SILVERSALT
15 / When your looking with your eyes, it doesn’t mean you’re seeing
Mycket av det som vi ser runt omkring oss passerar obemärkt. Utan att registreras och bearbetas av reflexion kan mycket av viktig information förefalla osynlig.
Att se tecken i skyn och stjärnors skenbara rörelse över våra huvuden har varit legio i människans historia och framförallt efter sista istiden. En fantasifull kosmologi har vuxit fram som härbergerar vårt behov av ordning och kontroll i tillvaron. En korrelation mellan mikrokosmos och makrokosmos har förefallit given. Epifanier, numerologiska postulat och legeringar av våldsmonopol och epistemologiska tolkningsföreträden har domestiserat flockdjuret människan.
En regnbåge förvandlas till ett avtal och en åskvigg till en gudahandling.
Världen är ännu inte avförtrollad.
Vår oförmåga att avkoda de enklaste vardagshandlingar i den globala Påskö-upprepningen är kanske inte så konstig. Distraherade av trivialiteter följer vi inte den artificiella intelligensens datorstyrda och osynliga hand i dess förmodade arbete för jämvikt mellan utbud och efterfrågan. Den faustiska människan står stark i tron om evig tillväxt. Å hållbar? Javisst!
Föreställningen om människolivets ständiga förbättring i vårt vetenskap- och teknikoptimistiska tidevarv står därför stark.
Tvivel?
/H
14 / High Speed Consumerism
Vid ett samtal med en hängiven fotograf i sommar blev det tal om teknikens förtjänster, antal bildpunkter och behovstillfredställelse. En behovstillfredställelse som ständigt kännetecknas av hunger.
Miljoner pixlar och tusentals färgnivåer tillsammans med teknik som eventuellt skulle kunna bädda sängen och koka morgonkaffe var svaret på frågan om den slutgiltiga tekniska lösningen på reproduktionens gåta.
Jag är inte helt oanfäktad av den tanken men dristar mig till en önskning som i individualismens namn tilltalar mig.
Visst vore det nice med en monokrom digitalkamera? Jag täker närmast på hur många färre pixlar som behövs för att få fram samma bildkvalite.
-Hur då?, tänker ni.
Eftersom en färgkamera behöver fyra pixlar där en monokrom kamera ledigt klarar sig med en. Färgkameran behöver en pixel för blått respektive grönt och rött samt en pixel som reagerar för ljusstyrkan. Den monokroma bara en för gråtonerna. Ett större chip med färre och större pixlar bör leda till lägre brus och högre återgivningskvalite. Å vitbalans och blixt kan vi glömma.
Visst vore det en individualistisk präglad dröm för den i gråtoner förälskade och omvändningsbara analogtalibanen?
-När får vi se det då?, frågar den spåkulefattige sökaren. Förmodligen aldrig, då antalet köpare av en sådan fotografisk manick inte kan mäta sig med de skaror av finesshungrande och broschyrsmekande konsumenter som vill ha mer av allt.
Precis som Alf i sin blogg framhäver jag digitalfotografins förtjänster och jag kan se en variant där mitt behov av individualism och smala vägar hittar hem. Eller kanske inte ;)
Utsikt från ett källarfönster...
/H
PS. Alla bilder med Leica M2/summicron 35mm och Tri-X @400 DS.
