OmTag. Repriser, svartvit film och forum

Det blir en del repriser nu när det inte blivit så många långpromenader på ett tag eftersom inte Sally (hunden) orkar så mycket längre. Promenader och fotograferande hänger intimt samman för mig, de flesta bilder jag tar är från mina promenader med hunden.

Bilden ovan är plåtade med Fuji Neopan 1600 exponerad och framkallad i xtol 1+1 efter 1000 asa.

Det blir en del repriser i forumtrådar också, nu senast om svartvit film, i detta fall handlade det om Ilford HP5+. En del, liksom mig, gillar den, andra inte. Ilford HP5+ är den film idag som är mest lik min gamla favorit TriX före 2007 (enligt wiki, jag hade för mig att det var 2003) då man helt gjorde om filmen så att den blev väldigt tmaxlik med en helt annan gråskala, ett finare stickigt korn och sämre underexponeringstollerans/lågdagerteckning (svärtan dör om ljuset tryter).

Hur som helst i dessa forum tycker jag att man ofta uttalar sig utan att tala om varför man tycker som man gör och hur man gått tillväga. När det gäller något sådant som svartvit film är det färdiga resultatet beroende av en kedja; filmen givetvis, men även framkallare och hur man framkallar i hög grad. Om man inte anger detta blir det i stort sett omöjligt att säga något om filmen i sig.

HP5+ i rodinal till exempel har jag aldrig fått att fungera, för mig har det blivit ganska odistinkta, stora och fula korn och en urvattnad kontrast oavsett vilken spädning jag testat. Framkallad i xtol 1+1 och lätt underexponerad ger den ett, som jag tycker, fantastiskt snyggt icke störande korn och mycket snygg gråskala med tryck i svärtan och där svärtan aldrig dör som den tenderar att göra i många andra, främst tkorns och liknande (läs TriX) filmer.

Allt detta är dessutom subjektivt och om jag inte kan bedöma hur någon annan vill att det skall se ut blir det svårt, därför är det bra om man lägger upp egna bilder som jag kan titta på. Min poäng är att om man skall recensera svartvit film måste man beskriva hela systemet, alltså film, framkallare, spädning, tider, temperatur, agiteringsmönster och dessutom hur jag vill ha mina gråskalor om det skall vara meningsfullt.

Om jag som exempel skriver att filmen X är skräp och grundar detta ställningstagande på framkallning med framkallaren Y utan att ange detta blir det hela totalt missvisande i många fall. Sedan verkar det vara generellt i forumen att många gillar att gå in och tycka om allt möjligt, och uttrycka sig tvärsäkert utan att egentligen ha riktigt torrt på fötterna.

Det kan säkert vara en kul sysselsättning för en del, och för andra kan det kanske vara ett sätt att försöka boosta sin egen betydelse, ganska harmlöst egentligen? Problemet är att många som söker kunskap läser dessa trådar och kan bli ganska ordentligt vilseförda om de inte själva har kunskap nog att avgöra om det som skrivs stämmer eller inte, en kunskap som de alltså söker just genom att följa dessa forum.

OmTag. kollektivtrafik

Det har blivit ganska många bilder i anslutning till kollektivtrafiken genom åren. Mycket i livet handlar ju om att vara på väg, så det kanske är detta som triggar lusten att plåta. Eller också handlar det bara om att det är en massa människor i rörelse där man kan vara med utan att delta på ett naturligt sätt?

OmTag. Tid, koncentration och tur

För mig är fotograferandet en ensam sysselsättning, inte bara därför att jag är ensam för det mesta, utan därför att det inte funkar för mig att plåta tillsammans med andra. Jag tror inte att en enda av mina någotsånär bra bilder kommit till när jag fotat tillsammans med någon annan. Nu kan man i och för sig plåta när man är tillsammans med andra av förklarliga skäl, men detta att gå ut ett gäng för att plåta har aldrig funkat för mig.

Om jag skall hitta bilder så måste jag vara mottaglig och koncentrerad, för mig funkar det inte om jag samtidigt har någon jag snackar med. Jag tar inte ens med någon mobil ut just för att försöka vara i stunden här och nu oavsett om jag fotograferar eller gör något annat. Många verkar vara konstant uppkopplade och mentalt någon annan stans idag, man kan nästan fundera över hur människan lyckades överleva före mobilernas tid?

Men om man skall fotografera till exempel så skall man nog inte bli förvånad om man aldrig kommer någon vart om man samtidigt går och pillar på sin smartphone hela tiden. All kreativ verksamhet kräver koncentration och fokus om det skall bli något, fotografering är inget undantag. Där vid lag skulle jag nästan jämföra det med musik och ganska få skulle förvänta sig att en musiker spelade ett innerligt solo samtidigt som han eller hon fipplade med sin telefon?

Det krävs också massor av tid, oavsett vad man plåtar så får man räkna med att trampa runt en hel del för varje bild, alternativt vara beredd att vänta ganska länge på händelser och/eller ljus osv. Tur är också bra att ha, men tur kommer ofta med tid och koncentration. Som med fiske är det de som fiskar mest som också är de som får mest fisk, dels för att de lägger mer tid på det och dels för att de får en känsla för var och när något är på gång. Bilden på katten är ett resultat av detta: Tid, koncentration och tur.

OmTag. Gatufoto???

Göran Tonström skrev ett inlägg om hur han upplever mycket av dagens gatufoto. Jag ser det ungefär lika dant, jag hittar ganska sällan någon idé; vad vill man berätta med sina bilder? Mycket upplever jag som ett planlöst skjutande av folk som råkar passera på gatan. Ibland förefaller det vara en tävling om att våga köra upp kameran i ansiktet på någon stackare som man tycker ser lite ”kul” ut, för att sedan göra poänger av detta i den interna ryggdunkarklubben.

Alla bra bilder bygger på komposition och innehåll, i dagens gatufoto saknas ofta bägge som jag ser det. Med detta sagt får alla göra som de vill även om de ställer till med problem för andra, folk som blir misstänksamma mot fotografering och fler och fler som ropar på fotoförbud, men jag undrar varför man inte oftare försöker hitta något att berätta med sitt plåtande? Annars kan man ju lika gärna hänga på en kamera med timerutlösare på jycken.

OmTag. Att nå fram till sig själv med sina bilder

Det är ytterst sällan någon av mina bilder verkligen förmedlar det jag ser och känner, jag kanske har mellan 5 och 10 sådana bilder. Bilder som verkligen naglar fast känslan jag hade då och där och som jag vill förmedla, eller återuppleva när jag ser bilden.

Detta är en av dessa mycket sällsynta bilder. Någon annan kan givetvis tycka att andra bilder jag tagit är bättre, men denna är en av dem som jag upplever som mest sann mot mig själv. Det är natt på Långholmen, det har fallit ut just så mycket snö så att den syns på gångvägar och berghällar.

JAS-skulpturen står där som en påminnelse över en exceptionell händelse, planet som störtade mitt i ett myllrande Stockholm under en flyguppvisning utan att allvarligt skada någon människa, till och med det närmsta trädet som blev skadat av elden repade sig. Bakom skulpturen har vi Västerbron, ett välkänt landmärke sedan 30-talet, en bro som bjuder på en av de finaste utsikterna över staden.

Bilden, för mig, utstrålar ett lugn och lite mystik, just det jag älskar att känna och försöker fånga när jag är ute på mina nattvandringar, en rofylld ensamhet kanske.