SILVERSALT
15 / When your looking with your eyes, it doesn’t mean you’re seeing
Mycket av det som vi ser runt omkring oss passerar obemärkt. Utan att registreras och bearbetas av reflexion kan mycket av viktig information förefalla osynlig.
Att se tecken i skyn och stjärnors skenbara rörelse över våra huvuden har varit legio i människans historia och framförallt efter sista istiden. En fantasifull kosmologi har vuxit fram som härbergerar vårt behov av ordning och kontroll i tillvaron. En korrelation mellan mikrokosmos och makrokosmos har förefallit given. Epifanier, numerologiska postulat och legeringar av våldsmonopol och epistemologiska tolkningsföreträden har domestiserat flockdjuret människan.
En regnbåge förvandlas till ett avtal och en åskvigg till en gudahandling.
Världen är ännu inte avförtrollad.
Vår oförmåga att avkoda de enklaste vardagshandlingar i den globala Påskö-upprepningen är kanske inte så konstig. Distraherade av trivialiteter följer vi inte den artificiella intelligensens datorstyrda och osynliga hand i dess förmodade arbete för jämvikt mellan utbud och efterfrågan. Den faustiska människan står stark i tron om evig tillväxt. Å hållbar? Javisst!
Föreställningen om människolivets ständiga förbättring i vårt vetenskap- och teknikoptimistiska tidevarv står därför stark.
Tvivel?
/H
3/ Fotografens inre monolog
Det här är ett ämne som helt bör lämnas därhän. Jag menar: -Vad blir det av en tvättäkta monolog när den hamnar på en blogg?
Ändå finner jag det intressant att ytligt beröra detta perifera men paradoxalt centrala område i varje plåtande människas praktik. Finns det en nivå som gör att molologerna kan mötas och få energi av andra? Eller är det helt enkelt fel på premissen? Finns det överhuvud taget någon monolog? Kan man vara helt utan intryck från andra människors tankar som lagrats någonstans i hjärnbarkens epifenomenologiska mysterium?
Vinter och mörker
Trots de ovan anförda invändningarna finner jag det användbart att tala om monolog.
Just nu handlar den dialogiska monologen om att skanna en större mängd negativ från en släktträff denna sommar. Jag tycker det känns bekvämare att ha fixerade silversalter som minnesbärare än digitala dito men tvingas av nödvändighet att göra denna hybrid av analog och digital teknik.
När mängden negativ blir så stor som det är i detta fallet börjar den inre monologen att bli självkritisk och rannsakande skarp. Varför inte behålla din fina Nikon D2 och plåta som folk?
Ja, varför inte?
/H
