3/ Fotografens inre monolog

Det här är ett ämne som helt bör lämnas därhän. Jag menar: -Vad blir det av en tvättäkta monolog när den hamnar på en blogg? 

Ändå finner jag det intressant att ytligt beröra detta perifera men paradoxalt centrala område i varje plåtande människas praktik. Finns det en nivå som gör att molologerna kan mötas och få energi av andra? Eller är det helt enkelt fel på premissen? Finns det överhuvud taget någon monolog? Kan man vara helt utan intryck från andra människors tankar som lagrats någonstans i hjärnbarkens epifenomenologiska mysterium?

Vinter och mörker

Trots de ovan anförda invändningarna finner jag det användbart att tala om monolog. 

Just nu handlar den dialogiska monologen  om att skanna en större mängd negativ från en släktträff  denna sommar. Jag tycker det känns bekvämare att ha fixerade silversalter som minnesbärare än digitala dito men tvingas av nödvändighet att göra denna hybrid av analog och digital teknik.

När mängden negativ blir så stor som det är i detta fallet börjar den inre monologen att bli självkritisk och rannsakande skarp. Varför inte behålla din fina Nikon D2 och plåta som folk? 

Ja, varför inte? 

/H