OmTag. Halka och ett gammalt kopplingsskåp.

Det är ordentligt halt i stan nu och i mina icebugskor har dubbarna sett sina bästa dagar. Ett elände detta med kalla trottoarer i kombination med regn och snösmältning. Man får verkligen se sig för när man är ute och går, eller kör bil för den delen, i min ålder försöker man undvika vurpor så långt det går.

Kameran får hänga med oavsett halka eller inte och det blir några bilder varje dag. Fotograferandet är ett sätt att komma bort från allt elände och vansinne som sker i världen för en stund.

Jag jobbade länge på Televerket, senare Telia så kopplingsskåpet som står på Bergsundsgatan här i Stockholm är en bekant syn. Många trådar har man kopplat i sådana skåp på den tiden innan mobilerna blev allmän egendom.

Funderar på om smartphones och ständig uppkoppling gjort oss lyckligare? Personligen tycker jag att det verkar som att väldigt många aldrig är närvarande här och nu utan befinner sig på någon annan plats i sina smartphones.

Förr när man hade en fast telefon i hemmet så hade man sällan behov av att ständigt vara tillgänglig och att ständigt ha koll i realtid. Nu kan många inte tänka sig att gå ut utan mobilen och alla barn skall också ha en så att föräldrarna kan hålla koll. Det verkar som att denna ständiga uppkoppling och uppdatering gjort oss oroligare?

När jag var lite sa morsan ”du får komma hem och äta om ett par timmar!” när man stack ut och lekte med kompisarna. Nu ser jag väldig sällan barn som leker själva utan vuxen närvaro över huvud taget? Och när de blir ett par år äldre är det mobilen som gäller. Jag funderar på hur detta att aldrig få leva och hitta på grejor efter egna huvuden när man är liten påverkar kreativiteten och initiativförmågan senare i livet?

Tankarna virvlar iväg bara genom att jag ser en bild av ett gammalt kopplingsskåp. Den andra bilden tog jag från Reimersholmsbron och den är väl inte så mycket att snacka om.

OmTag. Ibland blir det tätt mellan inläggen.

Jag har publicerat en hel del senaste tiden, tempot kommer snart att sjunka, jag lovar. Två bilder från sena promenaden med hunden till Tantolunden. Jag visar hur de ser ut som kameran fångade dem och efter min bildbehandling.

För mig är det viktigt att bildbehandla för att få mina bilder som jag vill ha dem. I färgbilden har jag använt Lightroom, Color Efex och DxO filmpack. Den svartvita är justerad i Lightroom och konverterad i Silver Efex.

Ett tips för att plåta i mörker, exponera så rikligt du kan utan att högdagrarna går i taket. I datorn justerar man sedan exponeringen som man vill ha det. Man kan då jobba lokalt i bilden om det finns till exempel detaljer i något mörkt område som man vill lyfta fram. Om man exponerar snålt redan från början kan det bli knepigare och/eller brusigare om man vill lyfta något från mörkret i bilden.

För de som är intresserade är bilderna som vanligt tagna med Nikon Z6 II och den här gången använde jag Nikon Z 35/1,8 S.

Som kameran regisserade.

Som kameran registrerade.

OmTag. Mellan högt och lågt.

Inga djuplodande idéer i detta inlägg, bara några bilder tagna det senaste dygnet. På bloggen blir det, av förklarliga skäl, en hel del bilder som inte är mer än rena vardagsbilder. Om man bloggar och vill hålla en kontinuitet i det så kommer många dagar ge inlägg som alltså reflekterar hur dagar är mest, det rullar på med andra ord. Om man bara skulle välja att visa de bilder som man tycker är riktigt bra skulle det antingen väldigt mycket upprepning eller få blogginlägg. För egen del kanske jag tar 5 bilder som jag verkligen är nöjd med på ett år, de får man använda i andra sammanhang som utställningar eller om man skall göra en mer ambitiös fotobok någon gång.

På Årstabron.

Vid Liljeholmskajen.

Trappa upp till Liljeholmsbron.

Reimersholme.

Reimersholme.

Från Reimersholme mot Lilla Essingen.

OmTag. En levande fotolegend.

Anders Petersen är den kanske mest betydelsefulla nu levande svenska fotografen. Jag tog bilden när jag träffade på honom i närområdet för några år sedan. Jag känner honom inte personligen men vi har några gemensamma vänner. Det som omedelbart slog mig var att han är väldigt sympatisk och jordnära och att han är väldigt förtjust i hundar, min Tobbe gillade honom starkt 🙂. Av hans arbeten gillar jag de tidiga bäst, de senare är lite för "hårda" för min smak. Café Lehmitz som han gjorde 1967-1970 är banbrytande, googla om ni inte redan känner till det.

OmTag. En hemsk sjukdom och ett par högt älskade föräldrar.

Mamma och pappa på sitt förlovningskort 1952

Många har upplevt eller upplever hur det är att leva med att en nära drabbas av demens. Givetvis är det värst för den drabbade själv, men det drabbar även de nära hårt.

Min mamma blev diagnosticerad för sin demenssjukdom 1995 endast 60 år gammal. Då hade hon redan visat tecken på sjukdom och haft en del besvär sedan ett par år.

Mina föräldrar hade lite tidigare hösten 1994 flyttat till mammas föräldrahem i västra Värmland efter det att min pappa gått i pension. Strax efter deras flytt inträffade den första stora tragedin i familjen, den 9:e oktober 1994 dog min storebror helt utan förvarning. Det blev ett hårt slag för oss och jag tror att det skyndade på min mors försämring, hon var dock inte diagnosticerad ännu.

Min pappa vårdade mamma i hemmet fram till 2001 då hon slutligen blev för dålig för att han skulle klara det själv.

Jag kommer ihåg julen 1995 hur mamma började gråta när vi satt framför TV:n och pappa var ute med sin hund, hon ville inte visa hur ledsen hon var när pappa såg. Hon berättade för mig att hon var rädd för att dö, vad svarar man sin mor på något sådant?

Ångesten och skammen de demensdrabbade känner innan de är så sjuka att de inte längre förstår är nog något vi inte kan föreställa oss. Jag såg på mamma att hon skämdes över att vara så ofärdig och att inte hänga med i samtalen, man skäms även om man vet att man inte har någon skuld i sin sjukdom.

Åren gick och som med den typen av sjukdomar så blev hon konstant sämre. Mammas form av demens yttrade sig så att hon förlorade förmågan att omsätta det hjärnan ville till handling, om hon tillexempel skulle lyfta ena handen så visste hon mycket väl vad hon ville göra men signalerna gick inte ut. Hon blev även helt blind, inte för att det var något fel med ögonen utan för att hjärnan inte kunde tolka synintryck. Det gick också vidare så att hon till slut tappade förmågan att tala. Allt detta i kombination med att minnet blev sämre och sämre och förmågan att delta på ett mentalt plan svårare.

Sommaren 2001 fick hon slutligen flytta till det särskilda boendet i samhället. De siste fem åren låg hon och tittade i taket och visade inga tecken på att hon kände igen mig när jag besökte henne. Pappa hälsade på henne varje dag till dess att hon gick bort 2007. ”Jag tycker att hon blir lugn av att jag är här” sa han. Sådant känner man om man varit tillsammans ett helt liv.

Vid köksbordet den sista påsken hemma.

Pappa och mamma vid köksbordet i Åmotfors.

Nyinflyttad på det särskilda boendet.

Pappa och mamma strax efter flytten till det särskilda boendet.

Ofta satt pappa där ensam vid köksbordet på kvällarna och funderade över ett liv som kanske inte blev som han hoppats.

Första julen på det särskilda boendet.

Min sista bild av mamma 2006.