SILVERSALT
23 / Översteprästinnan leder tillbedjandet med småbildsfilm i händerna
Jag stötte på en intressant bild på en av mina meandrande Internetutflykter. Och efter att ha kontaktat fotografen fick jag tillstånd att publicera bilden här.
Fotografen chia ying Yang är från Taiwan och en entusiast inför fotomöjligheternas mångfald.
Han och hans kamrater syns ofta jaga bild tillsammans. Kamerorna är med http://farm8.staticflickr.com/7147/6627061623_1825717361_z.jpg
Jag har emellanåt kritiserat denna verksamhet lite von oben men kan inte låta bli att känna glädje inför denna oförställda amatörism och apparatsmekande ungdomlighet. De har roligt och förefaller ohämmat hänge sig åt förlegad filmfotografi. Skönt avslappnade och med en förmåga att se sig själva i sin verksamhet.
Inga storstadspretton precis ;)
/H
16 / Fröet sparkar i jorden
Vad händer om femtio år?
För en fotograf hägrar känslan av att de bilder man tagit ska bli bättre. Ja, du läste rätt. Bilden kommer att upplevas angelägnare och mera intressant med tidens gång.
För en annan fungerar detta långa tidsperspektiv som en tankeställare om lagringsmöjligheter och arkivbeständighet.
En tredje tar upp den skönt avslappnade inställning vi kommer att ha till huruvida bilden var tagen med kamera x123 eller objektivet "sju-tjugofyra"
Hur det än blir är det svårt att föreställa sig ens de närmaste fem åren i skenet av västeuropas historia fram till nu.
Den mytologiserade bilden av vår plats i tiden är dock alltför ljus.
Överexponerad?
http://www.expressen.se/kultur/1.2639566/axelmakten
/H
15 / When your looking with your eyes, it doesn’t mean you’re seeing
Mycket av det som vi ser runt omkring oss passerar obemärkt. Utan att registreras och bearbetas av reflexion kan mycket av viktig information förefalla osynlig.
Att se tecken i skyn och stjärnors skenbara rörelse över våra huvuden har varit legio i människans historia och framförallt efter sista istiden. En fantasifull kosmologi har vuxit fram som härbergerar vårt behov av ordning och kontroll i tillvaron. En korrelation mellan mikrokosmos och makrokosmos har förefallit given. Epifanier, numerologiska postulat och legeringar av våldsmonopol och epistemologiska tolkningsföreträden har domestiserat flockdjuret människan.
En regnbåge förvandlas till ett avtal och en åskvigg till en gudahandling.
Världen är ännu inte avförtrollad.
Vår oförmåga att avkoda de enklaste vardagshandlingar i den globala Påskö-upprepningen är kanske inte så konstig. Distraherade av trivialiteter följer vi inte den artificiella intelligensens datorstyrda och osynliga hand i dess förmodade arbete för jämvikt mellan utbud och efterfrågan. Den faustiska människan står stark i tron om evig tillväxt. Å hållbar? Javisst!
Föreställningen om människolivets ständiga förbättring i vårt vetenskap- och teknikoptimistiska tidevarv står därför stark.
Tvivel?
/H
14 / High Speed Consumerism
Vid ett samtal med en hängiven fotograf i sommar blev det tal om teknikens förtjänster, antal bildpunkter och behovstillfredställelse. En behovstillfredställelse som ständigt kännetecknas av hunger.
Miljoner pixlar och tusentals färgnivåer tillsammans med teknik som eventuellt skulle kunna bädda sängen och koka morgonkaffe var svaret på frågan om den slutgiltiga tekniska lösningen på reproduktionens gåta.
Jag är inte helt oanfäktad av den tanken men dristar mig till en önskning som i individualismens namn tilltalar mig.
Visst vore det nice med en monokrom digitalkamera? Jag täker närmast på hur många färre pixlar som behövs för att få fram samma bildkvalite.
-Hur då?, tänker ni.
Eftersom en färgkamera behöver fyra pixlar där en monokrom kamera ledigt klarar sig med en. Färgkameran behöver en pixel för blått respektive grönt och rött samt en pixel som reagerar för ljusstyrkan. Den monokroma bara en för gråtonerna. Ett större chip med färre och större pixlar bör leda till lägre brus och högre återgivningskvalite. Å vitbalans och blixt kan vi glömma.
Visst vore det en individualistisk präglad dröm för den i gråtoner förälskade och omvändningsbara analogtalibanen?
-När får vi se det då?, frågar den spåkulefattige sökaren. Förmodligen aldrig, då antalet köpare av en sådan fotografisk manick inte kan mäta sig med de skaror av finesshungrande och broschyrsmekande konsumenter som vill ha mer av allt.
Precis som Alf i sin blogg framhäver jag digitalfotografins förtjänster och jag kan se en variant där mitt behov av individualism och smala vägar hittar hem. Eller kanske inte ;)
Utsikt från ett källarfönster...
/H
PS. Alla bilder med Leica M2/summicron 35mm och Tri-X @400 DS.
6 /Objektiv
Smakar på ordet i rubriken. Finns där inslag av jordighet eller vanilj?
Ända sedan den dagen någon gång på sjuttiotalet, då min älskade bror kom hem på besök från Schweitz och hade med sig en svart Pentax Spotmatic med en Takumar normal, har jag haft en förkärlek för coola fotoapparater.
Fina fisken på Reuterdahls 2009
En lång historia vars egentliga begynnelse jag inte riktigt har klart för mig, men vars början så här efteråt lätt låter sig inordnas i den första känslan av att hålla i och titta genom en spegelreflexkameras sökare. Magiskt.
När jag var 14 fick jag praktisera i en fotostudio och plåta med Hasselblad och soppa filmer i stora kar från Höganäs. En värld av nyanser och tekniska lösningar på återgivandets alkemi. Dofter som inte förknippades med körsbärsblommor och mjölkchoklad utan initiationsritens hemliga vätskor och procedurer. Å sen kopieringens förtrollande praxis. Underbart.
Idag är jag tillbaka till Pentaxens storebror 6x7 och Takumarobjektiv. Förutom de tyska mätsökarkamerorna förstås. Om det finns någon cirkel i detta så skulle någon gärna se att jag korsat mitt spår i sökandet efter det rätta.
Viljan att se en berättelse passar många. Jag vet inte om det är särskilt objektivt, men det ger en möjlighet till självreflexion och en utgångspunkt för dialog.
Gråfoto 2011
