OmTag. Om att läsa och skriva

Jag tycker om att läsa och skriva. Att läsa är ett sätt att öka mina egna begränsade erfarenheter, att ta del av någon annans tankar och verklighet får mig att växa som människa. Jag tycker också om att vara påläst i sådant som intresserar mig, som introvert kan jag grotta ned mig ganska djupt i olika frågor.

Jag har också åsikter om mycket och försöker efter bästa förmåga se saker från lite olika håll, innan jag tar ställning har jag oftast försökt underbygga mitt ställningstagande med fakta. Med andra ord; jag vet vad jag tycker och oftast även varför.

Skrivandet är för mig ett sätt att sortera mina tankar och känslor. När man skrivit ned en text och granskar den får man ofta ett kvitto på hur färdigtänkt det man skriver om är. Ibland när jag skriver uppstår frågor som gör att jag måste borra djupare i det jag vill uttrycka, skrivandet ger upphov till läsande och tvärt om i en korsbefruktande process.

Det jag publicerar i bloggen är som regel genomtänkt och ställningstaganden jag står för, men ibland kan någon formulering vara otydlig eller olycklig. Om jag upptäcker detta, alltså något som kan tolkas fel eller som tolkas fel försöker jag rätta till detta efter bästa förmåga.

Att läsa och skriva har inte alltid varit så lätt, jag är vad som idag heter dyslektiker men på min tid kallades ordblind. Jag kommer också från ett arbetarhem där det inte lästes så mycket, förutom dags- och vecko-tidningar och en och annan deckare.

Men jag hade turen att få en underbar skollärarinna i lågstadiet, Ulla Lindberg, som startade skoldagarna med högläsning ur någon bok. Om det var en spännande historia kunde dessa högläsningar bli ganska långa.

Mio, min Mio av Astrid Lindgren, denna underbara människa, kommer jag speciellt ihåg att jag blev tagen av. Jag tror att det är viktigt att tidigt få ta del av andras inre och jag är övertygad om att alla barn har förmåga till empati, det gäller att vattna detta så att det ges möjlighet att växa.

Ibland när jag ser bittra människor önskar jag att de också fått ha en "Ulla Lindberg" som sin första lärare i skolan.

OmTag. Den polariserade invandrardebatten ställer till det i relationerna

Något som ofta missas i debatten är att en stor del av invandringen styrs genom förordningar som vi är ålagda att följa genom vårt medlemskap i EU och direkt genom olika FN-konventioner som vi undertecknat. Vi har alltså betydligt mindre möjlighet att, genom direkta beslut i riksdagen, styra detta själva i Sverige än vad många verkar tro. Det finns en del info här till exempel.

Att debatten tenderar att bli så hätsk och polariserad handlar nog mycket om att det enda parti som är kritisk till invandringen och därmed också tar upp de problem som många upplever stämplas som rasister och även fascister, jag anser själv att de hör hemma i den fållan. Men man måste göra klart för sig att den absoluta majoriteten av deras väljare inte är vare sig rasister eller fascister, utan vanligt folk som med viss rätt anser att SD är det enda partiet som över huvud taget erkänner att det finns problem.

Om man då själv upplever problem på invandringens område, som säkert de flesta gör om de rannsakar sig själva, och anser att de andra partierna inklusive media sopar dessa under mattan kommer vi givetvis att se den polarisering som också visar sig.

Bara en sådan sak som om invandringen är kostsam eller lönsam till exempel tillåts inte diskuteras på sakliga grunder. Vad skall man tro, känslan att bli förd bakom ljuset ligger nära till hands.

Det finns faktiskt utredningar gjorda på beställning av tidigare regeringar, men när resultatet inte blev det önskade fick utredaren sparken. Oavsett allians eller rödgrön förnekas kostnaden och är ett ämne som inte får diskuteras.

Professor Jan Ekberg (den ledande svenske forskaren på området) kom fram till att invandringen gick från vinst till förlust i ekonomiska termer runt 1980, och att den statsfinansiella kostnaden 2006, innan dagens stora flyktingströmmar uppgick till ca 1,5% av BNP alltså ca 50 miljarder.

Ekonomen Jan Tullberg har kommit fram till en betydligt högre siffra, ett par hundra miljarder per år när man även räknar in undanträngningseffekter på jobb och bostäder. Professor Assar Lindbeck, nestorn inom svensk nationalekonomi, är en av få som tar bladet från munnen och menar att påfrestningarna är så stora att de underminerar välfärdsstaten.

Om detta inte får komma upp till vädring ger det givetvis grogrund för allsköns extremism. Personligen anser jag att det är livsviktigt att föra en öppen diskussion om dessa frågor, annars är risken uppenbar att agendan kommer att sättas av andra som inte har en fullt så humanistisk grundsyn som vi hoppas.

Sedan har vi alla dem som drabbats av lönedumpningen som sker genom den fria rörligheten av arbetskraft inom EU där många är beredda att arbeta till ersättningar som skulle vara omöjliga för en person boende i Sverige med vårt höga kostnadsläge. Detta är realiteter som det inte går att blunda för, och som man inte kan vifta bort med något ”Jag är inte rasist, MEN,,,”.

Just att förklena dem som uppfattar realiteten som ett problem kommer givetvis att gynna dem som är ensamma om att erkänna att denna realitet över huvud taget existerar. Personligen är jag mot SD och allt nationalromantiskt tankegods de står för, och jag är även för en generös flyktingmottagning. Men jag ser också att vi kört av vägen med nu förda politik och oavsett om man är villig att mycket kraftigt höja skatteuttaget på medel och höginkomsttagare eller inte måste något göras. Vad vet jag inte, men att erkänna utmaningarna brukar vara en bra början.

OmTag. Nätetik kan vara knepiga saker

Hur man skall förhålla sig till kommentarer eller kommentarer på kommentarer är ett knepigt kapitel. Ofta hamnar man i en situation där någon har en så diametralt motsatt uppfattning att det är i det närmaste utsiktslöst att försöka föra en givande diskussion. Eller sådana som är inne och hugger på allt de ser bara för att de tycker att det är kul, eller för att de älskar sin egen röst. Hur förhåller man sig till sådant?

Dessa personer har också ofta en tendens att göra alla diskussioner till sina, är de inte det från början så vrider och vänder de på argumenten tills de blir det. Med andra ord, de gillar att ta plats i det offentliga rummet, all plats helst.

Om man då är uppfostrad med att svara på tilltal och att försöka förklara sig om mottagaren inte verkar förstå vad man menar är man fast. Då dessa personers främsta drivkraft verkar vara käbblandet har de givetvis inget intresse av att avsluta någonting som skulle innebära att detta käbbel upphörde.

En annan kategori är de ständigt förbannade som mer eller mindre regelmässigt tolkar det mesta som personliga påhopp om någon framför en åsikt som inte faller i god jord och själva inte drar sig för personangrepp, oftast på osakliga grunder. Ibland sammanfaller de bägge typerna.

Att umgås över nätet via ett tangentbord är en svår uppgift, nyanserna och eftertanken som kännetecknar det personliga mötet går ofta förlorad. Jag tycker också att tonen många gånger blir onödigt hård, men framför allt oförsonligheten är ofta närvarande i dessa nätdiskussioner. Ofta skall man ha rätt till varje pris i frågor där det kanske inte finns några entydiga rätt eller fel.

Det skulle vara mycket enklare om man respekterade andras åsikter även om man inte alltid delar dem.

Nätet är ju också en miljö som jagar fram rättshaverister, att sitta lite lagom anonymt vid en dator och riskfritt kunna orera om det ena eller det andra uppmuntrar nog en del till någon sorts tävlan att aldrig ge sig.

Men det är trots allt ganska få som är narcissister, besserwissrar eller rättshaverister, av fotosidans över 100000 medlemmar är det bara en handfull som verkar se som sin livsuppgift att hugga på allt som inte går i takt med deras egen världsbild.

Personligen hoppas jag att slippa dem i framtiden, så lovar jag att de även skall slippa mig. I min egen blogg kommer jag inte bemöta kommentarer som inte har några förutsättningar att bli annat än ändlöst käbbel.

Folk får gärna ge uttryck för avvikande uppfattningar däremot, om de kan respektera detta enkla faktum; att det handlar om just olika uppfattningar. Kan man inte köpa detta så föreslår jag att man söker sig någon annan stans än till kommentarsfältet i min blogg, eller att kommentera mina kommentarer om man inte är den som min kommentar riktar sig till.

OmTag. Det är XXXXXL som gäller

Den andra januari, 7 grader varmt och blåst. Tvära kast, för ett par dagar sedan var det 10-15° minus. Hörde att 2014 var det globalt varmaste året sedan man börjat mäta. Här uppe i norden kan vi säker tycka att det inte gör så mycket om det blir lite varmare.

Problem blir det dock, även för oss, när stora delar av jordens mest tätbefolkade områden kanske blir obeboeliga och alla dess människor blir tvungna att flytta på sig. Då kan vi börja snacka om flyktingkatastrofer och flyktingproblem.

Nyårsdagen förlöpte i lugn kontemplation över Wittgensteins Tractatus logico-philosophius. Efter att ha läst Sten Anderssons mastiga biografi över Wittgenstein tyckte jag att det var dags att åter läsa Tractatus i samme Anderssons nyöversättning.

Jag har läst den tidigare för 30 år sedan, och förstod inte så mycket då heller. Men det märkliga är att jag på något sätt ”känner” att det finns något viktigt ”dolt” i boken, även fast den är nära nog ogenomtränglig. Andra böcker som ”bara är knepiga” brukar inte ge den känslan, och det är förmodligen därför boken fortfarande lever ett så vitalt liv och ständigt hittar nya läsare.

Tractatus är egentligen motsatsen till böcker jag brukar tycka om, böcker där man dras in i berättelsen. Men den är åtminstone i lagom längd, ca 125 sidor i gles paragrafform.

Jag har svårt att hitta böcker som jag gillar, samma fenomen med alldeles för mycket text (inte ens en deckare verkar kunna skrivas under 500 sidor) tycker jag mig se även när det gäller fotoutställningar.

Jag blir svimfärdig av dessa mastodontutställningar och undrar varför man inte försöker destillera ut det bästa och i lite mindre format istället? När det gäller skönlitteratur är det ofta så att om man inte lyckats säga det man vill ha sagt på 250 sidor gör man det inte på 800 sidor heller. Ibland får jag för mig att författare får betalt per sida? Kolla på JM Coetzee, han säger mer på några få sidor än de flesta oavsett hur många hundra sidor de skriver.

När det gäller fotografi är den bistra sanningen att ganska få fotografer behöver visa mer än 50-100 bilder, resten blir varianter och varianter på varianter. Dessutom om man plåtar småbild så håller sällan kopiorna för att blåsas upp till mastodontformat. En gammal sanning säger att ett negativ inte håller för mer än 5-8 ggr förstoring för att bli optimalt vilket gör max 20 x 30 cm från ett småbilsnegativ. Förstorar man mer spricker ofta bilden och man förlorar även intimiteten.

En gammal sanning som verkar hålla än, åtminstone om man lyssnar på dem som sett en stor retro till exempel. Det är i det närmaste konsensus om att man tycker bäst om de gamla mörkrumskopiorna i mindre format. Nu gäller detta med formatet även för utskrifter givetvis. Det finns säkert de som har andra synpunkter runt detta, men det är mina åsikter.