SILVERSALT
17 / Om OM inte fanns?
Ehum... Aum ...
När det gäller frågan om alltings ursprung finns det några som skådat ett första ljud som skapat allting. Det lär vara Aum.
Det finns inget säkert sätt att falsifiera detta och det får då stå tillsammans med andra utlåtanden om starten på "allting" :)
Hursomhelst har jag införskaffat en svart OM-1 med ett standardobjektiv för att på egen hand utröna om det flera vittnar om. Vadå vittnar, undrar ni?
I kameravärlden blir ofta det egna valet av utrustning en beskriving av vad andra också bör välja för att uppnå behovtillfredställelse. Inget konstigt med det i den meningen att det ofta förekommer. Man behöver förvisso inte bry sig om vad andra tycker men det är emellanåt svårt att tygla ett lättväckt begär efter att själv "kolla" vad de verkar ha gått igång på. Om man skulle kolla OM med andra ord.
Sagt och gjort. En femhundring mindre i lädret och ett paket levererat av posten innehållende sagda kamera satte mig på en lite fotosafari i närmiljön.
En offentlig bekvämlighetsinrättning fick tjäna som fotostudio. Full öppning som man världsvant brukar säga och en låång slutartid fick mig att tvivla på handstadgan. Men det räckte tydligen hyfsat bra.
Något för den trötte vandraren?
Det korta i det långa är att Olympusen var en trevlig bekantskap och en skön omväxling mot mina vanekameror. Kanske får den stanna...
/H
16 / Fröet sparkar i jorden
Vad händer om femtio år?
För en fotograf hägrar känslan av att de bilder man tagit ska bli bättre. Ja, du läste rätt. Bilden kommer att upplevas angelägnare och mera intressant med tidens gång.
För en annan fungerar detta långa tidsperspektiv som en tankeställare om lagringsmöjligheter och arkivbeständighet.
En tredje tar upp den skönt avslappnade inställning vi kommer att ha till huruvida bilden var tagen med kamera x123 eller objektivet "sju-tjugofyra"
Hur det än blir är det svårt att föreställa sig ens de närmaste fem åren i skenet av västeuropas historia fram till nu.
Den mytologiserade bilden av vår plats i tiden är dock alltför ljus.
Överexponerad?
http://www.expressen.se/kultur/1.2639566/axelmakten
/H
14 / High Speed Consumerism
Vid ett samtal med en hängiven fotograf i sommar blev det tal om teknikens förtjänster, antal bildpunkter och behovstillfredställelse. En behovstillfredställelse som ständigt kännetecknas av hunger.
Miljoner pixlar och tusentals färgnivåer tillsammans med teknik som eventuellt skulle kunna bädda sängen och koka morgonkaffe var svaret på frågan om den slutgiltiga tekniska lösningen på reproduktionens gåta.
Jag är inte helt oanfäktad av den tanken men dristar mig till en önskning som i individualismens namn tilltalar mig.
Visst vore det nice med en monokrom digitalkamera? Jag täker närmast på hur många färre pixlar som behövs för att få fram samma bildkvalite.
-Hur då?, tänker ni.
Eftersom en färgkamera behöver fyra pixlar där en monokrom kamera ledigt klarar sig med en. Färgkameran behöver en pixel för blått respektive grönt och rött samt en pixel som reagerar för ljusstyrkan. Den monokroma bara en för gråtonerna. Ett större chip med färre och större pixlar bör leda till lägre brus och högre återgivningskvalite. Å vitbalans och blixt kan vi glömma.
Visst vore det en individualistisk präglad dröm för den i gråtoner förälskade och omvändningsbara analogtalibanen?
-När får vi se det då?, frågar den spåkulefattige sökaren. Förmodligen aldrig, då antalet köpare av en sådan fotografisk manick inte kan mäta sig med de skaror av finesshungrande och broschyrsmekande konsumenter som vill ha mer av allt.
Precis som Alf i sin blogg framhäver jag digitalfotografins förtjänster och jag kan se en variant där mitt behov av individualism och smala vägar hittar hem. Eller kanske inte ;)
Utsikt från ett källarfönster...
/H
PS. Alla bilder med Leica M2/summicron 35mm och Tri-X @400 DS.
4/ Exponering?
Vårt språk är fullt av analogier och representationer. Denna gång vill jag belysa ;) begreppet exponering.
Den stora underskottet i USA's statsfinanser sägs innebära en ökad exponering för risk i världsekonomin. Kina - den största kreditgivaren till urmodellen för den västerländska livsstilen - blir allt mer oroade över värdet på sina amerikanska obligationer. De har goda skäl att frukta populistiska utspel från de amerikanska politikerna inför en lättledd politisk opinion.
Det är således lättare att inse problemen med världsekonomin än själva ordvalet exponering. Om nu en småsak kan tillåtas uppta din tid mot en fond av världsekonomiskt muller.
Exponering således.
I min lilla värld av bländare, slutartid och filmkänslighet finns en konkret koppling till det vi fototekniskt kallar exponering. Att lära sig fotografera innebar fordom att behärska dessa tre variabler för att rätt mängd fotoner skulle få duscha negativet eller våtplåten innan det blev svart igen i kameran. Det mörka rummet, camera obskura, kännetecknades av att korta och precisa doser av ljus släpptes in.
En konstnärlig och medveten användning av bländare, slutartid och filmkänslighet kunde innebära skön rörelseoskärpa eller underbart bakgrundsblurr för att framhäva motivet. Om det var det som eftersträvades.
Jag bortser här ifrån brännvidd, avstånd till motivet och negativstorlek etc.
Nåväl, när en mänsklig fotonfångare, motsvarande det man i ljudvärlden brukar benämna audiofil, hör ordet exponering om och om igen användas i sammanhang som inte svärtar plåtar börjar tankarna fara.
Exponering skulle i det finanspolitiska språkbruket vara en effekt av något. Som jag förstår det innebär ordet exponering i detta sammanhang exponering för risk. För att fatta det hela kort innebär detta att den osynliga handen ruskar om och gör situationen mera oförutsägbar.
Var e karusellerna?
Till skillnad från kamerans korta och svärtande inre ljusblixt är det stora förändringar att vänta i världsekonomin. Hösten 2008 fick vi veta att husägare i USA inte kunde betala tillbaka sina lån och det i sin tur sades orsaka den kraftigaste ekonomiska nedgången sedan 1930-talet.
Vad ska vi exponeras för framöver?
3/ Fotografens inre monolog
Det här är ett ämne som helt bör lämnas därhän. Jag menar: -Vad blir det av en tvättäkta monolog när den hamnar på en blogg?
Ändå finner jag det intressant att ytligt beröra detta perifera men paradoxalt centrala område i varje plåtande människas praktik. Finns det en nivå som gör att molologerna kan mötas och få energi av andra? Eller är det helt enkelt fel på premissen? Finns det överhuvud taget någon monolog? Kan man vara helt utan intryck från andra människors tankar som lagrats någonstans i hjärnbarkens epifenomenologiska mysterium?
Vinter och mörker
Trots de ovan anförda invändningarna finner jag det användbart att tala om monolog.
Just nu handlar den dialogiska monologen om att skanna en större mängd negativ från en släktträff denna sommar. Jag tycker det känns bekvämare att ha fixerade silversalter som minnesbärare än digitala dito men tvingas av nödvändighet att göra denna hybrid av analog och digital teknik.
När mängden negativ blir så stor som det är i detta fallet börjar den inre monologen att bli självkritisk och rannsakande skarp. Varför inte behålla din fina Nikon D2 och plåta som folk?
Ja, varför inte?
/H
