3/ Fotografens inre monolog

Det här är ett ämne som helt bör lämnas därhän. Jag menar: -Vad blir det av en tvättäkta monolog när den hamnar på en blogg? 

Ändå finner jag det intressant att ytligt beröra detta perifera men paradoxalt centrala område i varje plåtande människas praktik. Finns det en nivå som gör att molologerna kan mötas och få energi av andra? Eller är det helt enkelt fel på premissen? Finns det överhuvud taget någon monolog? Kan man vara helt utan intryck från andra människors tankar som lagrats någonstans i hjärnbarkens epifenomenologiska mysterium?

Vinter och mörker

Trots de ovan anförda invändningarna finner jag det användbart att tala om monolog. 

Just nu handlar den dialogiska monologen  om att skanna en större mängd negativ från en släktträff  denna sommar. Jag tycker det känns bekvämare att ha fixerade silversalter som minnesbärare än digitala dito men tvingas av nödvändighet att göra denna hybrid av analog och digital teknik.

När mängden negativ blir så stor som det är i detta fallet börjar den inre monologen att bli självkritisk och rannsakande skarp. Varför inte behålla din fina Nikon D2 och plåta som folk? 

Ja, varför inte? 

/H

Dags!

Så blev det av ändå...

Alf Johansson uppmanade mig i en bloggdiskussion för länge sedan att skaffa en egen blogg. Vi hade kommit ihop oss om någonting jag inte längre minns. Förmodligen hade jag i ivern att hitta rätt ändå gått för långt. Varför bre ut sig i någon annans blogg när det går att ta upp plats på egen hand?

Hursomhelst rinner tiden oupphörligt vidare och jag har än en gång uppmanats av Alf att skaffa mig en egen blogg och det efter vi träffats på Gnestaplanket 2011. Och här är den som ett svar på både inre och yttre tryck.

Geneve i juni 2011.

Det är framförallt två personer som varit en inspirationskälla här på Fotosidan efter det att jag börjat fota på allvar efter ett uppehåll på tjugo år. Bengt Björkbom och Alf Johansson. Jag insåg att de praktiserar något som inspirerar mig på djupet.  De båda förenar en vilja att skildra och kommentera sin tid och den fragmentisering av våra livsvärden som det nutida livet skapar. Som jag ser det, givetvis.

Utan att utförligt försöka formulera vad fotografi betyder för mig och andra är det ingen överdrift att påstå det historiskt revolutionerande i metoden att fixera de belysta silversalterna.
Numera exiterar också fotonerna sk. CCD's men grundprincipen är densamma. Kameran bevarar på så sätt något både påtagligt flyktigt och undflyende.

Tiden och tekniken. Sommaren 2011.

Tid och teknik lär det nog bli här på bloggen framöver också...

/H