av en vall.

Vart tar då mitt fotograferande vägen? Vet ej! Har tagit mig ut vid fem tillfällen de sista sex veckorna och då har turerna gått till platser som inte förknippas med mina hundturer. Kommer jag i närheten av dem gråter jag bara! Tidigare åkte jag någonstans, parkerade bilen och så blev det en tur i några timmar där Bell kunde gå lös. Nu har jag åkt till Mossar eller stannat vid någon sjö eller tjärn där jag tycker det är vackert. Jag har också fotat på ett annat sätt! Inga snapshot som det blev förut utan stannat och väntat ut det ljus jag vill ha (se ovan). Vem vet en vacker dag kommer kanske stativet fram som jag köpte för ett och ett halvt år sedan och som fortfarande ligger ouppackat, till användning! Inser efter en del tankemöda att det är naturfotot som ligger mig närmast om hjärtat och som jag bör fortsätta att bejaka! De gånger jag fotat i en miljö med människor känner jag mig mest besvärad.

In memorial! En fantastisk följeslagerska som jag sörjer mer än vad jag trodde var möjligt.

Att starta den här bloggen när en förhoppning om att det skall sporra mig till att inte släppa fotograferingen som gett mig mycket nöje de senaste åren. Så något mer inlägg hoppas jag följer!

Happy shooting därute!